Dan före dan

Om bara dryga halvtimman kvar innan julafton är här. Och julkänslan? Fortfarande som bortblåst. Har nog lurat ut vad som är anledningen till det. Men ska försöka släppa det.

I söndags, den 20:e, var det ett år sedan min fina Descarada lämnade oss och gick vidare till de evigt gröna ängarna. Saknaden är fortfarande stor, likaså känslan av att vara otillräcklig, men det gör inte lika ont längre. Däremot finns det numera en varmare känsla, en tacksamhet att vi har fått ha henne hos oss. Fina Descarada, för alltid saknad!!

En månad sedan...

I dag var det en månad sedan min finaste vän lämnade oss.

En månad av otrolig saknad, många tårar, svängande känslor och återhämtning. 

En månad som känns som en dag, samtidigt som en hel evighet. 

Det sägs att tiden läker alla sår. 

Det gör den inte.

Men den skapar distans, och det ger en möjlighet att finna ro i vad som hänt. Känslorna blir lättare och man kan lättare sortera det bra från det dåliga. 

Men såren kommer alltid finnas där, fast något mindre. 

Och saknaden. Saknaden kommer finnas så länge jag finns. 

Min fina vän, Descarada, du kommer för alltid ha en stor plats i mitt hjärta.

Må du vila gott vännen. Hjärtat, jag saknar dig så.

Descaradas historia

Okej, nu är det dags. Jag har funderat ett tag nu och jag är nog redo för att berätta Descaradas historia. Bered er på en lång text, trots att jag kortat ner den väldigt.

Allt började med att Gunilla hittade en liten vit häst på annons när vi fikade efter att ha tittat på några andra hästar. En toksöt PRE-dam, och vi kände bara vi såg bilden att henne kan det nog bli.

Och dag att kolla på henne bestämdes med en gång, och när den var kommen var både jag och Gunilla väldigt nervösa, var detta hästen för oss??

Vi kom till ett ganska stort travstall och blev visade till hästen vi sett på bilden. Vi fick borsta och en skötare hystade sedan på henne både sadel och träns och tog med henne ut ur stallet. Gunilla fick sitta upp. Man märkte med en gång att hon var nervig, men det var väldigt mycket rörelse på gården så vi tänkte att det nog var därför. Vi kom ner till en paddock, där red Gunilla 2 varv åt vardera håll, men egentligen gick det nog mest bakåt. Vi kom tillbaka till stallet, hon blev avsadlad och avtränsad och vi återtog pysslet med henne. Jag gav henne lite massage, vi kliade och myste. Hon bara älskade det!

Vi pratade lite snabbt med skötaren sen leddes hon ut i hagen, och på vägen ut hann hon rycka och dra, springa åt sidorna och stöka. Vi fick berättat för oss att hon kommit till dom sju år tidigare som treåring, travägarens frun ville ha en sån fin spanska-ridskolan-häst, men hade blivit rädd för henne, hon var inte riden och de hade under en sommar lämnat henne på tillridning och en sommar hade en 15-åring fått ha henne. Annars hade hon fått gå på lösdrift med en annan häst och togs in för regelbunden skoning och avmaskning.

Vi åkte hemåt, men behövde inte komma längre än strax utanför gården innan vi bestämt oss, hon skulle komma till oss!! Ingen av oss var rädda för att få jobba en del för att komma dit vi tänkt, och att det kunde ta lite tid, ja varför inte?

Inte långt efter kom hon hem till oss, i juli -12, hennes ägare och skötare körde henne hem till oss. Descarada var stressad när hon lastades av, men lugnade sig efter de åkt. Minerva och Descarada fattade tycke för varandra ganska så direkt och Descarada fick gå ut i hagen utanför stallet, Minerva i sjukhage (senskadan..) i direkt anslutning. Allt lugnt!

Vi lät henne bo in sig, snart fick de gå i samma hage, för Minerva hoppade bara ut ur sin sjukhage, och det gick jättebra.

Vi började hantera henne lite mer, och sadlade på henne. i september satte vi oss upp på henne för första gången. Men det blev inte många gånger innan vi kom fram till att hon behövde mer tid på sig. Vi bestämde oss för att hantera henne som en unghäst som inte gjort mycket innan.

Hon var inte lätt att hantera från marken, det var många gånger vi hade problem bara med att ta oss till och från hagen med henne, stegrade och brötade, För att inte tala om hur mycket hon bet oss. Vi fick hjälp av Alexandra, en hästcoach, och allt blev så mycket bättre!!

Nu tänkte vi att vi var på rätt spår.

Vi fortsatta att bara promenera, det var inte alltid lätt, men vi brukade reda ut det hela, det gick bättre och bättre. Minerva blev friskförklarad i april -13, och då satte vi igång med uppsutten träning även på Descarada.

Skrittarbete i princip bara. Hon var svår i ridningen, kopplade inte vad man menade, i början lyssnade hon enbart på spö på bogen, så jag började helst enkelt med att skola om henne till ridning med sitsen. Vi kunde trava lite efter en lång tid, men det var högst motvilligt.

Vi tyckte allt detta var konstigt och kollade upp henne, hon gick igenom en veterinärkoll utan anmärkning.

Ok, fortsatt arbete. Framåt hösten hade vi inte kommit mycket längre, nån enstaka galopp hade vi kommit upp i men inte mycket mer än det.

Så under vintern återgick vi till promenader för att ta upp ridningen efter snön och kylan gett med sig. Det var som att börja om från början.

Men varför ge sig? Det måste ju släppa någon gång?

Vi fortsatte kämpa och i september i år började det kännas som att vi var på gång. Fortfarande kunde vi inte galoppera, inte heller trava ordentligt, men vi tänkte att det kommer nog, det kändes som att det började släppa på allt!

Men något hände. Vi red ut en kväll när det skymde och trots att det var en välkänd väg så började hon skygga, bete sig väldigt konstig och det slutade med att Gunilla fick hoppa av Minerva för att få fast Descarada så jag kunde hoppa av. Ok tänkte vi då, det måste vart nåt som skrämde henne...

Men det fortsatte krångla. Ok, hon får mer tid, vi backar igen.

Men det blev inte bättre, vi försökte med våra promenader, vi jobbade på volten, jag försökte mig på nåt enstaka ridpass som slutade i hysteriska luftsprång och en hyperspänd häst. Till och med våra arbeten för hand på volten började likna hysterin som fanns vid ridning och det gick faktiskt till den grad att hon skrämde skiten ur mig, och det är det inte många som lyckas med. 

Efter att ha konsulterat Gustaf så gav han en order till oss; enda hanteringen som skulle ske var till och från hage tills han kunde komma ut och kolla över henne och se vad han kunde hitta.

Inne i stallet var hon fortfarande den gosigaste man kunde tänka sig, så det blev det som blev aktiviteten med henne. Hon var oberäknelig att ta in och ut, så vi var alltid två. Tills en dag då det bara lugnade ner sig. Vi stod som frågetecken. 

Dock dök det i samma veva upp en liten tanke, en läskig tanke, tänk om det är hennes melanom (melanom är cystor, kan vara både helt ofarliga, men gå över till att bli maligna, dvs elakartade) som börjat växa? Hon har haft dem hela tiden, och det är jättevanligt att vita hästar har dem, jätteovanligt att de övergår till att bli elaka. Hon har haft sina hela tiden under svansen och på svansroten, och vi började kolla, klämma känna över henne mer noga än vi någonsin gjort. Låter kanske konstig att vi inte känt igenom henne innan, naturligtvis har vi gjort det, men inte gnott ner fingrar så djupt i muskler och alla andra strukturer på henne som denne gången. 

Vad vi hittade gjorde oss lite smått förskräckta. En liten knöl, alldeles vid öronbasen vid skallbenet. Den satt i djupare struktur, var fast och glatt, och vi anade det värsta. Var det så ändå? Att melanomen börjat sprida sig i kroppen? Hade de blivit elakartade?? 

Vi kollade noga under svansen, och ja, vi tyckte de blivit större.

En vecka senare hade den vid örat växt, de under svansen blivit fler, och svansroten bestod nästan bara av knölar, såpass att den började bli deformerad. Återigen fick vi problemen vid hantering, helt utan anledning kunde hon flyga på oss, eller någon av dom andra hästarna, det var som att hon inte riktigt visste vad hon gjorde. 

Några dagar senare kom Gustaf ut. Lördagen innan julafton. Då hade de befintliga knölarna växt ytterligare, hon hade fått på nya i juvren, bakom frambenet och när Gustaf kände så var hela anus helt angripet av dem. Detta var troligen orsaken till att hon fått mer och mer diarréer under hösten, tumörerna satt i tarmsystemet. En stor knöl på svansen sprack och det kom ut svart klet, vilket är ett starkt tecken på att det handlade om elakartade tumörer. Det och att de kom så fort. När de väl börjat bli aggressiva så sprider dom sig galet fort.

Det fanns inget att göra. Hon mådde väldigt dåligt. Beslutet blev att hon skulle få vandra vidare omgående. Både för hennes skull och får våran säkerhet. 

Så lördagen den 20:e december fick hon sluta sina dagar och somna in. Hon fick en överdos av narkos i spruta och jag höll i henne tills hon var helt borta, något annat kunde jag inte tänka mig att göra. Jag har under 2.5 år kämpat med henne, för henne, älskat henne, hon litade på mig, och det var för mig en självklarhet att jag skulle stå vid hennes sida och finnas för henne, ge henne trygghet in i det sista. 

Det sista vi gjorde vara att ta av henne grimman när hon låg där. Det var på något sätt känslan av att släppa henne fri, så fri som hon älskade att vara. Min fina vän, äntligen fick du slippa från allt jobbigt och ont...

Det som vi funderat på mycket nu i efterhand är att om dessa knölar faktiskt var spridda i hennes kropp sedan väldigt långt tillbaka, och att det var nu de började ta fäste, spridas mer och märkas utanpå henne. Det är en stor risk att det har varit så. Det är en hemsk tanke, men samtidigt en förklaring till varför allt blev som det blev, alla dessa konstiga reaktioner, sättet hon utvecklades på i ridningen, ja, det mesta. För ingen har innan hittat något fel på henne, trots genomgångar, men de har inte gått att känna från utsidan helt enkelt. Tills nu då, när de slog över till att bli elakartade. Och tog våran vän ifrån oss... Förbannade cancer, jag hatar dig av hela mitt hjärta...

Tyvärr var det inget lyckligt slut på Descaradas historia. Jag saknar henne oändligt mycket, ser tillbaka på dessa åren med både glädje och sorg. Men framförallt tar jag med mig allt det som har vart bra, denna underbara häst som kom till att lita på mig, på oss, som lärt mig ofantligt mycket, gjort mig till en bättre människa. Tack min vän, för allt. 

Sov gott min finaste, du är fri nu...

En förklaring angående hästarna...

Jag börjar känna mig redo för att berätta Descaradas historia. Så den kommer i dagarna, men först vill jag ta detta.

Hur allt började, hur jag hittade till Gunillas stall, till Minerva och hur det har blivit. Kan nog låta lite rörigt, men ska få till det ;) För det kan nog sägas med en gång, vi har det inte riktigt som alla andra när det kommer till detta med hästarna, jag är medryttare men även matte till hästarna, det är lite krångligt att förklara ;)

Den 1:a januari i år var det tre år sedan jag var i stallet hos Gunilla första gången. Då var det första gången jag satt på Minervas rygg, och jag blev frälst ;) Anledningen var att Gunilla letade medryttare, och jag kom via vänner i konstakt med henne, på den vägen är det. 

Från början var det tre hästar i stallet, och vi var några stycken som hjälptes åt att ta hand om allt, fem stycken har vi vart som mest. 

Minerva har vart den som alltid stått där, och så fanns där en b-ponny som Gunilla lånade, från början som sällskap till Minerva, dock åkte hon hem ganska snart. Vi hade även Kola, islänningen, kommer ni ihåg henne? En femårig dam som inte riktigt trivdes fast vi försökte så gott vi kunde. Hon var där som foderhäst. Under våren kom vi igång riktigt bra med hästarna, men i april (har jag för mig att det var) så fick Kola en kraftig kolik, vi trodde inte hon skulle klara sig. Men som tur var så gjorde hon det. Men hennes sätt ändrades efter detta, hon gav sig på Minerva mer och mer, det var ofta vi kom och Minerva hade fått sparkar, bland annat i ansiktet. och andra skador. Hon jagade henne och en dag kom hon in med en misstänkt knöl på förstärkningsbandet till djupa böjsenan. 

Samma dag som den skulle kollas upp så hittade jag Minerva i hagen hängig och jagad av Kola, och hon hade ett hål i bakkotan som misstänktes vara ända in till leden. Som tur var så var ju Gustaf redan på väg ut till oss, och istället för senkoll så blev det sårvård som hette duga. Strikt boxvila i tre dygn skulle följa, hon fick inte gå utanför boxen. Det gick sådär, för dagen efter hade hon kolik... Detta kom att lösa sig tillslut, och under tiden bestämde vi oss för att köra hem Kola till sin ägare, men innan vi kunde göra det fick de gå åtskilda. Vi vågade inte riskera mer.

Minerva fick efter att ha blivit bra i bakkotan konsterad senskada i frambenet, och vila länge. Och efter att vi kört hem Kola började jakten på en ny häst. Under tiden fick vi låna Fjutte och Mulle av Susanne som sällskap till Minerva.

Vi tänkte oss en större häst denna gången, så vi kunde rida tillsammans och utvecklas. Vi hittade Descarada, hon kom till oss i juli -12. Och det gick som det gick med henne, vi kämpade, men det gick inte. Men det tar jag när jag berättar om henne bara. 

Vi kämpade i alla fall på med att promenera mycket, Minerva var ju konvalecens och Descarada visade sig något udda, och först i april -13 fick vi klartecken på att Minerva var frisk, nästan ett år efter skadan. Då började vi smått rida bägge två. Svennis kom till oss i september -13, Anna-Carin kunde inte ha kvar in andra häst så han behövde sällskap, och klart han skulle komma till oss!

Och så var vi bara två kvar i stallet, jag och Gunilla. Ebba gästspelade ett litet tag, men tiden fanns inte för henne. Anna-Carin kommer när hon kan till Svennis, hon bor ju en bit ifrån, nu vi ser honom mer som våran nu, han bor fint hos oss, vet i sjutton om hon får norpa tillbaka honom någon gång om hon skulle få för sig det ;)

Allt fortsatte som ni vet i en väldig bergochdalbana, jag tog mest hand om Descarada och såg henne mer och mer som min egna häst. I dagligt tal var jag hennes matte med ;)

Trots alla motgångar vi gått igenom har jag hållit mig kvar. 

Vi har samma tänk och visioner om hästarna jag och Gunilla. Jag känner mig helt hemma i stallet, och Gunilla och hela familjen där är lite som min andra familj. Jag ser mig som att jag har två hästar nu, även om jag inte äger någon av dom på pappret. Gunilla ser det så med. 

Descarada var som min egna häst, jag skötte i princip allt när det kom till henne, det var bara kråkan på pappret som saknades, jag hade helt enkelt som min egen. Men att inte stå på pappret gör mig inget. Jag är helt trygg med vad vi har. Det är få förunnat att för ha det såhär.

Jag är med och bestämmer och beslutar om det mesta när det kommer till hästarna, jag är lika delaktig som om de skulle vara mina egna. Visst tar Gunilla det mesta med in och utsläpp, men vi hjälps åt med det mesta. Gunilla är på en hel del jobbresor, då sköter jag allt under tiden. Det är så vi gör, vi hjälps åt. Jag skulle mycket väl kunnat lämnat allt när allt sket sig och det inte var tal om att rida på så länge. Men jag höll mig envist kvar, jag trivs och vet att ha häst innebär så mycket mer än att bara rida. 

Och nu är vi där igen, visst är Minerva ridbar, men vi kan inte rida mer än en åt gången ;) Men jag tänker inte lämna för det. Så nu letar vi häst, eller som Gunilla säger, vi letar häst till Victoria ;) Det är jag som kommer att ta hand om nästa häst i första hand, även om vi byter emellanåt. Och när den dagen är kommen, när jag är klar med utbildning och fått en stabil inkomst, ja, då är det inte omöjligt att jag köper in mig på nästkommande pålle :) 

Men det tar vi då, just nu har jag faktiskt två hästar, två helt underbara hästar och vi väntar på en tredje :) Jag var den där medryttaren som liksom växte in i familjen!!

Och en sak är säker, jag trivs mer än vad någon kan ana i detta stallet med underbara människor som har kommit att bli nära vänner, en andra familj, och helt ljuvliga hästar!!

Första ridbilden på Minerva och mig för tre år sedan, mycket har hänt sedan dess!!

Det är gjort

Allt är klart nu. All Descaradas utrustning och nu ren och hel, och hennes box är tömd och skurad.

Konstigt nog känns det lite bättre nu. 

Det är väl så, för att kunna gå vidare med nästa kapitel måste det dessförinnan avslutas. 

Visserligen kan jag inte tänka mig att hon någonsin kommer bli ett helt avslutat kapitel, det kommer inte att gå, men det kommer bli lättare att gå vidare. Just nu känns det såhär i alla fall. Vi får väl se hur det artar sig. 

I morgon är sista dagen på praktiken, och det är jag nere för. Detta har vart det bästa tiden under hela utbildningen, helt grym. Hoppas på att jag får vara med och se mycket imorgon, att jag får åka på sånt jag inte vart med om så mycket, det har vart en hel del intressanta körningar, många har jag vart med på men jag har ju inte kunna åka med på alla ;) Så hoppas på lite mer sånt imorgon. 

Nu ska detta inte misstolkas, jag hoppas naturligtvis inte att det ska hända tråkigheter med folk, men det händer trots allt, och jag vill vara där. Och de där lite mer vanligare körningarna, de är inte att förakta på något sätt, men det är guld värt att få en så stor bredd i vad man sett som möjligt. 

Men som sagt, sista dagen är imorgon, så nu är det minsann dags att hoppa i säng, så, god natt!!

Upp. Och så ner.

Herrejösses... Det är verkligen varannan dag. Saknaden efter Descarada är stor ikväll, jag har precis gjort rent hennes träns, och nu är all hennes utrustning ren. Bara boxen kvar då. Det känns som att ju mer som blir klart, desto mer suddas hon ut... märklig känsla... Hon kommer aldrig att suddas ut, någonsin. Hon kommer finnas med oss i minnet. Alltid.
Jag håller mentalt på att förbereda mig för att ta tag i det sista i boxen imorgon, åtminstone delar av den. Det känns så satans vemodigt bara. Men det är bara till att bita ihop. Det ska göras...

Det där med att gå vidare...

Det är svårt. Och väldigt svajigt.

Igår var det 2 veckor sedan min fina vän fick somna in. Två veckor sedan. Det är inte lång tid. Det känns som igår, samtidigt som en hel evighet sedan. Tiden rusar, samtidigt inte.

Lika svårt som det är att få till tidsuppfattningen är det att släppa taget och gå vidare. 

Jag kan inte släppa taget. 

Det går inte. Det kommer aldrig att gå. Hon var min vän. Jag kämpade med henne. För henne. Men det var dömt från början. Men det visste vi inte då. Ingen visste från början. Det skulle aldrig bli bra.

Det är detta som gör det extra svårt. Hon var sjuk. Fast vi visste inte. Det visade sig inte förrän sent. Istället har vi vänt oss ut och in för att bli kloka på vad vi gör för fel. Hela tiden varit noga med att se vad som var bäst just för den dagen. Allt vi gjort har varit utefter hennes villkor. Men fast vi aldrig kom någonstans har hon gett mig så mycket. Så mycket kunskap och känsla. Och det kommer jag för alltid ta med mig, det har hon gett mig. Allt det hon lärt mig på vägen. Det kan ingen ta ifrån mig. Och all den kärlek och tillit hon har delat med mig. Trots allt svårt. Hon har litat på oss, på mig. Och kommit så nära. Att hon inte är med oss längre är så svårt och tungt.

Men det kommer att bli lättare. Med tiden.

Det går lite olika från dag till dag med det där. Känslan av att kunna gå vidare. 

Vissa stunder känns det nattsvart, just nu gör det så. Tårar rinner och jag vill bara ha tillbaka min älskade vän. Men jag vet att hon hade det svårt i sin kropp, och att hon aldrig skulle kunna bli bra. 

Vissa stunder känns däremot lite lättare, då känns det som att det är dags för en ny vän, och ja, vi har vart och tittat på en redan, men det var inte rätt. Stunder som i morse, i stallet, när Minerva och Svennis var på bättre humör än på bra länge och vi tog en promenad. Det var den ljusaste stunden på länge.

Men så kommer tanken på hennes tomma box. Vi har inte hunnit göra rent den än. Tömma den på hennes strö. Skurat hennes väggar. Jag började lite smått idag. Skurade en vägg. Hon var en skitgris, så det är inte gjort på en handvändning. Hennes utrustning är snart helt ren den med. Har ett par träns kvar att putsa, sen är jag klar med den. Några täcken ska lagas, Gunilla har tvättat dem. 

På något sätt måste jag får detta helt klart. Det är inte avslutat förrän det är klart. 

Avslut. Nej, det kommer det aldrig kunna bli, men ett steg till att kunna ta ett nytt steg. 

För hur det än är så blöder mitt hjärta mer eller mindre just nu. Det kommer att lagas så småningom och min vän kommer att bli ett vackert minne som alltid kommer att finnas med mig. För det kommer hon, aldrig har jag kommit så nära en häst. Hon var min vän, jag kämpade för henne. Med henne.

Älskade Descarada, du kommer för alltid finnas hos mig...

...fast nu är du fri, och behöver inte ha ont mer, mitt fina hjärta

Gröna kläder, gula bilar och blåa ljus

Det är det jag gillar, och jag vet att jag vill arbeta på ambulansen när jag är klar. 

Men tyvärr räckte inte dagen för att skingra alla tankar som snurrar i huvudet efter Descarada, hur jag än vände och vred på mig så kändes det bara som att jag var i vägen och inte tillförde något. 

Nu kan man ju inte påstå att vi hade mycket att göra, fyra körningar totalt och väldigt lugna sådana, så det var inte mycket för någon att göra, fick tagit två blodsocker, det var allt. Men det var ju inte så mycket mer, så, tja  vad kan jag begära... Som sagt, det som var jobbigast var att huvudet inte kan sluta tänka, utan tårarna har vart nära konstant. Med det så blir det inget bra jobb gjort. Och med det blir jag arg på mig själv, och ja, då har vi våran onda cirkel. 

Nä, vi får verkligen hoppas på bättring till nästa pass, och det är dags för nya tag på lördag. Dels hoppas jag att min skalle och tankeverksamhet jobbet med mig och inte emot, och så hoppas jag på lite mer att göra som tvingar hjärnan att fokusera och arbeta.

Det jag kan säga mer om dagen var att det var ett himla trevligt ställe med helst underbara människor, det känns som jag trivs i alla fall. Nu ska bara hjärncellerna sluta slåss, sen ska jag nog vara på banan.

En tung tid

Fy vad mörkt allt känns. 

Orken är väck och jag vill bara gräva ner mig. Idag var det svårare än igår.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av Descaradas historia, men jag orkar inte riktigt än, det är för nära inpå. Men snart. Det är en del av min bearbetning av det hela. 

Det är tomt i stallet med bara två hästar, Minerva är nedstämd och Svennis gör allt han kan för att muntra upp. Det känns att energinivån har sänkts betydligt nu, både på gott och ont. 

Hur som helst, livet går vidare, vare sig man vill eller inte, just nu vill jag inte, men där har man liksom inget val. Nu försöker jag ladda för det jag sett fram emot mest under hela min utbildning, imorgon börjar jag ju min praktik på ambulansen. Det ska bli nåt av det roligaste, men under omständigheterna så känns inte ens det särskilt lockande. 

Det jag vet är att jag behöver något annat att tänka på, så morgondagen är trots allt mer än välkommen. Det låter fel att säga det (vill ju inte egentligen att det ska hända andra tråkigheter), men hoppas mycket händer så mina tankar kommer vara fullt upptagna, behöver nog det just nu. Vi får väl se. Hoppas i alla fall på att jag kommer att tycka det är grymt roligt imorgon.

Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sova, nervositeten inför imorgon blandat med sorgen efter Descarada gör det rörigt i knoppen... Så god natt alla.

Allt är över nu... :(

Det som inte får hända har hänt. 

Min älskade fina Descarada har lämnat oss. 

Efter allt som varit kan man väl se det som en liten lättnad, men det var nåt av det värsta jag vart tvungen att vara med om. Det är detta som allt det senaste handlat om, det som jag inte velat sätta ord på, men som var ofrånkomligt.

Allt som hänt orkar jag inte dra nu, men kan säga att det som var det som gjorde att vi var tvungna att ta ett beslut var cancer. Den började ta över hennes kropp. 

Och idag, så fick hon somna in, jag var med henne till det sista, Gunilla var med jämte och Gustaf hjälpte henne över.

Sov gott min fina, älskade vän, du kommer att vara otroligt saknad, men du kommer leva vidare i våra hjärtan. 

Älskade Descarada

Blev inget

Nepp, var inte ute och tog några kort idag. 

Vart på så surt humör så jag gav sjutton i det. Har inte sovit inatt. Kunde inte. Så drygt.

Inte fått gjort nåt vettigt idag. Eller ja, lite vettigt, men inte alls så mycket jag skulle velat. 

Upprepade den trevliga promenaden och lastträningen med Descarada, hon förvånade lite (mycket), genom att kliva in i transporten på egen hand när jag testade att skicka in henne. Dessutom var det smalt, det har hon tyckt vart läskigt om något, men vi måste ju ha det om vi ska kunna köra båda samtidigt liksom... Det ni, är ett enormt framsteg, från att inte alls vilja gå in för ett par veckor sedan!! Duktiga hästen!! Vi avslutade all med att jag blev nockad i huvudet av henne med tänderna först, när hon skulle svänga om och glo på något i skogen bakom. Resultat; bula i huvudet och ont i nacken. Tackar för den...

Utöver det hälsade jag på farmor, och så gick jag och mamma en stund på julmarknaden här i byn. Den var ingen höjdare, tyvärr väldigt trist, så vi var fort därifrån igen. Fick varit i djuraffären en sväng, det är ju kattens dag, fick köpt lite smarrig blötmat till tjejerna, så det var väl bra i alla fall.

Men som sagt, utöver det så vart det inte mycket. Jo, Susanne var förbi och hjälpte mig att kolla ett par hönor som jag misstänkt ha äggledarinflammation, den ena var det ingen fara med alls, den andra för vi avvakta några dagar med, vad det är vet vi inte riktigt, kanske förstoppning, ska ge olja flera gånger om dagen, så hoppas vi på det bästa. Annars är det nåt som kan bli svårt att göra något åt, kanske en tumör? Känns tyvärr som något sånt. En massiv "boll" under magen... Fort har det kommit med. Det är lilla Edit, en av de äldre, som kom samtidigt som Lina som gick bort för några veckor sedan. Hon är påverkad, det märks, men en chans får hon ju självklart, är det förstoppning så ska vi kunna lösa det, för det är ju något som man ska kunna få bort. Hoppas och håller tummarna för det. Min lilla hönapöna, håll tummarna!!

Äntligen

Idag blev det promenad med hästarna, och Descarada skötte sig ypperligt!! Lite lastträning när vi kom tillbaka med, och det gick som en dans. Skönt efter allt strul som vart!! Nu tänker jag inte sätta mig upp och rida på ett tag, det får vara, hon får landa lite i allt som hänt det senaste, så får vi se när det blir ridning igen. 

Förutom promenaden och stallfixet bestod dagen av utomhusarbete, taket på garaget lades klart och det röjdes upp här, nu ser det riktigt bra ut! Dock ser huset ganska skabbigt ut när taket på garaget är så fint ;) Jösses, det behöver verkligen fixas det med...

Aja, tänkte ta lite bilder imorgon så får ni se!!

Backat 2 år...

Just nu känns det hopplöst att hålla på med hästar.

Inte för vädret, det kan jag stå ut med, även om det kan göra det besvärligt. 

Utan när nåt händer och hästapållen backar ungefär två år i utvecklingen... Så som Descarada håller på nu häll hon på för två år sedan, brötig, flyger i luften för ingenting, halvt okontaktbar, vid lägen då hon får krav på sig blir hon tvärilsk. Blir inte klok på henne. Kan inte hitta något fel på henne, utan nån tillfällig knäpp. Hoppas verkligen att den är tillfällig. För detta är inte roligt, hon är så go att ha att göra med, tills hon bara blir helt i sin egna värld. Idag försökte jag få hennes uppmärksamhet när ungar gick förbi på vägen, men icke, hon frös och blev sur mot mig och fortsatte blänga. På något hon set  hur många gånger som helst.

Vad har hänt nu? Hon är superkänslig och jag har aldrig kunnat behandla henne som någon annan häst jag haft kontakt med, för då slår det över. Hon är kollad, hon har inget fel i kroppen. När hon gick som bäst nu under hösten så tyckte hon det var kul, och uppmuntrade henne i detta. Men nu... ja?? Blir så less. Trots hennes egenheter så är detta det hästen som tagit störst plats i mitt hjärta någonsin, tycker om henne så otroligt mycket, och vill komma någonvart med henne. Vill att hon ska landa någon gång och tycka allt är roligt och okej. Jag trodde vi var där, men tydligen inte. Undra egentligen vad hon har med sig i bagaget. Hon känns så bräcklig, så skör, minsta lilla kan få det vi byggt upp att rasa. I grunden är hon en glad häst, men med koncentrationssvårigheter, i alla fall nu. Det känns som att hon väntar på att få en bestraffning och försvarar sig mot den redan innan den kommer, dock borde hon veta att den inte kommer hos oss. Vi jobbar inte med hästarna på det sättet. Självklart säger vi till om det är något som inte är ok, men det måste vara till hundra befogat och på ett sätt som gör att hästen förstår, och ett sätt som ger respekt, och detta gör vi inte genom våld. 

Frågan är nu bara, hur går jag vidare, är hon trött på det vi gör? Behöver vi hitta på något annat? Men vad? Jag har tömt mina resurser nu på fantasi, och med vintern i antågande är det svårt att hitta på massa saker. I detta läget hade ett icke fruset underlag vart att föredra... Men men, vi får se, låta henne landa igen, och efter det se var vi kan hitta på. Det blir väl att återgå till de eviga promenaderna igen. Det är inte fy skam, men rätt trist i längden... Lilla Descarada, vad ska vi hitta på?? Älskade skrutthästen.

Jäkla katapult

Vi har hamnat i en svacka jag och Descarada.

Inget funkar, i alla fall inte uppsuttet. 

Under veckorna jobbar vi mycket från marken, och det går som en dans. Inga problem alls, hon lyssnar på minsta vink, och vi samarbetar. Vi lasttränar och sakta men säkert blir hon lite säkrare för varje gång. Nu behöver hon komma över det otäcka med att gå in när det är smalt, och stå kvar och vara lugn. 

Men så kommer det till ridningen. Och där funkar INGET just nu. Jag har aldrig vart med om en häst som kunnat säga ifrån så kraftigt om vad hon tycker om man vill något. Just nu blir hon som en fiolsträng så fort jag sitter upp, jag har kollat och kan inte hitta något fel på henne, utan det känns som att det sitter i huvudet. Skritta gör hon bra i början, när vi fortfarande har lång tygel, ända tills något stör henne. Vad som helst. Kan vara ungar som går på vägen. Idag kom det sådana där... Sen var det kört. Huvudet flög upp, hon blev som en hängmatta i ryggen och hon struttade omkring utan att vara kontaktbar. Allra helst hade hon velat dra därifrån, det kändes tydligt... När hon då inte fick sätta av som hon ville exploderade hon i hysteriska hopp-stegringar-bock-skutt. Man är inte stor då när hon drar till med det där... Och komma åt och säga till henne är nästan omöjligt, det enda hon reagerar på är rösten, så ryter ganska bra i de lägena. Hur man än gärna vill gå på henne med skänkel så märker hon inte dem, så det är lönlöst, Att försöka plocka ner huvudet på henne gör jag av ren självbevarelsedrift, inte för att det funkar så bra, men försöker i alla fall. 

Efter utbrottet gav jag upp idag och hoppade av. Kändes som ren idioti att sitta kvar. Så hämtade repgrimman istället och longerade henne. Lät sadeln sitta kvar. 

Och hon fick trava på massor. Och utbrott fick hon, inga dåliga sådana med bakutsparkar och stegringar, hon gjorde till och med försök till att hota mig i dessa, men där går hon bet, från marken kan jag ha kontrollen kvar och styr upp det mot hennes vilja. 

Och när hon fått utlopp för dessa lugnade hon sig. Hon till och med sänkte sig och kopplade av. Så när hon gjorde det fick det räcka. Nästa ridpass ska jag börja med longeringen, och hoppas på att hon beter sig okej efter det. För när hon håller på såhär är det inte så värst kul att rida om man säger så... Saknar känslan vi hade för ett tag sedan... Hoppas vi snärt är där igen...

Så här såg det ut förra året... nu är vi där igen...

Att gå in i en åklåda...

Om man är häst har man ju vissa... ja vad ska man säga... flyktinstinkter ;)

Och nu har vi ställt till det lite för våra vita damer :)

Typ i alla fall. De har fått tänka!! Ojoj, nyttigt för dom och väldigt uttröttande för de annars så överaktiva hjärnorna, mycket bra. 

Gunilla har nämligen köpt en hästtransport!! En splitter ny, och med det luktar den alltså fabriksnytt, typ gummi, plast och sånt. 

Och nu ska det lasttränas!! Descarada åkte senast när hon kom till oss 2,5 år sedan), och vad vi vet bara åkt i lastbil. Och Minerva åkte en tid innan dess. Och redan i torsdags fick de titta på den och prova att gå in. Det var mörkt men de var nyfikna, och gick upp på lämmen. Det var vi nöjda med! 

Idag testade vi efter att ha vart ute och gått med dom (de var nervvrak förövrigt) och i ljuset såg deras åklåda tydligen rätt läskig ut för jisses vilka ögon de fick!! Men det gick över och båda två gick efter en stund in helt i transporten, lugnt och stilla! Lite till av denna träningen så ska vi nog snart kunna åka med dom :) Vi ska bara vänja dom vid att gå in och stå där samtidigt, stänga och så vidare. Men med fortsatt tålamod och lugnt arbete är vi nog snart där!!

Äntligen fotat lite!!

Jag tog med mig kameran till stallet idag, inget optimalt fotoväder direkt, men nu var jag så sugen på att fota!!

Jag red inte själv idag utan Gunilla red Descarada, det har hon inte gjort sedan ivåras, och Gunillas systerdotter, Emelie red Minerva. Det var väldigt kul att se Descarada bli riden!!

Det blev lite lektion av det hela, samtidigt som jag fotade, så roligt, och de var så duktiga :) 

Så, istället för mer ord blir det bilder idag :)

Gunilla och Descarada

Emelie och Minerva

Milou

Svennis

Nåt helt annat

Idag har jag faktiskt släppt allt och bara låtit dagen gå i hästarnas tecken. Så skönt att bara komma ut och låta alla oros-tankar få vila lite. Blir nog en sån dag i morgon med, behöver det. 

Började dagen med att vara hos Descarada och Minerva, vi jobbade lite på volten. Jag och Descarada är inne i en liten svacka, det har gått kanon ett bra tag nu, och nu går det mindre bra, men vad fasen, det är ju ett steg i utvecklingstrappan, och det går inte dåligt, bara lite drygt! Vi är snart uppe ur den :)

Sedan spenderade jag resten av dagen på ridskolan, denna helgen är det regionala och nationella ponnytävlingar i hoppning, rätt kul. I morgon är det en kvaltävling till GP-ponnyn, roligt med så pass stora tävlingar på vår klubb! 

Så imorgon blir det samma, hästarna först, sedan ridskolan. Lägg till lite plugg sedan på kvällen. Vill inte ta det idag. Pausar helt idag. Måste, orkar inte. 

En fortsatt trevlig helg önskar jag er!!

Rätt låg

Efter gårdagens nyheter om Beata har jag gått på halvfart, orkar inget annat. Men håller hoppet uppe, det måste ordna sig, hon måste bli bra.

Dagen började trots det kvart i sex i morse, då det var dags för att gjuta bottenplattan till garaget, och sedan dess har det vart fullt ös. Och mitt i alltihop gick jag från frisk till tokförkyld på tio minuter. Hängde inte med där riktigt, men jag sitter och är riktigt risig nu. 

Men jag trotsade förkylningen och var hos hästarna ikväll en stund, kände att jag verkligen behövde det. Och det verkade som att Descarada kände det med, för en sån stund tillsammans med henne har jag aldrig haft, nästintill magisk (om man bortser från att jag dreglade för att halsen sved så jag inte kunde svälja när jag red)!! Tog det lugnt, valde att skritta mest på lång tygel och lite trav, allt utan krav, fokuset låg endast på att jag skulle vara balanserad utefter henne. Hon följde endast mina tankar, svängde och gjorde halt på bara tanken! Nu orkade jag inte så länge, utan satt av och började gå med henne, utan att egentligen ha en plan. Men släppte henne för att se om hon följde mig, och utan minsta invändning gick hon med, stannade, vände, gjorde framdelsvändningar, bakdelsvändnignar, backade ja, det jag bad henne om med kroppsspråket utan minsta invändning och utan att hålla henne i nåt, ingen tygel, inget grimskaft, inget. Hon bara följde helt avslappnat, och milt, och vi var ett. Detta var helt fantastiskt att få uppleva, vi har gjort detta innan, men vi har inte kommit så här långt i det, och nu bara var det såhär. 

Tack Decarada för denna upplevelsen, det var precis vad jag behövde, min fina häst!!

Åh, herre, jag kan inte röra mig...

Åh nej, det är inte så illa som det låter, jag har bara redan en sjuklig träningsvärk.... och just nu känns det illa nog... kommer ju fasen knappt upp från soffan??

Och svanskotan kommer att ramla av, det är jag helt säker på. Hur fasen kan man få så här ont i svanskotan??? Aja, det går över... 

Hur som helst, dagens två träningspass gav resultat, det första gav mig möjlighet att återuppta där vi slutade igår, och kände att det hade gett resultat!! Helt annan känsla, och Descarada kunde koppla av. Bara det var helt underbart!! Sedan var det ett par timmars väntan på nästa pass, och Minerva och Descarada fick låna en hage på ridskolan så länge. Helt klart kanon, för då fick Descarada ytterligare möjlighet att koppla av i omgivningen, på ett ställe som hon inte är så ofta och med flera andra hästar runt sig. En som till och med smet ur sin hage (gick bra och fångades snabbt), utan att någon av våra hästar ägnade ett ögonblick åt att bry sig om det. Ibland förvånar dom!! 

Andra passet var vi så trötta, både jag och Descarada att vi inte fick ihop nåt. Jag låste mig helt, och fick verkligen inte kroppen till att fungera. Det gick inte!! Så fick sitta av en stund och bara känna och leta efter låsningarna i min kropp, de hittade jag och lyckades faktiskt få loss dem!! Det är rent magiskt hur mycket man kan åstadkomma med tankekraft!!! Efter detta satt jag upp igen, och vilken skillnad!! Helt plötsligt var vi i balans!! Grym känsla!! Och behöver jag säga att Lisa är en grym instruktör!! Så duktig och kan starkt rekommendera henne!!

Sprattelhästen på nya upptåg

Jojomen, idag var det kurs minsann! Och på en kurs kan man hitta på bus.

Typ.

Jag kan börja med att säga att centrerad ridning är helt underbart, det gå inte ut på att hästen ska gå så bra som möjligt, det handlar om att man själv som ryttare ska bli så medveten om sin kropp att hästen kommer till att arbeta i rätt form med nöje. Det är så otroligt roligt, och Lisa, vår instruktör är så grymt duktig!!

Och det funkar, hästarna blir på ett helt annat sätt att rida än med den traditionella dressyren. Så mycket mer följsamma och arbetar så mycket mer självmant.

Sen har vi då Descarada, som har lite problem med nerverna eller nåt. Jag inser mer och mer att vi har en massivt lång väg att gå innan vi har kommit dit vi ska. Dit jag vill att vi ska komma. Å andra sidan har vi ju avverkat två år med promenader och arbete med att få hennes förtroende, vilket inte vart det lättaste, det tog tid innan hon vågade lita på oss. Lilla hästen...

Men hur som helst, hon är två hästar i en (det ni, det är lite att bita i), den ena delen av henne är lugn och avslappnad och vill göra sitt bästa, den andra delen är ett nervvrak som släpper lös sina känslor i tid och otid. Den andra delen av henne är något jobbig emellanåt. Speciellt när ett sånt där utbrott kommer och man är nära att åka i backen. Ett sånt kom idag. 

Det var lugnt och stilla på vägen till klubben, men när vi kom in i ridhuset började hon spänna till, hon är inte så van vid ridhus, och inte så van vid andra hästar. Och när en av de andra hästarna tar i lite i en frust, ja, då kan man ju flyga i lyften i en serie med stegringar och bockningar. Efter denna lilla serie med urladdning var lugnet ett minne blott. Visste ni att hästar kan springa på tå?? Det kan Descarada. Hon har talang hon. 

Men hur som helst, med hjälp av Lisa så kom hon ner i varv, och vi fick ett fint samarbete tillslut, om man nu bortser från en gudars-det-är-nåt-utanför-ridhuset-som-ska-äta-upp-mig-utbrott i traven... Men det släppte fort. Skönt!! Hon ör en rolig häst, min fina Descarada. Men hon testar tålamodet rätt ofta på mig.Men hon lär mig massor. Aldrig har jag behövt fundera så mycket på hur jag ska lösa saker och ting i min hästhantering. Den gamla vanliga har inte funkat. Jag har blivit mer lyhörd och öppen, och jag måste säga att det är mycket roligare så här. Så hur trött jag än kan bli på mitt flan till häst, älskar jag henne för allt hon är!!