När man minst anar...

Jaja, lite bakslag kan alla få, men ibland kan bakslaget bli av en lite större kaliber än vad man tror...

Att träna är inte alltid till godo... Om man inte lyssnar på kroppen kan den slå bakut, och det kan den göra på väldigt ett obehagligt sätt.

I våras hade jag en kraftig infektion i luftvägarna, typ ända uppifrån och ner, och den höll i sig i 6-7 veckor. Sen efter behandlingar tänkte jag att jag var ok, och körde igång med träning. Problemet var bara att jag inte kom upp i samma kondition igen som innan infektionen. Vilket gjorde mig frustrerad, så körde på ännu hårdare med både konditionspass och styrketräningspass. Men inget större resultat. Kunde vissa veckor tycka att det gått riktigt bra, för att veckan efter inte orka något, knappt ta sig runt i lugnt tempo på rundan jag annars springer.

Men men, bara att köra på, någon gång lossnar det, eller?

Eller så går det inte alls bra. För ett par veckor sedan kände jag av att pulsen ökade väldigt mycket bara efter 500 meters promenad, så fick tagga ner och gå jättelugnt och fick korta ner rundan till hälften. Blev sjukt trött och orkade helt enkelt inte. Men la ingen vikt vid det, vilade på dagen och åkte och jobbade natt senare, mådde ok då. 

Men under kommande vecka vart jag trött, så pass att jag inte tränade alls. Jobbade på som vanligt, kände inte nåt konstigt då, men trött.

Så på fredagen åkte jag till jobbet på kvällen, fick reda på att bilen var ställd till 21.30 då det var omändringar med kollegor, så var själv en stund. Så tänkte att jag går och lägger mig, tröttheten satt ju i, och det vart ju dags att jobba fredagsnatt så...

Efter en kvart kanske, slumrat till lite vaknar jag av att pulsen rusar. Bara sådär. Och den rusar på bra. Låg kvar och väntade på att det skulle gå över. men nej. Så gick ner till bilen, tänkte mest kolla hur fort det gick, så kopplade på puls-pox mätaren och det landade på 154... och sakta stigande... Jaha? Varför då da?

Kan upplysa att man inte mår alls bra när det går så fort. Kopplar upp ett EKG på mig själv, då är pulsen uppe i 170... och fortsätter uppåt.. Hjärtat blir väldigt pressad av att gå så fort, så det var inte ett helt rent EKG heller att se på. Sitter och väntar på att det ska ge sig.. Nej nej. Inte det... Skickar mess till Jennie, som mest bara försöker få mig att inse att jag inte kan sitta där... Nähepp, jag är ju själv? Eller ja, inte egentligen, brand är ju inne, men kunde inte komma upp, för ben och armar är bortdomnade och yrseln var ett faktum... Så satt där jag satt...

Ringde till min kollega jag jobbar med i vanliga fall när jag inte är sommarplacerad, visste att han jobbade och de kom, fick åka med i "min", men inte som vanligt, utan som patient denna gång... De körde mig till akuten Mölndal. Där blev jag kvar under några timmar. Pulsen lugnade sig något, men inte tillräckligt för att de skulle vara nöjda, 100 i vilopuls, och 120-130 så fort jag ställde mig upp. Så inlagt på HIA, hjärtintensiven... Där vart jag konstant uppkopplad så de kunde följa allt som hände.

Dagen efter fick jag göra diverse tester, ultraljud av hjärtat som visade ett helt friskt hjärta, och ett arbetsEKG som visade bra utfall, det var fortfarande vilopulsen som inte var bra, annars inget konstigt, så vad beror detta på då?

Domen blev; sviter av infektionen i våras. Jag har inte lyssnat, har inte låtit kroppen läka. Kört på för hårt. Kroppen har svarat med att bli stressad och visar detta med att pulsen har gått upp till en konstant för hög nivå, kalium blivit för lågt (en viktig komponent i hjärtverksamheten). Får nu äta betablockerare, en medicin som hjälper till att hålla nere pulsen (påverkar även blodtrycket, vilket har vart bra innan, så kan få lite blodtrycksfall nu, lite läskigt, men inget farligt), ska göra detta i tre veckor. Nu har jag även träningsförbud i fyra veckor, snart avverkat två av dem och jag är sjukt frustrerad. Men piggare. Får "underhållsträna", men inte under några omständigheter maxa pulsen. Så har kommit igång med promenader, för jag KAN INTE vara still längre. Tänker att jag i nästa vecka ska lägga in nåt enkelt styrkepass. Men jag kommer ta det lugnt. Jobba får jag göra, om jag lyssanar på hur kroppen mår. Passande nog hade jag bara ett par arbetspass förra veckan, vilka jag var hemma från, och denna veckan så har jag redan jobbat mina pass, gjort schemabyten. Så jobbar inte förrän på lördag.

Fyra veckor efter detta hände ska jag på återbesök på hjärtmottagningen på Mölndal, samma läkare följer upp, kanonbra. Nytt EKG då, nya blodprover. Se så att kroppen hämtat sig, och få nya bud på hur jag går vidare, om kroppen är redo för att träna på lite mer. 

Jag är mycket piggare nu än på länge, och jag tänker att jag snärt är tillbaka på banan. 

Men tro mig, jag kommer att vara försiktig. För detta var sjukt läskigt, inte fattat innan hur man mår av en skenande puls... man mår inte gott... inte för att jag vart särskilt orolig under tiden, men obehagligt, det lovar jag att det var!

Det jag allra mest vill säga med detta är att ge fan i att träna hårt innan nån eventuell infektion är helt utrensad!! Lyssna på att kroppen försöker säga att den inte är redo. Låt det ta tid att komma tillbaka, bli inte sur för att det inte går lika bra som innan, låt kroppen läka!! För fasiken vad arg kroppen kan bli. Att hjärtat blandar sig i, ja, det är inte att leka med. Hade jag fortsatt hade det slutat sämre. Hjärtmuskelinflammation vart nästa. Dit hade jag inte kommit, men dit tänker jag inte komma heller. Så det så. 

Med andra ord, jag kom väldigt lindrigt undan med detta, även om det var en obehaglig upplevelse. En varningssignal. Och den tar jag på allvar denna gången. 

Det jag är mest glad för är faktiskt att jag var på jobbet när detta hände. För jag är jag, och jag tror inte jag hade kollat upp det så snabbt då. Hade nog väntat ett tag, om det inte gett sig, självklart kollat, men annars väntat tills det hände en ytterligare gång. Så tur i oturen att jag var på jobbet helt enkelt!! Och behöver jag säga; jag har världens bästa jobb? Med världens bästa jobbarkompisar? De som blivit fantastiska vänner som ställer upp i vått och torrt? Med allt från värmande ord till att komma till avdelningen med saker? Och ordna att jag kommer tillbaka till stationen när jag blir utskriven? Alltså. Bäst!!

Alla hemmavid är jag så tacksam för, vänner familj och alla djuren. Alla finns där. 

Detta tillsammans gör att jag kan inte vara gladare!! Kanske kunde vara lite mindre rastlös ;) Men så länge humöret är på topp funkar det ;)

Jaja, testat på den andra sidan av vården, att vårdas, istället för att vårda...

Min vän är borta...

Idag för fyra veckor sedan lämnade Viking mig. 

Han lämnade mig i en så stor sorg, så stor saknad att jag inte riktigt hittar tillbaka till mig själv. Hittar inte mig själv igen. Jag saknar min vän så det gör ont.

Det hala började egentligen nog redan på måndagen. Tidigt på morgonen. Eller egentligen någon gång under natten, när kan vi bara sia om. För tidigt på morgonen, klockan var 07, skulle vi ta in hästarna för en härlig morgonpromenad. Så blev det inte. 

Möttes av en Viking som i vanlig ordning gnäggade när jag kom, men när vi gick in kändes något väldigt konstigt. han kändes så trött. Mer än så kunde jag inte säga på den korta vägen från hagen till stallet. Men när vi kom in, ja då var det tydligt att något inte var rätt. Han åt inte. En Viking som inte äter mår inte bra. Han rörde inte nåt av det som var framlagt. Stod och hängde med huvudet med mulen i backen. Lyssnade på hans mage, lite ljud kom därifrån, men alldeles för lite. Tempade, 39.9... Inga tydliga koliktecken alls egentligen, men med tanke på hur tyst magen var tog jag ut honom med en gång och gick en kort bit samtidigt som jag ringde veterinären. Vi hade tur, hon hade inga andra patienter innan oss och kunde åka mot oss så fort de stämt av morgonen på stationen. Så veterinären var fort på plats. Dock under tiden vi väntade så blev han sämre, han orkade inte stå på benen utan rasade ihop i en hög. Ett väldigt skräckfyllt ögonblick... och väldigt hjärtskärande att se, man ville bara fånga honom och hjälpa honom att stå upp. Inget vi kunde göra just där och då, utan han fick ligga ner en liten stund, hämta lite krafter, sen fick vi honom på benen igen. Skönt! Men fortfarande väldigt tagen. Veterinären undersökte honom, kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var grundfelet. om det var magen som orsakade feber och problemen, eller febern som orsakat känningarna i magen. Och orsak? ingen aning. Han behandlades för sin mage, och för sin feber. 

Lite bättre blev han. Veterinären väntade kvar så länge hon kunde. När hon åkte var inte magen igång än, men han var rätt så pigg, hade kissat, fes bra, ordinerades korta regelbundna promenader och små små portioner med mat. Så gjorde vi. Gick, vilade, lite att äta. Så höll vi på. Hade telefonkontakt med veterinären hela dagen. På eftermiddagen kom magen igång, och febern gick ner. Det verkade ge med sig. Det som var lite konstigt var de mängderna han kissade. Dialog med veterinären om det med. Men efter att ha stämt av ca 10 gånger till under kvällen med veterinären så åkte jag hem från stallet vid 23 på kvällen... 

De dagar som följde så hände det inte så mycket, Viking började repa sig, trött, men inte för trött, han svettades en hel del de första dagarna, men febern jobbade i kroppen på honom ännu, även om den inte var särskilt hög. Han hostade lite med, så vi trodde att allt egentligen handlade om en rejäl förkylning. Han blev piggare och piggare, repade sig bra. 

Till på lördag kväll. Tog in för kvällen då de fick stå inne tills vi kände att han var bra nog för att gå ute nattetid igen. Men nåt var fel. Magen verkade funka, han bajsade och fes, men kanske lite tyst ändå när man lyssnade. Det kändes inte rätt. Ringde veterinären. Strax därefter började han svettas igen. Blev lite trött, men inte mer än så. Ingen feber. Ut och gå en liten stund. Lite vila emellan. Magen tystare. Ut igen. Sen kom vi inte längre. Han blev kvar på volten. Han orkade inte in igen. Allt gick så snabbt. Han orkade inte in från volten. Veterinären kunde inte göra något. En kort undersökning ute på plats kunde väl mest konstatera att magen stängt ner. Han svarade inte på någon behandling. Sen stod han inte upp länge till... Han orkade inte mer...

Han fick somna in där, ute på volten. 

Min bästa vän. Min Viking. Hästen som jag har kommit till att stå så nära, fått sådana band med som jag inte trodde var möjliga att få med en häst. Viking som skulle bli minst 30 år och få stolt gå vid min sida, eller snarare, jag skulle få gå stolt vid hans sida tills den dagen långt bort i fjärran... inte nu. 

Inte min Viking som älskade livet. Som älskade allt vi hittade på. Som växt så i sig själv att han var den stoltaste och gladaste hästen jag träffat. Hästen som kommit att bli min närmaste vän man kan få. 

Det gör så ont. Så sjukt ont. Det är så overkligt. 

Jag vet inte när eller om jag hämtar mig riktigt från det här. Viking har lämnat ett så stort tomrum. Jag har vart i stallet ett par gånger under dessa fyra veckor. Jag orkar inte. Det är som ett blödande sår ännu, som inte vill läka. Han är med mig, men ändå inte, det är så tomt. Jag vet inte nu om jag vill fortsätta med häst. Jag får vara hur mycket jag vill med Minerva, Svennis och Filur, jag får rida Minerva hur mycket jag vill. Det är jag tacksam för. Det är inte det. Kankse behöver jag bara få läka ett tag innan jag kan hitta tillbaka? Min vän, min Viking är inte där. Han var en av mina allra bästa vänner. Det jag tänkte, det gjorde han. Jag är tacksam för att jag fått vara en del av hans liv, jag lovade honom när han kom att vi aldrig skulle skiljas åt, Att han aldrig skulle behöva flytta igen. Han var hemma. Och så kan man väl ändå säga att det blev. Jag höll mitt löfte gentemot honom, men det var meningen att vi skulle hålla ihop i många år till. Jag är tacksam för det han lärt mig, jag är tacksam för att ha fått ha honom vid min sida, även om det var en kort tid. Han kommer för alltid stå mig nära, han finns med mig trots att han lämnat mig fysiskt. Han var underbar, min finaste vän...

Sov gott nu älskade vän, du är för alltid saknad

Grattis min lilla solstråle!!

Idag fyller Sunny och hennes syskon 6 år!! Tänk vad tiden går fort, det var ju nyss de var små!!
Grattis tjejen och hela syskonskaran!!

Tack för allt, finaste Pontus

I lördagskväll var det dags för vår finaste vän att lämna oss :'( Bästa Pontus, drygt 12år gammal, fick somna in lugnt och stilla efter att åldern och artrosen tagit ut sin rätt. Han har länge stått på smärtlindring, och det har fungerat väldigt bra, men den sista tiden har det blivit sämre och sista veckan hjälpte det inte längre. 

Det gick så fort mot slutet, och hur man än tänkt på att detta närmar sig blev det chockartat när det behövde gå så fort som det blev tvunget att göra. 

Men det viktiga i det hela var ändå att inte Pontus skulle må dåligt, de egna känslorna får stå tillbaka då. 

Pontus är nu oerhört saknad, fina hund, så mycket du gett oss alla under de år vi fått ha äran att ha dig i våra liv. Underbara vännen, så tomt det är nu :( Tack för att du valde oss och tack för allt, älskade Pontus.

Du fattas oss killen 💗

Sov gott nu vår fina vän, du kommer för alltid finnas med oss i våra hjärtan 💗💗

Bästa Pontus

Sov I Ro

Vilken helg!!

En av de bästa helgerna på länge!! 

Igår tog vi oss en riktig långtur med hästarna, vi var ute i 2 timmar. Lite lätt stissiga pållar som var kanonglada i det fina vädret! Sjön uppe i skogen bjöd på "sjungande is", en otroligt mäktig naturupplevelse!! Ridning blev det inte hela tiden, utan jag gick ungefär halva tiden. Rätt skönt det med!! 

På kvällen var det middag med mamma och pappa, trevligt och gott!!

Idag blev det en lite kortare tur med hästarna, runt en timma, och även idag gick jag nästan halva vägen. Hästarna var något trötta efter gårdagen men glada och bjöd på en härlig stund i skogen!!

Sedan kom Annika, Vilma och Naala på besök, så längesedan jag träffade Annika och det var såå roligt!! Fika, snack, promenad till hästarna, mys med hönorna och fota, det hann vi med! 

Nu så här på kvällen är jag galet trött och gör mig just nu redo för att slänga mig i sängen. Ny jobbvecka väntar, tänkte bara bjuda på lite bilder från dagen först!

Naala

Minerva och Annika

Viking, Vilma och Svennis

Min min min min!!!!

Helt slut...

Det har vart två riktigt intensiva dagar... 

Mamma och pappa flyttar nu denna veckan och igår och idag har bestått av att packa, bära, städa, montera ihop, packa upp... Det kommer att bli kanon när det är klart, men just nu är det mest... ja... hysteriskt? Trött är jag och nu väntar dessutom fem dagar med arbete, inte så lockad om jag ska vara ärlig. Nån dag ledighet till hade känts bra, det är ju så mycket kvar att göra!! Men men. Bara att jobba på... Ska sova nu. Försöka i alla fall.

Ingen vanlig dag!

Nä minsann, för idag är det pappas födelsedag!!

Stort grattis pasppa på din dag, kramar i massor!!

Dan före dan

Om bara dryga halvtimman kvar innan julafton är här. Och julkänslan? Fortfarande som bortblåst. Har nog lurat ut vad som är anledningen till det. Men ska försöka släppa det.

I söndags, den 20:e, var det ett år sedan min fina Descarada lämnade oss och gick vidare till de evigt gröna ängarna. Saknaden är fortfarande stor, likaså känslan av att vara otillräcklig, men det gör inte lika ont längre. Däremot finns det numera en varmare känsla, en tacksamhet att vi har fått ha henne hos oss. Fina Descarada, för alltid saknad!!

Fina höna-pöna

Ikväll har vår snälla Mina fått gå vidare.  Vår gosiga höna som gillade att få sitta i knät och mysa och sola. Som gärna delade knät med någon av katterna.
Hon blev hängig i eftermiddag och ikväll hade hon svårt att stå på benen så det var inte så mycket att göra. Gammal var hon och åldern tog väl ut sin rätt. Men det gör det inte mindre tråkigt och sorgligt. Men hon har haft en bra ålderdom här, lycklig och fri. Alla sina bortryckta fjädrar fick hon tillbaka i somras så hon slapp gå halvnäck så som hon gjorde när hon flyttade hit. Så vacker. Fina höna-pönan.  Sov gott gumman.

Börjar så smått längta...

Snart är det juletider. Och nu börjar jag längta! 

Visst är det mysigt att boa in sig lite extra med lite mörkare, helst röda gardiner, byta till juldukar, ta fram adventsljusstakar och julstjärnor. Levande ljus (om inte katterna är vakna då...) och julbak, både godis, bröd och kakor.

Lika mycket som jag bara ville ha bort allt detta i början på året vill jag ha tillbaka det nu. Själva julfirandet är i år lite mer speciellt, det är sista året som vi kommer att vara i mitt barndomshem och fira, så för en gångs skull vill jag verkligen ta tillvara på själva firandet. I vanliga fall vill jag ju helst fly från det. Men i år är det lite speciellt som sagt, för i januari flyttar mamma och pappa till lägenhet, så sista julen i huset jag vuxit upp i. 

Jag och mamma har börjat fundera på julbaket, mycket av det har farmor gjort innan, men nu kan det ju inte bli så... så vi har börjat se vad som vi ska göra, gått igenom recept och testat baka en av kakorna som alltid finns vid jul hos oss, och de blev riktigt bra, smakar precis som farmors. 

Så, väntar väl in att juletiden ska komma, i avdentveckan kommer alla grejer fram. Blir nog bra. Och som sagt, snart har man tröttnat på det igen ;)

Dagstur

Idag hittade vi på något helt annat. Jag mamma, min moster och min kusin for iväg till Ullared :) 

Det blev en heldag, kanske lite mer handlat än vad som var tänkt, men inte galet mycket ändå.

Framför allt hade vi en trevlig dag, och nu så här framåt kvällskvisten är vi lagom möra allihop ;) 

Avrundade allt med en stund i stallet, det blev vila för hästarna, men pyssel. Och bara mys. Bara det är guld värt!!

Vissa avvikande saker ;)

Alltså, igår då. Tentan avklarad och jag är äntligen klar!! 

Hur firade jag det så??

Ehm, ja, det är väl här som jag skiljer mig från många kanske ;)

In till affären bar det i alla fall. Nåt ska det ju firas med!! 

Kommer ut med en jättepåse med äpplen, en drös burkar med majs. 2 chokladkakor. 

??

Jomen alltså, klart djuren ska vara med och fira!! Så äpplen till Viking, majs till hönorna, och till katterna; godis som fanns hemma. Jag tog chokladen själv dock ;) 

Jag är inte så mycket för firande överhuvudtaget, så detta vart ju alldeles lagom för mig! Men ett stopp hos mamma och pappa vart det med självklart, och där fick jag en blomma och pengar, mycket välkommet!! Av Christian fick jag när han kom hem en blomma, även den spetsad med en peng :) Ett alldeles lagom firande i min smak :) 

Idag hade jag stora planer, att göra allt jag inte hunnit med det senaste. Jag slängde skräp sen var jag däckad på soffan. Energin tog slut fullständigt. Det blev en kväll med hästarna, och nu är jag tillbaka i soffan. Tar väl några dagarna att hämta sig efter en sån nervpåfrestning ;)

Havet

Idag har jag och mamma hälsat på min moster och kusin vid Näset i Göteborg, där de har en äldre stuga mitt bland alla lyxvillor. 

Vi spenderade mesta tiden nere vid havet och det var helt underbart!! Första doppet för i år (tragiskt, jag vet, men hinner ju inte!!) och det var så skönt!! 

Vi hade en så mysig dag, väl värd att göra om så snart vi kan!!

Inte en vanlig dag

Idag, för 85 år sedan, föddes en alldeles underbar människa, någon jag älskat högt i hela mitt liv och nu saknar oerhört -min farmor.

Denna dagen har under hela mitt liv varit speciell, farmors födelsedag var alltid något speciellt. Det är konstigt och tomt att inte få vara med henne och fira den idag. På något sätt så vill jag inte ta till mig att det är denna dagen, och vill inte förstå att hon inte är med oss längre. Trots det har tankarna varit hos farmor idag, älskade farmor som jag önskar så att jag kunde få ge en sista kram till. Bara en enda till, en sån kram som bara farmor kunde ge och ta emot. Men nu finns hon i minnet. Det är varma minnen, minnen som jag kommer att bevara nära. 

Dagen kommer att fortsätta vara speciell, men på ett annorlunda vis. Det är fortfarande farmors födelsedag, och kommer att vara det i framtiden med. 

Så grattis farmor, finaste farmor på din dag, du finns med oss, bara på ett lite annorlunda sätt än tidigare. 

Många grattiskramar på din 85-års dag!

En vecka kvar...

Tänk vad tiden går fort... jobbet på akuten är snart till ända, hela sommaren har gått... Jag hoppas verkligen så otroligt mycket att jag är tillbaka där efter att min praktik är avklarad, att den går fort och att den går bra. 

I fredags var vi iväg på en utflykt, vi åkte till Nordens Ark, ett otroligt härligt ställe, gillar hur de har det där, att djuren får mycket yta att röra sig på och det känns trevligt och välordnat. Efter att ha gått där i några timmar, så tog vi oss vidare till Lysekil. Gillar Lysekil, tycker det är så fint där!! Målet där var Havets Hus. Det var dock ingen höjdare. Inget att jag rekommenderar... Men men, överlag hade vi en jättehärlig dag, (bortsett från att ac'n i bilen inte funkade och det blåste varmluft, och jag höll på att smälta) väl värd att göra en repris på nästa år igen!! Utom till Havets Hus då ;) 

Helt fantastisk utsikt från parken! Synd att jag inte hade min kamera med mig, valde medvetet att lämna den hemma för att det skulle vara så varmt, och blir det för varmt funkar inte jag alls...

Saknad...

Idag var det jordfästning för farmor. 

Begravningen var ju den 18/6, men eftersom det var kremering efter det så var det jordfästning av urnan med farmors aska idag. 

Vi var den allra närmaste familjen som var med. Det kändes väldigt bra. 

Men trots att man trott att man bearbetat allt nu så var det inte alls så. Så mycket saknad och sorg kom tillbaka, och en känsla av overklighet. Men känslorna till trots så var det en otroligt vacker stund. Det intensiva regnet gav med sig, och solen kom fram med sin värme under stunden vi tog vårt sista farväl, lite som ett tecken på att allt är bra nu och att hon hälsar tillbaka. 

Min fina farmor, nu vilar du tillsammans med farfar. 

Sov i Ro

Sov till vindars smekande sång

Sov under grönskans mjuka fång

Sov ifrån sorger, oro och strid

Sov i underbar frid

Fort går tiden...

Jösses... ja vad ska man säga?

Det har vart en otroligt tuff vecka sen senast jag var här inne, många känslor och mycket att ta itu med.

Farmors begravning var otroligt vacker, alldeles lagom, så som jag tror hon själv skulle velat ha det. Allt efteråt som har inneburit att hennes lägenhet ska tas om hand är inte klart än, men vi, både barn och barnbarn har fått minnen att ha kvar, både sånt som farmor själv sagt att var och en ska ha, men även sånt vi fått välja själva. Det har gått bra, det mesta har vart sånt som man själv känt för och alla har fått mycket av det som betydde farmor för var och en. Något jag inte trodde att jag var så fäst vid var väggklockan, en sån där ding-dong klocka som tickar konstant. Vi trodde dessutom att den inte fungerade, men den fick följa med hem till oss ändå. Jag hade fel vad det gäller den, klockan är nog den som jag känner allra mest för (alla saker betyder väldigt mycket, men klockan, den har fäst sig ordentligt). Nu sitter den på väggen och den fungerar faktiskt utmärkt, och den, tillsammans med kristallkronan som farmor bestämt att Christian skulle ha sedan länge tillbaka har gjort att jag nu faktiskt känner att det har blivit ett helt annat hem, det känns varmare och så mycket mer trivsamt. Även de smådetaljer, ett litet bord, en servis, en liten hylla med några prydnadssaker... ja, det som vi fått med oss har skapat ett hem som jag inte riktigt innan har känt att det är här. Tänk att det det kan göra så mycket med dessa saker, saker som man ärver, det är de som är det mest värdefulla, de som skapar känslan av värme och balans. Det är lite som att soffbordet som vi fått av mina föräldrar har fått det sällskapet det behövde för att få ihop en helhet. Det enda som saknas är ett hörnskåp som ska hämtas i dagarna, sedan ska nog det som vi fått vara på plats. 

Något annat som betyder väldigt mycket är att jag har fått ta över hela farmors receptsamling. Det känns lite som en skatt som jag ska få förvalta och få föra traditionerna vidare. 

Det är som sagt väldigt mycket känslor som är i omlopp, både mycket sorg och saknad, men samtidigt tacksamhet och massor med kärlek. Farmor var en fantastisk person, någon som alltid hade tid med var och en, som såg en för den man var och man var alltid välkommen. Det är så jag kommer att minnas henne och det är en sådan person jag vill vara. 

Fina farmor, sådan saknad som jag känner nu är svår att beskriva, men vad jag kan säga är att för alltid, alltid kommer du att finnas i mina tankar, inom mig, i mitt hjärta. Minnena kommer att finnas nära, och jag kan ta fram dom när jag vill. Tack för att du har varit den du har varit. Du är en del i den jag är idag.

I morgon...

Dagen jag fasar för är i morgon kommen, dagen då farmors begravning ska hållas.

Det känns så konstigt, så fel, så overkligt, så... jag vet inte...

Jag är inte där än, tanken är inte med, jag bara väntar på att få träffa henne, väntar på att hon ska ringa, väntar på att få ge henne en kram igen. 

Men det kommer inte att hända. Inte i detta livet i alla fall. 

Jag kan inte koppla av, kan inte ge mig hän till hundra när det kommer till något annat just nu, kan inte komma till ro riktigt. Kroppen är trött, men det snurrar i huvudet. Jag vill vara ifred, samtidigt som jag vill ha alla runt omkring mig. 

Morgondagen kommer att bli tuff, tuffare än vad jag tror, och jag vill inte. Men verkligheten vill annorlunda än vad jag vill. Och imorgon är det dags. Kanske blir det så att det kan bli lättare ätt förstå efter imorgon? Kanske, kanske inte. Jag vet bara en sak. Och det är att jag saknar farmor så olidligt mycket. Min fina farmor som alltid funnits där. Det är tomt. Så tomt.

Det blev för mycket...

Efter allt som hänt har jag inte orkat kika in här.  Det blev för mycket liksom... men en liten kort uppdatering om läget tar jag idag, mest bara för att skriva något.

Jag har börjat mitt nya jobb på akuten, helt underbart roligt och jag trivs så bra! Dock inte som sjuksköterska som planen vart, utan som undersköterska, och varför det blev så finns en förklaring till, men den, precis som de andra grejerna, tar jag sen.

Farmor begravs på torsdag. Det känns konstigt, overkligt och jag har inte smält allt än. Hon kan ju inte vara borta?! Inte min farmor :(

Valle vet vi inte riktigt hur vi har det med, han blir inte bättre, vilan har vart total sen han åkte på skiten i ryggen, och trots det så är vi på ruta ett. Inget verkar vara fel i benen, det är inte därifrån som han visar något, utan det sitter i ryggen. Ländryggen. Något är galet där. MEn än så länge finns det ingen förklaring till varför det blir så här... Och med det vi fått redan på när det kommer till hans historia med ryggproblem gör att vi inte vet varken ut eller in nu. Planen nu som är uppgjord med veterinär, är att eftersom behandlingarna inte gett resultat, är att göra ett försök med equiterapeuten, och helt enkelt hoppas på att det ger resultat, om inte, ja, då måste vi se vad vi ska göra. Jag hoppas och tror, eller, vill i alla fall tro, att det är något som är missat. Jag har mina misstankar om vad som kan vara fel, så innan vi ser att loppet är kört så vill vi testa detta med. Så håll tummarna i morgon, då kommer Daniel och Mia och går igenom honom helt.

Mammas och pappas hus, mitt hem under hela min uppväxt är ute på försäljning nu, det kommer att bli bra, men det känns samtidigt tråkigt. Det är ett stort hus för två personer, och det är mycket att hålla ett hus, så jag har full förståelse för valet mina föräldrar gjort. Det är dags för det huset att glädja några andra nu!! Fina minnen har jag med mig därifrån och hoppas att det kommer nya ägare som uppskattar och får lika fina minnen jag har av det!!

I hönshuset förföljer oturen oss, av de 10 äggen hönorna ruvat på blev det 4 kycklingar. En av dem blev hackad på efter några dagar, så den fick vi ta bort. Lilla söta kycklingen, så onödigt :( Och idag fick gamla Berta vandra vidare, hennes kropp började ge upp och det gick snabbt, hon magrade på bara några dagar och höll sig inte vaken särskilt mycket. Så idag beslutade vi att det var dags. En tröst i det hela är att det känns som att hon har vart lycklig det året hon bott här där hon fått gå fritt och njuta av pensionärslivet. Fina tösen :(

Tja, det finns väl lite mer än detta, men ja, detta vart väl det stora i kråksången. Och lämnar det med detta. På återseende!

Fina Berta!!

Sov gott gumman

Finaste Farmor, jag saknar dig så

I onsdags morse somnade min älskade, underbara farmor in för gott.

Hon har, trots sin ålder klarat sig helt själv ända till det sista, och det är väl det som gör att det känns så overkligt och konstigt att hon nu är borta. Men även om hon vart pigg så har hon haft hjärtsvikt och nu orkade inte hjärtat mer. Och hon vart dålig senaste veckan, vart inne på sjukhus, men fick komma hem i måndags. Jag pratade med henne i tisdags kväll, kollade av hur hon hade det och hur hon mådde. Hon var trött, men höll modet uppe. Så som hon alltid gjort. Så detta kom, trots att man hade det i tankarna att det kunde hända, som en chock, att hon dagen efter inte skulle vara med oss mer.

Finaste farmor, vad jag saknar dig!!

Älskade farmor, jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar dig. 

Det går inte att förstå att jag inte får träffa dig igen, krama dig och prata med dig. Men trots det kommer du alltid finnas hos mig, minnena jag har är varma och många, och en sak är säker, jag kommer aldrig att glömma dig!! För alltid kommer du att finnas med mig i mitt hjärta. 

Älskade farmor, många kramar till dig, och sov gott nu.

Sorgens dag..