Varför Valle och inte Papi Raul??

Bara för att klargöra, Valle heter egentligen Papi Raul. I alla fall på pappret. För oss heter han Valle och så kommer det förbli.

När Valle kom till oss var han inte den hästen vi trodde vi skulle få hem, jag tänkte att jag skulle ta och summera tiden han vart hos oss snart, så lämnar den biten. 

Hur som helst, han var ingen Papi Raul. Han kallades Pappi, eller Papi. Ett litet tag kallade vi honom det med, men det tog emot, det räckte man hörde någon annan ropa på honom med de namnen så gick tankarna till en stackars omhuldad chihuahua som bärs runt i en väska. Passar inte på en stor häst, som då var arg och motsträvig i det mesta. Att då stå och ropa Paaapi varje gång han skulle in från hagen, eller stå och prata lugnande med Papi med i samband med det gjorde bara att man kände sig som en flane. Han verkade inte heller ha någon större relation till sitt namn, han lystrade inte nämnvärt på det kan man väl säga.

Ingen av oss tyckte att namnet passade honom, och i samband med att vi bestämde oss för att han verkligen skulle få en nystart, få börja om på nytt och se om vi kunde hjälpa honom i hans situation och sätt att vara som innebar mycket ilska och utfall, bestämde vi oss också för att han skulle kallas något annat. Allt gammalt skulle bort, så även hans, förlåt, urfjolliga namn (från början så tyckte jag hans namn var rätt roligt, men nä, det ändrades efter ett väldigt kort tag...). I vanliga fall är jag emot att byta namn på djur bara sådär, men i detta läget kändes det helst rätt.  

Nu kom bara den biten, vad skulle han kallas?? Han fick ju naturligtvis kallas Pappi tills vi hittat rätt, men vi testade mycket, gick igenom många namn och det tog sin lilla tid. 

Tills en dag när jag stor och iakttog honom så bara det dök upp; han är en Valle. Klart han är en Valle!! Testade och ropa Valle till honom och han tittar upp och kommer. 

Nämnde det för Gunilla som kom ut en kort stund senare och ja, hon tyckte detsamma, han är en Valle! 

Sedan dess har inte Papi, Pappi, eller Papi Raul nämnts mer än nån enstaka gång, och varje gång har det känts lika fel. Valle lyssnar så mycket mer och bättre på Valle än vad han gjort på sitt riktiga namn, och detta vart en del i hans nystart.

Så nu vet ni, Papi Raul är samma häst som Valle, fast ändå inte. Bara för honom att få byta namn kändes som att något lämnades bakom honom och han kunde börja ta in nya saker. Säkert inbillning från vår sida, men så kändes det. Han heter fortfarande Papi Raul på pappret, men det stannar där, numera är han Valle.

Vår fina Valle.

Ihopsläpp

Idag kände vi att det var dags att släppa ihop hästarna, det kändes inte snällt att Valle (ok, vi kallar Papi för Valle nu, han liksom bara var en Valle, och ska han få en nystart så blir det så med smeknamnet med ;) Han lyssnar dessutom bra till det, så, ja, det får bli så :) ) skulle gå själv. 

Allt gick bra, det blev lite busande, men allt gick ändå lugnt till, och alla verkar väldigt nöjda!

Det blev inte som tänkt...

Varför kan inte nåt bara gå som vi tänkt oss någon gång?

Vi tänkte och trodde att vi hittat hästen som var för oss.

Vi är inte säkra på det längre.

Han har visat en väldigt aggressiv sida, där han flyger på oss med strukna öron och tänder i högsta hugg. Han sparkar och stegrar i boxen. Fick tag på en gammal fodervärd som hade honom under ett år och hon berättade att han hade vart likadan där. Jaha, då har vi alltså en häst med historia med aggressivitet... Nu då? Vi känner att detta funkar inte, och har pratat med gamla ägarna. Vi ville att de skulle ta tillbaka honom, då han uppenbarligen hade det bättre där. Men de vill inte det. Så ja, vad gör vi nu?

Nu är det så att vår inställning till djur är att de ska ha det bra hos oss och må väl. Han mår inte bra nu. Därav hade det känts bättre att komma tillbaka dit han är van.

Men nu gick inte detta. Så vad? 

Vi vill inte låta honom bli nån som får vandra från ställe till ställe och tappa bort tryggheten totalt. Det skulle han definitivt inte må bra av. Och efter att ha pratat med både Gustaf och några mer så känner vi samma sak, han ska inte vidare, inte om han sedan innan haft dessa beteenden. Det är inte rätt mot honom, det är inte rätt mot de som tar honom. Och läget är ohållbart, han blir farlig när den sidan kommer fram.

Men som jag sagt förr, mina djur är mitt allt, och även om han bara vart hos oss i knappa två veckor så är jag fäst vid honom. 

Och jag skulle inte kunna göra något annat än att ge honom chansen till att bättra sig. Vi får helt enkelt lura ut vad det är som gör honom så arg, dessvärre så tror vi på att han känner smärta. För när vi funderat så eskalerade detta när smärtstillandet gått ur kroppen som han fick för som han fick för sitt bakben. Det och att han reagerar starkt i sin rygg när vi känner igenom honom. Och detta trots att han inte gjort annat än att ha gått i hagen här hos oss. Så ja, detta ska utredas. Han måste få hjälp för detta, för ska han må bra här måste alla bitar falla på plats. Så får vi se om det är smärta som är problemet. Vi vill inget annat än att han ska må bra. 

Han ska självklart få en ärlig chans, vi ska arbeta med honom utifrån hans nivå och hoppas på att det blir bättre. Det får bli såhär, då han inte kunde få komma åter dit han kände till och trivdes bättre. Han ska bli bättre. Det är det vi hopps på. så inställningen får vara att han är hästen för oss, men med en hel del arbete innan vi är där. Det kan nog bli bra, om vi bara hittar grundorsaken och kan hjälpa honom med det. När vi hittat den så har en bättre bild att utgå från. Så får det bli.

Fina häst, detta ska bli bra, jag hoppas och vill att du ska må bra och att du kommer till att trivas hos oss, med oss. Vi vill det bästa för dig, och vi ska kämpa, det lovar jag.

Imponerad!

Ibland blir man sådär förvånad att man liksom tappar hakan lite.

Papi går ju fortfarande själv, mycket för att vi är försiktiga med hans bakben, smärtstillandet sitter ju fortfarande i kroppen, och vi vill inte riskera att han tar ut sig utan att känna att det borde ta emot. Nu är han ju väldigt lugn i hagen (förutom när en snöslunga kommer fram, då rivs det staket, så farlig är den! Men den blev han tränad med igår, så bättre nu förhoppningsvis!), men det finns lägen då man är helt säker på att något ska hända, typ som idag, när en häst gick förbi på vägen precis utanför hagen Eller när en cyklist kommer susandes i hög hastighet nerför backen i snön jämte hagen. Men nä, inte en endaste reaktion!! Han ägnade dessa utomstående knappt en blick, vilket jag ändå tycker är förvånande, det är trots allt två ganska triggande grejer... Men jag är kanonglad för att det inte böev några reaktioner på detta! Det känns bra, dels att man nu vet att cyklister, dessutom i hög hastighet och i snö, samt andra främmande hästar inte stressar honom.

Vi håller ju fortfarande på att lära känna varandra, och kommunikationen mellan oss blir lite bättre för varje dag som går. Det är så skönt! Vi kommer nog bli bra polare :)

Papi Raul!!

Nu så, nu tänkte jag presentera Papi lite mer och hur det gick i helgen!

I söndags var det ju dags för veterinärbesiktning av Papi och ja, det gick inte riktigt som vi ville där. Han visade faktiskt en hälta på höger bakben. Vi blev så ledsna!!

Gustaf klämde, kände, böjde igen, kollade och funderade. Det han kunde komma fram till var att det satt högt upp, och att det högst troligt är någon typ av muskelproblem, kanske sträckning? Papi gick i en liten hage där, helt genomlerig tillsammans med en unghäst. Det hade dessutom frusit ute, och det kunde var mycket troligt att detta hänt under veckan, vi såg eller kände inget när vi var och provred. 

Jaha, nu då?? Det bestämdes att han skulle få Metacam i 5 dagar och ny besiktning när detta gått ur kroppen. Nackdelen med detta var att han skulle stå själv i hagen, vilket inte skulle gå att få ihop, så det lutade åt ren boxvila med motion vid hand.

Det kändes tråkigt :( 

Men efter väldigt noga övervägande tillsammans med Gustaf så valde vi att köpa honom ändå, Ägarna släppte ner på priset och vi sa ja, han ska få komma till oss trots allt ändå!!

Dock var det så att han borde inte åka transport med Metacamet i kroppen, mycket för att han inte skulle överanstränga skadan med smärtstillande i kroppen. Så, ja, han fick komma hem redan i söndags kväll! 

Det var ingen lätt match det där med att lasta honom, men efter ett tag fick vi på honom på transporten och hemgång till oss. Väl hemma så gick det lugnt tillväga ur transporten och in i stallet. Det Gick bra när han och Minerva och Svennis fick hälsa på varandra i stallet, och vid tio på kvällen åkte jag från stallet i söndags, då som hästägare!!

Japp, ni läste rätt, jag är hästägare :) Jag är delägare nu, min kråka står på pappret, och jag måste säga att det känns kanon!! 

Nu har det gått några dagar sedan han kom och han börjar komma till ro. Han testar hej vilt ibland, försöker flytta på mig i boxen och blir tvärsur när jag står kvar, Igår var han inte alls på humör, men idag var han jättemysig. Förstår honom faktiskt, allt är ju så nytt, och det är en jätteomställning för honom. Han står ju själv i hagen än, det kan inte vara så kul, men det är för hans bakmuskels skull. Vi hoppas på ihopsläpp snart!! Då tror jag han stimuleras mycket mer, och blir lite nöjdare! Det är ju tur att han och Minerva kan snacka och ha kontakt på nätterna över boxväggen, vi har ju inga galler och sånt. Då känns det liiite bättre att han går själv just nu. Han är lugn i hagen, han vandrade så mycket första dagen att han gick sönder underlaget i hagen helt, men i detta vädret är ju inte det så konstigt. 

Nu återstår att lära känna varandra ordentligt, jag testade lite klickerträning med honom igår, det tyckte han var kul, och fattade snabbt. Vi hoppas på att kunna börja ta lite promenader snart, vi kunde börjat idag, men jag kör på lite magsjuka, eller om det är ett extremt anfall av magkatarr... så jag är helt slut. Hoppas på att vara på banan imorgon igen. Har försökt skriva på c-uppsatsen idag, men typ nä, det gick inte bra det heller. Satsar på ögoninflammation i båda ögonen med, ser väldigt bra minsann... Ja jösses, lika bra att ta allt på en gång! 

Hur som helst, vi är glada för vår nya kompis, och ser fram emot att läsa känna honom ordentligt!! Vi hoppas och tror att han tycker om oss och trivs, det känns så nu och det ska nog hålla i sig!!

En snabbuppdatering!!

Svingar in här väldigt snabbt, mest bara för att säga att Papi är en helt underbar häst!! 

Han växer hos mig för varje stund jag är med honom i stallet, och längtar till det är dags för att sätta igång och arbeta. Nu står lära känna varandra högst upp på schemat, det är av största vikt tycker jag!!

Men mer än så här blir det inte ikväll, jag ska i säng, imorgon är det stall tidigt, ska fixa allt så det är klart för insläppet på kvällen sedan, för att sedan skriva på c-uppsats resten av dagen, aptråkigt, men ett ont måste... åh, måtte denna terminen gå fort... Och bara för att avslöja en sak till, det kommer att bli en intervju på Östras akut, ska bestämma tid nästa vecka när chefen är tillbaka från semestern!! Och ytterligare en intervju ska bokas in, på den avdelningen jag var och hälsade på i fredags, det ni!! :)

Nu slutar vi leta!!

Okej, nu har jag landat hemma efter en galet lång dag som innehållit både bra och dåligt. Men mest bra!!
Trots några skuggor så kommer allt bli kanon, jag berättar allt imorgon, men kan bara ta och passa på och hälsa Papi Raul Välkommen till oss!!!