Tack för allt Valle, jag kommer aldrig någonsin att glömma dig

Idag har min vita, fina, älskade häst fått somna in. 

Hans kropp ville inte läka. 

Min vän, fasen, varför kunde det inte gått vägen??

När han kom till oss var han inte fräsch. Han visade en hälta som kom långt upp, utgick från ryggen när han besiktades. Men eftersom vi tyckte om honom så bestämde vi oss för att ge honom en chans. Vi ville tro, hoppades så, och kämpade för att han skulle bli bra.

Han vilade ett bra tag hos oss när han kom, han behandlades och kollades igen. Han visade inget som var alarmerande och vi fick sätta igång honom. Då hade han vilat i ett par månader. Vi började med promenader, byggde honom från marken, försiktigt. Började smått sitta upp och någonting kändes inte helt ok. Det slutade med nya behandlingar, nya igångsättningar, samma procedur, jobb från marken först. Men icke. Det blev inte bra. Sista försök i samrådan med veterinär var att ta ut equiterapeuten. Det gav fint resultat!! Men inte långvarigt.Vi började stärka från mark igen, sedan skrittade vi en kort runda förra veckan. Nja, ok, lite mer promenader. Och sommarbetessläpp. En kort ridtur i måndags i skritt, gick dessutom en del med honom. Var ute max 30 minuter. Det gick inte. Hans rygg höll inte längre. Hur vi än vänt och vritt på oss så har han inte svarat på behandlingarna, hans kropp, ryggen var slut. Strikt vila sedan dess, men det blev bara värre. Han kunde springa lite i hagen för att sedan ha jätteont. Och på inrådan av veterinär så tog vi tillsammans beslutet att det var dags att släppa honom fri. Fri från smärtor. Fri från hans trasiga kropp. Och idag fick han gå vidare för att smärtfri beta på de evigt gröna ängarna.

Det är en otroligt resa vi gjort med Valle trots att det blev som det blev. När han kom var han okontaktbar, arg, kastade sig på oss om vi kom för nära och villa inte ha kontakt. Han bet i allt, allt som kom i hans väg. Han var ingen lycklig häst. Efter att han varit hos oss ett tag började det vända. Han började förstå att vi inte ville något illa och han tydde sig mer och mer till oss. och han blev glad när vi kom. Bitandet minskade men försvann inte helt, verkade nästan som att det var hans snuttefilt, att bita i alla. Ute i hagen kunde han vara längst bort men komma sättandes i galopp när vi ropade. Till och med på betet, då kom han i galopp när man visade sig. Han ändrade sig till en glad och lycklig häst som förstod att vi gjorde allt i vår makt för att få honom att må bra. 

Men han hade ont. Det visade han tydligt. Och att ha kvar honom hade inte vart för hans skull utan för våra. Och det var vårt ansvar att se till att han inte led. Så trots att det är det svåraste beslutet man kan ta så fanns det inget annat att välja på.

Så Valle har fått galoppera vidare på de evigt gröna ängarna, saknaden skär i mig och jag vet inte varken ut eller in just nu. Det är tomt, det känns konstig. Såhär skulle det inte bli.  Valle skulle vara med oss i många år, och vi skulle ha så kul tillsammans. Men ödet ville inte det. Vi fick i alla fall ett halvår med honom där vi gjorde det vi kunde för honom. Och han blev i alla fall en gladare häst. En häst som litade på oss. En häst som jag älskade. Som jag saknar. Min vän.

Fina fina Valle, sov gott nu. Ha det gott där du är nu och hälsa Descarada från oss. Du kommer alltid att finnas med oss i våra hjärtan vännen min.   

            

Valle tycker....

Ok, idag tog vi en promenad med hästarna för att sedan fortsätta träningen på volten. Där longerade vi båda och så lite individuell träning. För Valle blev det till att träna på att stå still när jag bad om det, med andra ord; låtabli att släpa matte till närmaste gräsfläck-träning... (som vi jobbat med att han inte ska dit han själv velat, han gick som han ville själv när han kom till oss, utan att ta hänsyn till vad den som hängde i andra änden av grimskaftet hade för tycke, nu är det så mycket bättre, han lyssnar bra, men gräs liksom, när man väntar på sin tur att longera,  ja, då är gräset väldigt lockande...) Efter att jag envetet flyttat tillbaka honom till ursprungsläget varje gång han flyttade sig samt att be honom låta bli gräset och fokusera på mig, belöna i varje läge som det var befogat, så började han koppla läget. Kunde gå runt honom, flytta mig från honom och mot honom och han stod kvar. Utan att äta. Vinst!! :) Han är envis, denna hästen. Vilken tur att jag är det med ;)

Och att han hade åsikter om vad jag höll på med, tja, det kan ni se nedan ;)

Häst och vagn

Eller ja, snarare ponny och vagn ;)

Idag var vi ute med alla tre hästarna, Minerva och Valle fick promenera och Svennis fick dra sin nya fina vagn :) Vi gick inte jättelångt och vi höll oss på plana vägar eftersom Svennis inte är i någon direkt kondition. Och på hemvägen bytta jag och Anna, hon tog Valle och jag fick ta Svennis och köra lite :) Gud vad kul det var!! Nu var det mycket att hoppa i och ur vagnen sluttade det lite upp eller ner går vi vid sidan, men lite åkte jag. Så härlig känsla!! Det är många år sedan jag körde häst nu, har kört en släktings shettis för många år sedan och så körde vi in ett fullblod jag hade på foder tillsammans med ägaren. Men även det är många år sedan... typ 15 eller nåt... så det var roligt att friska upp minnet, och vi håller tummarna för att det blir snart igen :)

Nykär gång på gång

Alla som har häst vet vad jag pratar om. De där tillfällena som man inte annat kan bli än nykär på nytt i hästen man har närmast om hjärtat. De där tillfällena när de visar total tillit och glädje över att få vara med oss. 

Ett sådant tillfälle är det när man kommer till hagen, ser inte hästarna och bara ropar deras namn, och de kommer. I full galopp. Med spetsade öron och med glad blick. Tvärstannar framför fötterna på en och låter sig fångas och går med en med en lycklig blick.

Detta är ett sådant tillfälle som man blir sådär knäsvag och lycklig, helt enkelt lite nykär i hästen som betyder mest. Glädjen över att hästen som varit så olycklig och arg, och som från början inte ville veta av en, nu vill vara nära och få vara med i sån grad att det hela tiden kollas av vart man är, smågnäggar och springer allt vad han kan för att få vara med just mig. 

Valle. Finaste Valle. En sådan otrolig vändning du har gjort. Vi har kommit så långt. Nu får tiden utvisa var resan kommer att sluta. Och jag hoppas att resan kommer att bli lång och med mycket glädje av detta slaget. Och med en känsla av att vara nykär. 

Det blev för mycket...

Efter allt som hänt har jag inte orkat kika in här.  Det blev för mycket liksom... men en liten kort uppdatering om läget tar jag idag, mest bara för att skriva något.

Jag har börjat mitt nya jobb på akuten, helt underbart roligt och jag trivs så bra! Dock inte som sjuksköterska som planen vart, utan som undersköterska, och varför det blev så finns en förklaring till, men den, precis som de andra grejerna, tar jag sen.

Farmor begravs på torsdag. Det känns konstigt, overkligt och jag har inte smält allt än. Hon kan ju inte vara borta?! Inte min farmor :(

Valle vet vi inte riktigt hur vi har det med, han blir inte bättre, vilan har vart total sen han åkte på skiten i ryggen, och trots det så är vi på ruta ett. Inget verkar vara fel i benen, det är inte därifrån som han visar något, utan det sitter i ryggen. Ländryggen. Något är galet där. MEn än så länge finns det ingen förklaring till varför det blir så här... Och med det vi fått redan på när det kommer till hans historia med ryggproblem gör att vi inte vet varken ut eller in nu. Planen nu som är uppgjord med veterinär, är att eftersom behandlingarna inte gett resultat, är att göra ett försök med equiterapeuten, och helt enkelt hoppas på att det ger resultat, om inte, ja, då måste vi se vad vi ska göra. Jag hoppas och tror, eller, vill i alla fall tro, att det är något som är missat. Jag har mina misstankar om vad som kan vara fel, så innan vi ser att loppet är kört så vill vi testa detta med. Så håll tummarna i morgon, då kommer Daniel och Mia och går igenom honom helt.

Mammas och pappas hus, mitt hem under hela min uppväxt är ute på försäljning nu, det kommer att bli bra, men det känns samtidigt tråkigt. Det är ett stort hus för två personer, och det är mycket att hålla ett hus, så jag har full förståelse för valet mina föräldrar gjort. Det är dags för det huset att glädja några andra nu!! Fina minnen har jag med mig därifrån och hoppas att det kommer nya ägare som uppskattar och får lika fina minnen jag har av det!!

I hönshuset förföljer oturen oss, av de 10 äggen hönorna ruvat på blev det 4 kycklingar. En av dem blev hackad på efter några dagar, så den fick vi ta bort. Lilla söta kycklingen, så onödigt :( Och idag fick gamla Berta vandra vidare, hennes kropp började ge upp och det gick snabbt, hon magrade på bara några dagar och höll sig inte vaken särskilt mycket. Så idag beslutade vi att det var dags. En tröst i det hela är att det känns som att hon har vart lycklig det året hon bott här där hon fått gå fritt och njuta av pensionärslivet. Fina tösen :(

Tja, det finns väl lite mer än detta, men ja, detta vart väl det stora i kråksången. Och lämnar det med detta. På återseende!

Fina Berta!!

Sov gott gumman

Bättring!!

Valle vart så mycket bättre idag!! 

När jag tog ut i morse var han inte stel, han filurade som han brukar göra, och muttrade stort över täcket som skulle på. Vågar inte chansa och låta honom vara utan nu, vädret är ju inte att lita på, och han får inte bli kall över ryggen. Och jag hade rätt, vädret gick inte att lita på, regnat av och till idag...

Ikväll blev det en kortispromenad och ett par varv longering åt båda håll för att se hur han rörde sig, och vilken härlig skillnad på honom, nu har han återgått till hur han var innan han åkte på denna skiten. Det enda som inte är helt hundra än är att han fortfarande visar en lätt ömhet ut över höftbenen från ländryggen när jag klämmer igenom honom. Det hade han inte innan, så efter avstämning med Gustaf ikväll så beslutades det att han ska få en femdagarskur till med Metacam, allt för att verkligen se till att ingen skit ligger kvar. Han får gå lite korta lugna promenader, vilket är väldigt skönt, han är ganska plockig med det mesta, är på bushumör och påkallar uppmärksamheten konstant ;) Kan vara bra för honom att komma utanför gården lite ;) 

Glad är han som tusan, öronen är framåt nästan hela tiden, och han vill vara närmare nu än någonsin. Han kan även tänka sig att hjälpa till med ungefär allt man gör, och kan han lägga sig i så gör han det ;) Så ja, lite aktivitet för honom skadar inte!! Ska försöka hitta på mera aktiviteter som aktiverar huvudet på honom, han gillar den typen av träning, och i sådana här lägen är det guld att ta till det!!

Hallå ellerrrr!!!

Håll tummarna

Nu har det gått någon dag sedan Valle fick Metacamet, och det är på gång att gå ur kroppen. Dock är det inte ur kroppen förrän ett par dygn efter sista dosen, så imorgon bör man kunna se hur hans kropp mår efter medicineringen. 

Metacam är ju antiinflammatoriskt och smärtstillande, och för att se effekten av det måste det ju ha slutat verka. Så imorgon blir det till att hålla tummarna!!

I morse var han inte nämnvärt besvärad, mycket bättre än innan han fick kuren, det går knappt att jämföra. Trots att Metacamet fortfarande fanns i kroppen i morse så har det ju mycket mindre effekt än när han stod på det helt, och det är ju bara positivt idag då alltså. Så imorgon, ja, vi får se! 

När han var knackig så hade han väldiga problem på morgonen framförallt, otroligt stel och öm, och jag släpper ut i morgon, så får en bra bild över hur han mår imorgon bara genom att ta ut honom i gången. Om han känns ok så blir det ett par dagars vila till, sedan försiktig igångsättning med promenader, Jag kommer inte sitta upp förrän allt känns helt hundra och han fått både läka lite till och stärka sig utan mig på ryggen. 

Jag har inga större erfarenheter av sträckningar och blödningar i rygg på häst, men har haft det själv, så trots att man inte ska jämföra häst och människa så gör jag det ändå. Det tig ett par veckor efter att det vänt åt rätt håll innan jag var ok igen och kunde funka fullt ut. Nu är det ju en enorm storleksskillnad, så om det tar längre tid så får det ta det. Vi har inte bråttom. 

Utifrån hur Valle mår under veckan så ser vi när vi ska boka ny tid för equiterapeuten. Han skulle vart ute hos hästarna i onsdags, men det fick vi ju avboka. Men så fort Valle är på banan så ska Daniel få gå igenom honom, vi känner att det är något han behöver. Jag kan inte sätta fingret på vad, men det kan nog ligga någon förskjutning i ländryggen på honom. Ska bli spännande att se vad han säger och vad resultatet blir! Daniel har jag tagit ut till mina hästar i många år, han är fantastiskt duktig och jag har stort förtroende för honom. Alla gånger har jag fått fint resultat. Jag har många gånger rekommenderat honom till hästar jag vart ute och masserat, haft möjlighet att spåna med Daniel om dessa hästar och varje gång har resultatet blivit så bra! Väldigt kul!! Aja, nu sårade jag ur, så åter till huvudämnet för ikväll, håll tummarna för att Valle är ok imorgon när jag släpper ut!!

Ha'ru nått gott eller??

Hej igen!

Oj, jag har inte orkar hälsa på här inne på hela veckan, det har vart för mycket helt enkelt.

Mycket hänt och mycket är i görningen. 

Kan berätta att Valle har svarat jättebra på metacam-behandlingen, han ser helt fräsch ut nu, rör sig lätt och ledigt, och är inte stel för fem öre. Nu var ju sista medicineringen igår, så metacamet har ju inte gått ur kroppen, så inget är ju säkert, så fram emot måndag ser vi om det håller i sig. Han vill dessutom göra massa saker, tycker det är lite trist att vila. Räcker jag visar mig i hagen så kommer han i en sån fart längst bortifrån hagen att man hoppa undan, för han hinner knappt stanna när han kommer i den farten mot en. Glad att se en är han i alla fall :)  Försökt att aktivera honom så gott det gått, med trickträning bland annat. All träning som innebär hjärnaktivitet istället för kroppsaktivitet får man ta till i sådana här lägen. Men han är glad trots allt, och det är det som räknas. Och att han blir bra. Det måste han bli. 

Annars kan jag väl säga att allt som satt käppar i hjulet är skolan, jag kommer inte bli klar nu i juni och allt som det innebär, min farmor har blivit sjuk, trassel med ditten och datten... det enda som gått som jag vill den senaste tiden är att bilen gick igenom besiktningen. Man får väl vara glad för det lilla... Aja, får se om jag får till nåt närmare om allt, annars är det väl såhär landet ligger just nu. Det ser ljusare ut överlag nu igen, så bara till att hålla tummarna för att det håller i sig. Drygt och väldigt energikrävande. Så. Det mesta har vart upp och nervänt det senaste, ska bara hämta mig från det. Ibland bryter man ihop utan att orka bita ihop. Så är det bara när det blir för mycket...

En stund nere vid ån gör själen gott...

Valle är risig :(

En av alla de grejer nu som drar ner mig fullständigt i skiten är att Valle har blivit risig. Så här kommer en vansinnigt lång text om vad som händer...

Vi ser ju honom som fortfarande under igångsättning och därför så tar vi det sakta men säkert med upptrappningen av intensiteten i ridningen. Ridningen varvas även med promenader för att få en allsidig träning. 

Hur som helst, förra helgen vart Valle stel när han skulle ut på morgonen. Detta var efter att två dagar innan vart ute på en runda med ett par galopper och en del klättring. Dagen efter gick vi en promenad som... tja var allt annat än avkopplad, det var svans upplagd över ryggen, huvudet nästan bakom, ovanför manken, steppandes och flängandandes ungefär överallt samtidigt som tjurflåsblås höjde stämningen. De golfare som inte vart rädda för hästar innan fick garanterat en syn på hästar som skräcködlor deluxe... Kan säga att både Minerva och Valle vart rädda för något... ehm... ja, vi vet inte vad. Men rädda var dom. 

Och dagen efter detta var Valle jättestel när han gick ut på morgonen.

När jag kom till stallet på eftermiddagen (hade inte utsläppet så såg inte hur han rörde sig då) så fanns inget av detta kvar, vi klämde och kollade, gick igenom hela honom. Lite öm på korset och rumpan, men inget mer. En lättare träningsvärk tänkte vi och valde en kortare runda. Det började med att en bil i väldigt hög hastighet höll på att skrämma skiten ur Valle när vi var på väg ut till vägen så jag höll på att få mig en rejäl åktur ner i backen. Men som den gentleman han är stannade han när jag hängde som mest osäkert halvvägs under magen på honom så jag kunde kravla mig upp. Det blev en tur med mestadels skritt, lite trav, och jäklar vad han tog för sig!! Han bara lättade i framdelen och svävade i steget, längde på steget och ja, inte många gånger har jag fått känna på en sån trav!! Helt grym alltså!! Kunde inte tänka mig att det skulle vara nåt fel på honom. 

Dagen efter var han stel på morgonen igen. Gick över så fort han kom ut och rört sig lite, så en stillsam kort tur utan krav blev det, kände inget konstigt.

Dagen efter vart det ju skoning, och då var han sig själv igen. Skönt! Vilade då med.

Men nej, dagen efter det var han stel igen. Väldigt stel. Tog bara ut honom för att se hur han gick, och kollade en snabbis hur han gick i longering. Kunde egentligen inte se något, mer än att han var stel. Öm över manke och rygg. Men egentligen inget mer. Vila och gå i hagen resten av dagen. 

Dagen efter var han rätt ok vid utsläpp, och på eftermiddagen syntes inget, så en 20-minuters skrittur på lång tygel blev det. Han kändes tung i kroppen. Något kändes så fel. Ringde Gustaf och rådgjorde med honom. Han ville komma och kolla honom, vilket kändes bra. Strikt vila fram tills han kunde komma. Dock var han mycket bättre både i förrgår och igår, så det började kännas ok och det var tanken att Gustaf skulle komma igår, men fick förhinder med akutfall. Och idag var Valle riktigt risig. Så pass att jag började grina när jag såg hur han höll sig.. Hade svårt att komma ur boxen, det såg tungt och ömt ut. Tänk er såhär: ni har suttit på en låg pall och grejat länge och när ni ska resa er så är korsryggen öm och stel och det tar kanske 40 meter innan du kan räta på dig och gå ordentligt. Ungefär så såg det ut att han kände. Ringde Gustaf i lite panik. Han lovade komma så fort han kunde under dagen. Så länge fick Valle gå ut i hagen. Behöver jag säga att jag är världens tacksam över att känna världens bästa veterinär???

När Gustaf var på gång så åkte jag tillbaka för att ta in Valle, då stod de längst ner i hagen. Jag ställde mig på en sten så jag kunde se honom och ropade. Han vände på klacken med en gång och kommer i trav, min fine gamle häst!! Det värmer i hjärtat att se hästen som vart så grinig innan och undvikit kontakt komma mot en i trav för att få vara nära!! Såg dessutom bättre ut nu när han rörde sig.

Hur som helst, Gustaf gick igenom Valle från topp till tå. Uteslöt wobblesyndrom och hittade egentligen inget mer än ömhet över rygg och kors. Så han gjorde böjprov på alla fyra. Mjuk och fin i ben och leder och helt utan protester från Valle, han stod lugnt och filurade. Under tiden trängde sig flertalet bilar förbi, farligt nära, noll respekt här liksom. Valle brydde sig inte ett smack, helt trygg i situationen. Han visade en pyttemarkering på höger fram. Kunde inte hitta nåt i betet dock utan kände att det kom uppifrån. Båda bak visade hälta, men återigen inget från leder, mjuk och fin, ömmade inte nåt från dem utan uppifrån, muskulärt. Det var ingen sån där regelrätt hälta på det viset, utan en muskler som var väldigt motsträviga till att funka som de skulle efter att ha blivit ihoptryckta under en minut, och han värmde ur hältan väldigt fort. Så ja, det Gustaf tillslut kunde komma fram till var sträckning med en blödning i muskulaturen som följd. Det låter helt logiskt med tanke på hur han värmer ur och betett sig. 

Tankarna går till att han faktiskt hade bra träningsvärk efter den rundan och promenaden som jag beskrev i inledningen, och att han sträckte sig när han kastade sig om för bilen när han blev rädd och jag höll på att åka av för det var ingen dålig svängom han gjorde, dessutom på lite småhalt gräs. 

Så nu blir det vila under en vecka med Metacam i fem dagar, och med täcke på om väderleken riskerar att kyla ner honom. På lördag ska vi se hur han tagit detta, men det bör inte vara något som sätter emot att han blivit bättre eller bra. Så nu håller vi tummarna för det!! Min finaste häst, du ska må väl, om jag så ska vända mig ut och in. 

Nu har en av mina tunga delar lättat något, känns lite bättre nu, i alla fall när det gäller Valle, även om det fortfarande tynger. De andra grejerna väntar jag med, orkar nog inte ta dem de närmsta dagarna. Men som sagt, nu har vi koll på vad som är på gång med Valle, det känns något lättare. Bra kommer det kännas när han är bra igen. Så håll en tumme, det skulle vi uppskatta!!

Nya dojjor

Jomen, idag var det dags för nya skor. Inte för mig, men för hästarna. Dock skulle jag behöva nya, men det får vänta... (ok, jag står inte ens för skoningen för Valle, det känns fel, men Gunilla är bara bäst, och hade det inte vart för detta så hade jag inte kunnat ha häst, fattig student liksom... men det ska jag väl kunna ta över så småningom).

Nu har Valles hovar börjat bli så som vi vill ha dem, vinklarna börjar bli rätt utifrån hans benställning, de har antagit en bra form, de är lagom stora utifrån hans förutsättningar och sånt där. Känns väldigt bra!! Han kunde till och med gå ner en skostorlek idag. Nu strävar vi ju inte efter att han ska ha så små hovar som det bara går, nej, utan hovarna ska vara i enhet med vad som stämmer utifrån hans förutsättningar. Hovarna har vart väldigt långa och stora från början, och trakterna var såpass långt under hoven att skorna behövde vara längre för att stötta upp. Hans hovkvalitet är annars väldigt bra, och de växer i lagom takt. 

Nu, efter tre skoningar hos oss så börjar hovarna likna de hovar han ska ha. Det får ta den tid det tar, man kan inte ändra allt på en gång, det skulle sätta hans ben, leder och kropp ur spel, för allt har ju vant sig vid det gamla successivt, och samma gäller nu när de rättas till. Lite i taget. Ska nog bli bra!! 

Varför Valle och inte Papi Raul??

Bara för att klargöra, Valle heter egentligen Papi Raul. I alla fall på pappret. För oss heter han Valle och så kommer det förbli.

När Valle kom till oss var han inte den hästen vi trodde vi skulle få hem, jag tänkte att jag skulle ta och summera tiden han vart hos oss snart, så lämnar den biten. 

Hur som helst, han var ingen Papi Raul. Han kallades Pappi, eller Papi. Ett litet tag kallade vi honom det med, men det tog emot, det räckte man hörde någon annan ropa på honom med de namnen så gick tankarna till en stackars omhuldad chihuahua som bärs runt i en väska. Passar inte på en stor häst, som då var arg och motsträvig i det mesta. Att då stå och ropa Paaapi varje gång han skulle in från hagen, eller stå och prata lugnande med Papi med i samband med det gjorde bara att man kände sig som en flane. Han verkade inte heller ha någon större relation till sitt namn, han lystrade inte nämnvärt på det kan man väl säga.

Ingen av oss tyckte att namnet passade honom, och i samband med att vi bestämde oss för att han verkligen skulle få en nystart, få börja om på nytt och se om vi kunde hjälpa honom i hans situation och sätt att vara som innebar mycket ilska och utfall, bestämde vi oss också för att han skulle kallas något annat. Allt gammalt skulle bort, så även hans, förlåt, urfjolliga namn (från början så tyckte jag hans namn var rätt roligt, men nä, det ändrades efter ett väldigt kort tag...). I vanliga fall är jag emot att byta namn på djur bara sådär, men i detta läget kändes det helst rätt.  

Nu kom bara den biten, vad skulle han kallas?? Han fick ju naturligtvis kallas Pappi tills vi hittat rätt, men vi testade mycket, gick igenom många namn och det tog sin lilla tid. 

Tills en dag när jag stor och iakttog honom så bara det dök upp; han är en Valle. Klart han är en Valle!! Testade och ropa Valle till honom och han tittar upp och kommer. 

Nämnde det för Gunilla som kom ut en kort stund senare och ja, hon tyckte detsamma, han är en Valle! 

Sedan dess har inte Papi, Pappi, eller Papi Raul nämnts mer än nån enstaka gång, och varje gång har det känts lika fel. Valle lyssnar så mycket mer och bättre på Valle än vad han gjort på sitt riktiga namn, och detta vart en del i hans nystart.

Så nu vet ni, Papi Raul är samma häst som Valle, fast ändå inte. Bara för honom att få byta namn kändes som att något lämnades bakom honom och han kunde börja ta in nya saker. Säkert inbillning från vår sida, men så kändes det. Han heter fortfarande Papi Raul på pappret, men det stannar där, numera är han Valle.

Vår fina Valle.

En välbehövlig runda i skogen

Idag har jag vart ledig vilket vart väldigt skönt. Hade väl dock behövt nån dag till.. men nä, så blir det inte, praktik i morgon igen. Är rätt sliten, kroppen värker, har lite frossa av och till, halsen och huvudet gör ont och näsan har börjat rinna. Men eftersom vi inte får vara borta mer än max två dagar så är det inte en chans att man kan vara hemma och vara sjuk. Rätt orimligt egentligen. Men som student ska man var lite av en övermänsklig människa, så ja, det är bara till att bita ihop. Tur att det snart är slut. Fy satan vad trött jag är på det nu.

Hur som helst, i morse tog vi oss en tur i skogen med hästarna. Så otroligt skönt!! Hästarna var glada, vi var glada, vädret var härligt, och ja, vad mer kan man begära?? Valle har landat lite till och är nu täthäst utan att tycka livet är alldeles för farligt :) Han har full fokus på mig och väntar alltid på nytt kommando, även om vi kommer efter Minerva och Gunilla så stressar han inte ikapp, utan väljer att vänta in vad jag säger. Väldigt skönt att inte ha en häst som får spader av att komma efter och tar saken i egna händer och stressar och springer ikapp. Känns tryggt bara det. Fina Valle, det börjar verkligen bli bra detta!!

Tänk vad det har förändrats..

Nu börjar mer säker hända med Valle. Förut var boxen hans fort, där fick man be om lov om man ville komma in. Visst har vi kunnat greja med honom där inne, och även mockat när han stått där, men det har vart många sura miner och inte helt utan att man fått sig ett bett eller två och hot om att bli sparkad. Vad jag gjort då är att fullständigt ignorera honom (ja, jag har sagt till när det blivit farligt, eller vid bett, och då har han lyssnat, men surt), vilket nästan gjort honom fundersam och ännu surare.

Så när vi gjort i ordning honom har vi för det mesta gjort det i stallgången. Det har gått med tiden bättre och bättre, och nu är det nästan bara glada miner från honom. Men ikväll borstade jag och gjorde i ordning honom i boxen. Visserligen med grimma på och grimskaft, känns som en liten säkerhet. Han har dock struntat i det och gått emot och surat ändå. 

Men inte ikväll. 

Ikväll var han glad, kontaktsökande och ville mysa. La öronen bakåt en gång bara när jag gick under halsen på honom, men släppte det med en gång. Just runt bogen och under halsen har han haft jättejobbigt att vi håller till, kräver inte att han ska släppa det med en gång.

Ikväll kändes allt helt annorlunda. Från att han helst velat att man inte befann sig i boxen till att jag nu fick känslan av att han inte ville att jag skulle gå ut därifrån. Han var så otroligt mysig!! Vilken känsla!! Min fina häst, det är dessa små steg som är värt att man kämpar, jag blir alldeles varm i hjärtat för varje hinder vi kommer över och får se hur han förändras. Att det har gått så fort som det gjort kunde vi inte tro för ett par månader sedan. Helt underbart att vi har fått en så levnadsglad och lycklig häst nu, det är inte samma häst som vi fick hem i januari!! Finaste killen!!

Ibland avstår man frivilligt...

Det finns dagar som man bara känner att hoppa över att göra något med hästarna. Man väljer att bara göra allt basic, mocka, mat, borsta och sånt. Men inte ge sig ut och göra något med dem, varken promenad eller rida. 

Idag var en sån dag. Som tur är brukar vi tajma det väl med varandra jag och Gunilla, och orsakerna kan vara olika. Just idag så vart jag mer sliten än vanligt och helt slut med huvudvärk och frossa, orkade knappt leda Valle in från hagen. Så nej, ingen större aktivitet för min del. Gunilla var vansinnigt uppretad på grund av saker som händer som inte borde hända, och att ge sig ut med ett sånt humör kan bara bli dåligt. Så idag avstod vi helt frivilligt från att göra något. Istället fick vi bara ha lite kvalitetstid med hästarna, vi fick båda prata av oss och detta utan krav på någon. Det är rätt skönt. Tanken var att vi skulle ridit idag, men så blev det ju inte. Skönt att inte allt är hugget i sten, vi ser allt som oftast hur dagsformen är hos alla fyra innan vi bestämmer oss för vad vi ska göra. Bättre samarbete än vad vi har runt hästarna har jag inte vart med om tidigare. Så guld att det funkar så bra, vi är på samma nivå när det gäller det mesta med hästarna. På dessa tre åren har vi hittills inte haft några problem med att få ihop nåt runt hästarna, det är få förunnat. Jag trivs som fisken i vattnet i stallet, det känns som ett eget stall, och alla tre hästarna känns lika mycket mina alla tre, även om det bara är Valle som jag står som delägare på. Det funkar verkligen bra, och det är jag så tacksam för!!

Vårregn

Idag har inte direkt vart ett sånt där toppenväder som man kan hoppas på. Men även om regnet öst ner större tiden av dagen så har det vart ganska varmt, och nu ikväll när vi gick en promenad med hästarna så vart det en galen luftfuktighet och ljummet. Och naturligtvis började det regna. Och eftersom jag är en väderoptimist (och för varm av mig för att ha på mig en extra jacka) så hade jag bara fleecetröja överst. Regnet kom ner i sån där våraktig form, helt vindstilla ute med, och det gav bara en sån där härlig känsla. Valle verkade njuta han med, han såg så glad ut när han gick där i regnet, precis som om han var tacksam för att bli blöt och få vara lite naturlig en stund och inte vara insvept i täcken för att det regnar. Vi försöker att inte ha på honom täcken så mycket, han hatar dom, men eftersom han vart en väldigt vältäckad häst innan han kom till oss, och det är inte schysst att bara ta bort som helt.. Hoppas på att han ska kunna gå utan så mycket som det bara är möjligt sedan, han kommer må bättre då, om inte annat så kommer han vara gladare, jag har aldrig vart med om en häst som avskytt täcket så mycket som han gör. Så hoppas det kommer att funka bra. 

Hur som helst så kom vi tillbaka till stallet rätt genomblöta alla fyra, men nöjda i vårregnet. 

Då var den sluuuut

Längsta veckan på länge är till ända, och jag är trött. Helt slut faktiskt. Men men, så är det att jobba. Tråkigt bara med bara dagtid!! Aja, bara till att ta.

Avslutade denna fredag med att ta en promenad med inslag av jogg med hästarna. Väldigt skönt!! Blir en promenix i morgon bitti med. Vi avvaktar med att rida tills Minervas sår fått läka lite till. Jag tod och drog dränaget i måndags, men hon har ju fortfarande två sår efter det, varav ett är lite större. Hon måste fortfarande gå bandagerad. Det är ingen större fara med henne, men kan tänka att det sträcker och drar en hel del. Hon är lite stel, men inte halt. Och utefter vad veterinären säger så kan hon börja ridas nu, rakt fram i skritt och trav så länge såret är där. Men som sagt, vi fortsätter med promenaderna lite till, vi har ingen anledning att stressa. Och för Valles skull kom faktiskt denna lilla microvilan helt perfekt i tiden. Vi lägger ju inte av, så det blir ju inte mycket att sätta igång sen, men en vila från ridningen var perfekt för hans uppbyggnad nu. Red i söndags, och det gick kanon!! Så denna veckan blir det ridfritt, sen är vi nog på g igen. Glad verkar Valle vara med, det mesta tar han med ro på ett sånt sätt han inte hade gjort i början när han kom till oss. Förändringar sker hela tiden!! Underbart att se :)

"Ah men hallå alltså!! Ha' ru nåt att bju' på eller??"

Valle longeras!!

Här kommer bilderna från gårdagens hopp och skutt!!

Hopp och skutt!

Idag har Valle fått hoppa lite. Med betoning på lite, för högt var det inte ;) Kanske 50-60 cm. 

Och naturligtvis utan mig på ryggen, utan med mig hängandes i andra änden på snöret med kameran i ena näven. Att göra två saker på en och samma gång börjar jag få lite snits på ;) Kan väl säga att Valle är galet snäll att longera, lyssnar på minsta lilla, så det kändes inte direkt krångligt. Och kul tyckte han att det var!! Han riktigt lyste, och ville springa meeer!! Bilderna blev faktiskt inte så tokiga, trots att jag longerade samtidigt som jag fotade. Bilderna behöver bara beskäras lite, för att hinna med att zooma gick jag bet på ;) Ska se om jag inte får till att beskära bilderna till imorgon, tills dess bjuder jag på en bild i alla fall :)

Meen... olycksfågel!!

Ja, då var det dags gör en ny skada för Minerva. Igår hade hon slagit i på insidan av frambenet, precis nedanför knät med resultatet ett litet sår och att vävnaderna har separerat från varandra. En rejäl sårficka vart det. Så det blev veterinär på det och av det blev det ett dränage, bandage, antibiotika och box eller sjukhage ett tag. Suck. Men ok, ett sår läker, håll tummarna för att det inte blir några komplikationer. Så ska väl detta gå rätt smärtfritt. Hoppas!
Ville fick en stunds motion på volten själv ikväll och det gick kanon.  Jobbade honom från marken med både lydnad, uppmärksamhet och longering. Han tyckte det var kul! Tänkte som bara den.
I morgon blir det vila igen, först har jag praktisk och sen ska vi på kalas. Attans, vill fortsätta arbeta med honom där jag slutade idag!! Men men. Så får det väl vara. Får bli på lördag istället. Nu är närmsta planen att sova. Trött som tusan!!

Förändring!!

Det finns en sådan stor skillnad nu på Valle som gör det så tydligt att allt börjar landa på plats.

När han som till oss så var han så spänd att till och med hans ansiktsuttryck var spänt. Hans käkar var konstant spända och blicken kunde bara koppla av korta stunder. 

Med tiden, speciellt nu den senaste veckan, har detta börjat ändra sig. Han har slappnat av.

Hela hans uppenbarelse visar att han har släppt massor nu, lämnat det bakom sig. Blicken är lugn, ansiktet har kommit till ro. Hans spända nackmuskler börjar bli mjuka och spänstiga istället för som de var innan, brädhårda och strimmiga. Han känns lycklig. Energin som omger honom säger samma sak. Jag tog en bild på honom idag efter vi vart ute och promenerat som jag skickade till mamma ikväll. Svaret jag fick från henne var "Va fin han är, ser så lugn ut. Han har hittat hem." Dom orden fick tårarna att rinna. För det är nog så. Han har kommit hem. Min fina häst, här ska du bli kvar, här ska du få må bra.

Dagens foto:

Älskade Valle!!