Tillbaka!

Jomen, var allt tillbaka på jobbet i veckan! Så gött! 

Nästan frisk, det går lite i vågor. Rösten har fått sig en bra törn av dessa veckorna så den raspar lite ;) Inte för att det hindrar mig från att tjata på ;) Halsontet kommer och går lite som det vill fortfarande, men håller sig hyfsat i schack nu, hostan likaså och bihålorna har invändingar fortfarande. Men i morse kände jag mig friskare än på länge, firade det med första löppasset på fleeera veckor!! Satsade på löpbandet på logen, bra, för då är det bara att kliva av om man känner att det inte går.. Men 30 minuter, 3.5 km i makligt tempo slog jag till med, kändes lagom att starta med efter så här långt uppehåll orsakat av sjukdom. Är sådär gott trött i kroppen nu :) Kan hända att det blir en stund imorgon med på bandet :) Nästa vecka blir det massa jobb och det ska bli så kul!! 

Pluggar på kartor just nu, larmförarutbildning och kartprov är satt till den 11/5, så bara att memorera... Lätt för den med sämsta lokalsinnet i stan ;) Men det går bättre och bättre att hitta!! 

Igår körde nästa högskolekurs igång med, Akutmedicin med inriktning barn och ungdom, ångrar inte en sekund att jag hoppade på den, barn är lite läskiga att vårda eftersom de skiljer sig i många lägen mot vuxna. Gott att få lite mer kött på benen när det kommer till dom!!

Tentan skrevs förra veckan för den förra kursen, och det kommer att hänga på håret där, rätt säker på att jag kommer att skriva den igen... Men vad fasen, det är bara att göra!!

Och för att göra det hela ännu roligare så skickade jag in ansökan om två ytterligare högskolekurser för hösten, den ena är en om handlar om vårdande i akutsituationer, den andra är akutsjukvård vid trauma. Båda ingår i vidareutbildningen för ambulanssjuksköterska, gött att kunna tillgodoräkna sig dessa när jag går den sedan! Planen är att ta den hela nästa höst. Skulle kunna söka in på den redan till hösten, men har inte bråttom, och framförallt är det skönt att läsa strökurser som sedan är avbockade när det väl gäller, lättare när man jobbar under tiden. Att jag vill pausa lite från plugg nästa vår är en annan anledning, det är en D-uppsats som ska skrivas på våren, är långt ifrån sugen på att sätta den än.... Och så ytterligare en sak.. det ska ju praktiseras under ett antal veckor. Då behöver man ta tjänstledigt de veckorna (ok, kommer väl hoppa in ströpass under tiden, men ändå), och innan dess måste ekonomin byggas på liiiite till. Det lär ju inte bli fett i plånboken då ;) 

Men som sagt, det är en senare femma, först och främst blir det till att plocka ut de kurser som man kan smidigt kan läsa som fristående! 

Nu återgår jag till mina kartor, trevlig helg på er!!

Vill vill vill!!

Okej, jag vill dra igång projekt ute i trädgården nu. Det kliar i fingrarna! Mycket ska göras efter vintern, både gammalt och nytt. 

Framförallt vill jag börja vårstäda. Bara röja bort allt gammalt bös i landen, allt gammalt torkat, plocka, rensa. Vill börja nu!! 

Men jag får hålla mig lite. Tentan hägrar ju, enbart fokus på plugg just nu. Och vädret skiftar ju som vanligt, rätt ruggigt ute just nu, även om det är ganska milt. Och så kanske jag ska bli lite friskare. Vart ju på VC i måndags och gick därifrån med domen: kraftig luftvägsinfektion. Tur var bara att den inte nått ända ner i lungorna än, även om den var på god väg. Blev satt på dubbel (!) dos penicillin samt längre än vad som brukar vara satt... Så antar att jag har förklaringen till hur jag mått i detta. Fick inte jobba denna veckan heller. Men ska förhoppningsvis kunna göra det nästa vecka. Det återstår att se. Mår i alla fall lite bättre nu efter några dagar. Inte riktigt så jobbigt att andas och har inte längre feber dagligen, det är grymt gött!!

Så till helgen kanske jag är såpass att jag ska ta och ge mig ut i trädgården. Beror mest på vädret faktiskt. Är det ok så ska jag ut!! Är det inte det vågar jag mig nog inte mig på att utsätta mig för det än... Vill ju mest av allt tillbaka och jobba, så blir det till att fortsätta att kurera sig istället!!

Surar ihop

Nu är jag inne på femte veckan jag inte kunnat träna!! Jag är jättefrustrerad!! 

Förutom träningen har jag kört på som vanligt med jobb och vardag och så, men efter igår, satt ju på föreläsningar under dagen på skolan, så var jag helt däckad. Hostan ger sig inte!! Skulle egentligen ut med ett gäng på jobbet igår, men låg halvkvävd i soffan här hemma istället. Är helt enkelt sämre nu än innan jag fick både hostmedicin och kortison. 

Är jag inte bättre imorgon, det vill säga att jag orkar sitta upp lite längre stunder i taget kanske jag får inse att jag inte ska jobba på måndag... 

Var ju rätt sliten de senaste jobbnätterna i början på veckan, men är värre nu.. Vi hade en patient uppe på femte våningen första natten, hissen hade gått sönder så det var bara att knalla upp för trapporna.. efter tredje våningen undrade min kollega om jag behövde syrgas.... suck... Enveten som man är klampar man på. Patienten fick det den behövde (eller egentligen patienterna, det var en förlossning!) och kom in till sjukhus och de mådde bra. Inte jag dock. Det var då mina kollegor som övertalade mig att fixa första iden på vårdcentralen ;) Men nu... är sämre, så vi får väl se, Ska ta och gå ut lite om en stund, Lite frisk luft är inte dumt. Bara skrota runt lite på gården. Blir galen av att inte kunna röra mig. 

Och på måndag är det jobb. Vill verkligen dit!! Det är ju så roligt! Men ska orka ta mig från punkt a till punkt b utan att hosta sönder... så vi får se vad morgondagen bjuder på. 

Under tiden fortsätter jag att plugga de stunder jag är vaken. För tenta är ju på fredag... Hu!!

Trevlig helg på er!!

Bytte hårfärg häromdagen, så nöjd :)

Redan slut?!

2016 är till ända. Några få timmar återstår. 

Och hur fort har det inte gått? Tycker detta året har rusat fram. 

Funderade förut idag på vad som egentligen hänt under detta året. Det är en hel del. 

Året började väl i ganska maklig takt, jobbade på där jag fick min första anställning, på avdelning 350. Fick ett infall och sökte jobbet jag längtat efter fastän jag inte tänkt att göra det riktigt än, planen var att vänta lite, skaffa mig mer erfarenhet och bli lite mer varm i kläderna. Men chansade, skickade och dagen efter blev jag uppringd för en intervju. Kämpade på inför fystester samtidigt som jag höll allt hemligt för de flesta utom de allra närmaste. Trodde ju inte riktigt själv på detta, för bra för att vara sant.  

Mamma och pappa flyttade från huset jag växt upp i, till en lägenhet inne i byn. Omställning! 

Samtidigt under våren så kom jag igång med Viking mer och mer, våra band stärktes ännu mer och han utvecklades i ridningen och stärkte sitt självförtroende något så enormt. 

Hemmavid var det bygget med garaget som började gå in i sluttampen, i alla fall på utsidan. 

Våren kom och äntligen, jag fick svar på att jag får mitt drömjobb!! Att få jobba i ambulansen. Lilla jag i den gula bilen i de gröna kläderna, så grym känsla! har längtat till jobbet inför varje pass sedan dess. Började med introduktionsutbildning, läskigt men spännande! 

Fisnaste Pontus började visa att nu är ålderdomen ikapp, och i april fick han somna in med oss bredvid sig.

Våren började övergå till sommar, dags för att ge sig ut på riktigt, alltså ingen mer bredvidgång på jobbet, utan nu var det dags för det egna ansvaret tillsammans med kollegan. Behöver jag säga att jag höll på att skita på mig när vi fick den första utlarmningen? Haha nerverna var på topp ;)

Viking började toppa formen, han började bli stadig i de mål jag satt upp, att kunna hitta en balanserad form och även ta lite galopper. Sån känsla!! Banden blev starkare för varje dag som gick och vi hamnade i ett läge där det räckte att vi tänkte något, då gjorde den andre det.

Under sommaren jobbade jag på, synd att säga att jag blev varm i kläderna, men för varje pass, lite mer erfarenhet. Hemma kämpade vi på med garaget och nu står det helt klart utvändigt. 

Mot slutet av sommaren fick hästarna lite sommarvila i samband med vaccinationen, Viking var egentligen före i planeringen, så ville inte stressa något. Vi tog det lugnt. Jobbade, min placering på Öjersjö station var till ända och efter två veckors semester fortsatte jag köra från Östra, nu bara dagbil. 

Beata blev dålig, oklar anledning, inget kunde hittas, men hon kräktes och mådde kasst. Det vände. Blev bättre. Men oron kvarstod. Kinkade med maten, vi hittade inte mycket hon ville ha. Men det lättade lite det med.

Viking gjorde en vilt i hagen och blev väldigt påverkad av denna, så han var inte heller ok. Det visade sig att det handlade om nervkläm i nacken, och under hösten blev det vila och lugna promenader, han repade sig sakta men säkert. Blev bättre och bättre! Jag satt upp och skrittade en kvart i början av oktober, fantastisk känsla! Kändes så mycket bättre, men kände ändå att det sista lilla fattades så valde att fortsätta med promenader ett tag till. 

Nya projekt startas hemma, litet förråd byggs där det gamla stod, det som revs året innan, var i så dåligt skick. 

Jag gick in på min första basårsplacering, 4 veckor på MAVA. Inga höjdarveckor minsann... men skulle göras. 

Under tiden blir Beata dålig igen och nu är det fortfarande ingen som kan komma på orsaken. Hon gick på halvfart och vi kunde bara hålla tummarna för att hon skulle repa sig. Fick ge det lite tid.

I november blev Viking sjuk och efter en tung vecka blev han återigen akut dålig och fick då lämna oss, min vän som lämnade mig i så stor sorg och saknad. 

Jobbet fick ta min tid. Tankarna måste vara upptagna med något. 

Julen närmar sig och återigen blir Beata dålig... men nu hittar vi vad det är! Trots alla prover som inte visat något, så inser vi nu att det är torrfodret hon inte tål. Inte någon sort. Då kraschar hennes mage. Kampen för att hitta vad hon vill äta är igång. Den mest kräsna katt är hon. Testat allt efter alla konstens regler! Nu lever hon på tonfisk och grillad kyckling. Men hon mår bättre än på länge. Det är underbart att se henne nu!! 

Julen kommer, jag jobbar, vill detta, gillar jobba men gillar inte att fira jul så perfekt för mig. Får dock med mig en magsjuka hem från en patient som var riktigt kräksjuk. Så kan det gå. Så sista veckan har jag mest hämtat mig efter det. För övrigt har en liten säkerhet infunnit sig på jobbet, jag har väldigt långt kvar innan jag är helt trygg i yrket precis som alla andra som jobbar i ambulans, om man någonsin kan bli det. Vi möter så mycket. Men att få möjligheten att påverka någon annans liv, det är ofattbart fantastiskt. 

På juldagen, dagen innan jag fick hålla mig hemma för magsjuka, hade vi just en sådan körning, den sista för dagen, där våra insatser tillsammans gjorde en så stor skillnad i en familjs liv att det enda jag kan säga om mitt val är att det är rätt. Ett litet barn, inte ens ett halvår gammalt, hade hjärtstopp. Livlös. Andas inte. Föräldrarna kämpar för livet och gör ett helt suveränt jobb när vi, tre bilar, 6 ambulansmänniskor rusar in, tar över. Kämpar med honom. Idag lever det lilla barnet. Barnet mår bra. DET är en känsla som inte går att sätta ord på.

Och idag är det nyårsafton. Livets kontraster liksom. Igår målade vi förrådet utvändigt. Så nån vidare vinter har vi inte! Året som har gått har kretsat runt jobb, häst och katt till största delen. 

Och vad som händer härnäst, ja det får år 2017 utvisa!!

Gott nytt år till er alla!!

En vardag

Nu när ytterligare tid har gått sedan min Viking fick gå vidare så börjar jag hitta en vardag som jag börjar känna mig lite hemma i.

Och hur framtiden ser ut har jag funderat hur mycket som helst på och i dagarna har jag nog börjat komma fram till hur jag tänker och hur jag nog vill göra framåt.

Jag har ännu inte hittat tillbaka till stallet dock, jag vet inte när, eller rent av om jag gör det igen. Tänkt massor på detta nu, vänt det ut och in, jag drömmer till och med om det, och vet faktiskt inte om jag kommer att hålla igång med hästarna mer, eller om jag ska lägga det på hyllan, i alla fall så länge. Känslorna och tankarna går åt det hållet nu. Kommer att hälsa på i stallet och mysa med hästarna när jag är redo så får jag känna på det efter hand. Hittills har det tagit mer energi än att ha gett energi att vara på besök i stallet. Vi får väl se. Har i alla fall bestämt mig för att sälja av nästan alla mina grejer, behåller lite av mina ridkläder, ett par schabrak och min barbackapadd. Resten åker, har redan börjat sälja lite. Även på Facebook har jag rensat. Jag har vart medlem eller gillat väldigt många sidor med hästrelaterat innehåll så hur mycket häst som helst har alltid vart den största delen av mitt nyhetsflöde där. Nu har jag tagit bort de flesta från flödet, jag har behållit några få, mest försäljningssidor för att kunna få sålt mina grejer.

Så som sagt, kan detta vara så att min trettioåriga tid av hästeri vara till ända? Kanske. Kanske rider jag nån gång sporadiskt, hälsar på i stallet emellanåt, men aktivt? Nej, stor chans att det lutar åt nej på det. 

Detta har inneburit lite av en identitetskris för mig... Som sagt, de senaste 30 åren har jag hållit på med häst, många utav dessa åren har jag gjort det dagligen. Har jag inte haft egna hästar har jag vart fodervärd, medryttare, skötare eller väldigt involverad i ridskolan. Jag har alltid haft en dragelse till hästarna på ett sådant sätt att jag velat vara involverad i allt runt dem, vara engagerad och få vara en del av häst. Alltid haft planer, alltid velat ännu mer. Det året jag gav bort Jason, det är snart 7 år sedan, trodde jag att jag skulle lägga allt på hyllan. Men jag var inte klar då. Det tog inte många veckor innan jag var igång igen. Jag kunde inte då släppa min livsstil. 

För att hålla på med häst är en livsstil. Ett sätt att leva. 

Nu längtar jag efter något annat. En annan typ av livsstil. Inte så mycket mer annorlunda än den livsstilen jag har nu, mer än att jag inte har så mycket häst i den som innan. 

Jag vill inte släppa helt, jag vill fortfarande finnas där för Gunilla och hästarna, när hon behöver stöttning och uppbackning. Jag tycker fortfarande om Minerva, Svennis och Filur. Jag tycker fortfarande om hästar. Men jag vill inte hålla på med häst i den utsträckningen som jag gjort innan. Kanske rida nån gång då och då. Klappa och gosa lite. Nån promenad då och då. 

Och vem vet, någon gång i framtiden kanske det blir egen häst igen. Inte nu, inte på väldigt länge. Just nu är det ett alldeles för stort sår som ska få läka ifred. 

Mycket annat känner jag ska få ta min tid nu. Jag har börjat tänka mer på mig själv, min kropp och hälsa, jag har börjat med ordentliga promenader nästan dagligen (bortsett från perioder med influensa och en enveten magsjuka), och lånar grannens hund för att få mer motivation till detta. Jag längtar efter att få komma igång med huset, jag vill fixa, jag vill renovera. Jag vill fixa trädgården och hålla den fin, jag älskar när den är i ordning, och att pilla där är som balsam för själen. Tiden med kattgos är fantastisk, Beata har haft en period av att inte må bra, men vi har börjat hitta en stabil linje med henne nu och att bara få umgås med mina tre hjärtan är underbart. Jag vill lägga energi på jobbet, jag har det bästa jobbet jag någonsin kunnat få, jag älskar det och jobbar mer än gärna. Det är roligt att åka till jobbet inför varje pass, jag längtar dit. Jag har anmält mig till ett par utbildningar på högskolan i Borås i vår, vet ej om jag kommit med på dessa än då jag skickat en sen anmälan, håller tummarna. Vill lägga energi på att lära mig mer. Jag vill kunna mer. Jag vill så småningom läsa hela vidareutbildningen, dessa är en del av dem, och då har jag dem att tillgodoräkna mig. Det är guld. 

Jag är nog lite annorlunda som människa nu efter vad som hänt. Det känns så. Viking var min vän. Ingen kan ersätta honom. Vi hade ett band som har vart svårt att acceptera att det har fått klippas. Det tog musten ur mig. Självklart kan jag hitta en annan individ som jag kan knyta lika starka band till, speciella band utifrån den individen, men jag vill inte leta efter det nu eller i den närmaste framtiden. Och jag tror faktiskt att jag för en bra tid framöver är nöjd med det beslutet. Jag tror att jag börjar landa. Jag tror att jag har bestämt mig. 

Framtiden får utvisa hur mycket häst som den kommer att innehålla. Jag saknar min älskade Viking så otroligt men vill inte vara utan en sekund av den tid vi hade tillsammans. Inte heller den tiden jag haft med alla andra hästar jag haft nära, de har allihop vart med och lärt mig vem jag är, format mig till den jag är, och de har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag älskar hästarna för detta. Jag vill inte vara utan detta för en sekund. Men nu är jag nog redo för att gå vidare, fortfarande med häst i min vardag, men inte i den utsträckningen som innan och så får vi se i framtiden när och om jag är åter i en livsstil med häst. 

Min vän är borta...

Idag för fyra veckor sedan lämnade Viking mig. 

Han lämnade mig i en så stor sorg, så stor saknad att jag inte riktigt hittar tillbaka till mig själv. Hittar inte mig själv igen. Jag saknar min vän så det gör ont.

Det hala började egentligen nog redan på måndagen. Tidigt på morgonen. Eller egentligen någon gång under natten, när kan vi bara sia om. För tidigt på morgonen, klockan var 07, skulle vi ta in hästarna för en härlig morgonpromenad. Så blev det inte. 

Möttes av en Viking som i vanlig ordning gnäggade när jag kom, men när vi gick in kändes något väldigt konstigt. han kändes så trött. Mer än så kunde jag inte säga på den korta vägen från hagen till stallet. Men när vi kom in, ja då var det tydligt att något inte var rätt. Han åt inte. En Viking som inte äter mår inte bra. Han rörde inte nåt av det som var framlagt. Stod och hängde med huvudet med mulen i backen. Lyssnade på hans mage, lite ljud kom därifrån, men alldeles för lite. Tempade, 39.9... Inga tydliga koliktecken alls egentligen, men med tanke på hur tyst magen var tog jag ut honom med en gång och gick en kort bit samtidigt som jag ringde veterinären. Vi hade tur, hon hade inga andra patienter innan oss och kunde åka mot oss så fort de stämt av morgonen på stationen. Så veterinären var fort på plats. Dock under tiden vi väntade så blev han sämre, han orkade inte stå på benen utan rasade ihop i en hög. Ett väldigt skräckfyllt ögonblick... och väldigt hjärtskärande att se, man ville bara fånga honom och hjälpa honom att stå upp. Inget vi kunde göra just där och då, utan han fick ligga ner en liten stund, hämta lite krafter, sen fick vi honom på benen igen. Skönt! Men fortfarande väldigt tagen. Veterinären undersökte honom, kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var grundfelet. om det var magen som orsakade feber och problemen, eller febern som orsakat känningarna i magen. Och orsak? ingen aning. Han behandlades för sin mage, och för sin feber. 

Lite bättre blev han. Veterinären väntade kvar så länge hon kunde. När hon åkte var inte magen igång än, men han var rätt så pigg, hade kissat, fes bra, ordinerades korta regelbundna promenader och små små portioner med mat. Så gjorde vi. Gick, vilade, lite att äta. Så höll vi på. Hade telefonkontakt med veterinären hela dagen. På eftermiddagen kom magen igång, och febern gick ner. Det verkade ge med sig. Det som var lite konstigt var de mängderna han kissade. Dialog med veterinären om det med. Men efter att ha stämt av ca 10 gånger till under kvällen med veterinären så åkte jag hem från stallet vid 23 på kvällen... 

De dagar som följde så hände det inte så mycket, Viking började repa sig, trött, men inte för trött, han svettades en hel del de första dagarna, men febern jobbade i kroppen på honom ännu, även om den inte var särskilt hög. Han hostade lite med, så vi trodde att allt egentligen handlade om en rejäl förkylning. Han blev piggare och piggare, repade sig bra. 

Till på lördag kväll. Tog in för kvällen då de fick stå inne tills vi kände att han var bra nog för att gå ute nattetid igen. Men nåt var fel. Magen verkade funka, han bajsade och fes, men kanske lite tyst ändå när man lyssnade. Det kändes inte rätt. Ringde veterinären. Strax därefter började han svettas igen. Blev lite trött, men inte mer än så. Ingen feber. Ut och gå en liten stund. Lite vila emellan. Magen tystare. Ut igen. Sen kom vi inte längre. Han blev kvar på volten. Han orkade inte in igen. Allt gick så snabbt. Han orkade inte in från volten. Veterinären kunde inte göra något. En kort undersökning ute på plats kunde väl mest konstatera att magen stängt ner. Han svarade inte på någon behandling. Sen stod han inte upp länge till... Han orkade inte mer...

Han fick somna in där, ute på volten. 

Min bästa vän. Min Viking. Hästen som jag har kommit till att stå så nära, fått sådana band med som jag inte trodde var möjliga att få med en häst. Viking som skulle bli minst 30 år och få stolt gå vid min sida, eller snarare, jag skulle få gå stolt vid hans sida tills den dagen långt bort i fjärran... inte nu. 

Inte min Viking som älskade livet. Som älskade allt vi hittade på. Som växt så i sig själv att han var den stoltaste och gladaste hästen jag träffat. Hästen som kommit att bli min närmaste vän man kan få. 

Det gör så ont. Så sjukt ont. Det är så overkligt. 

Jag vet inte när eller om jag hämtar mig riktigt från det här. Viking har lämnat ett så stort tomrum. Jag har vart i stallet ett par gånger under dessa fyra veckor. Jag orkar inte. Det är som ett blödande sår ännu, som inte vill läka. Han är med mig, men ändå inte, det är så tomt. Jag vet inte nu om jag vill fortsätta med häst. Jag får vara hur mycket jag vill med Minerva, Svennis och Filur, jag får rida Minerva hur mycket jag vill. Det är jag tacksam för. Det är inte det. Kankse behöver jag bara få läka ett tag innan jag kan hitta tillbaka? Min vän, min Viking är inte där. Han var en av mina allra bästa vänner. Det jag tänkte, det gjorde han. Jag är tacksam för att jag fått vara en del av hans liv, jag lovade honom när han kom att vi aldrig skulle skiljas åt, Att han aldrig skulle behöva flytta igen. Han var hemma. Och så kan man väl ändå säga att det blev. Jag höll mitt löfte gentemot honom, men det var meningen att vi skulle hålla ihop i många år till. Jag är tacksam för det han lärt mig, jag är tacksam för att ha fått ha honom vid min sida, även om det var en kort tid. Han kommer för alltid stå mig nära, han finns med mig trots att han lämnat mig fysiskt. Han var underbar, min finaste vän...

Sov gott nu älskade vän, du är för alltid saknad

Lediga funderingar...

Det är inte mycket som händer här förutom att jag jobbar. Och jobbar lite till. Men nu är det min 3:e lediga dag innan det är dags för nattpass imorgon. Och visst hade jag säkert kunnat få jobba dessa dagarna med, finns alltid luckor att fylla men nån måtta får det vara då min tänkta semester i september verkar vara avslagen. Hade sett fram emot den... åh tänk att ha fått vilat ut lite, ingen hade varit tacksammare än jag. Även om jobbet är det roligaste man kan ha så är återhämtning något av ett måste... Men men...
Men tre dagar ledigt, det har vart skönt. Inte gjort nåt. Eller jo, det har jag, men inte det vanliga,  inte ridit, hästarna har fått lite vila, Gunilla har ändå åkt på influensa så vi passade på. I förra veckan var Beata dålig och var hos Gustaf på veterinärkliniken, hon verkar ha hämtat sig nu, väldigt skönt!!  Igår em blev det en spontantripp till Ullared med mamma, för en gångs skull blev det inte dyrt, det var bara skönt att komma iväg lite.
Idag har det vart platt fall. Borde laga mat, men varken ork, lust eller ren vilja infinner sig så nä, skippar det. Ingen har dött av att leva på knäckebröd i några dagar.
Hade en plan på att putsa Vikings träns, går sådär med det, det ligger ute på trappan, längre än så kom det inte. Kanske sen? Får se. Hela sadelkammaren behöver sig ett ansiktslyft egentligen. Men om man inte orkar lyfta armarna så blir det inget lyft där heller.
Nä, en liten eftermiddagslur kanske? Det är något som jag skulle kunna tänka mig i alla fall. Ja, så får det bli.

En utslagen Beata i fredags, hjärtat mitt!!

Semester??

Alltså, hur skönt hade det inte vart med semester?? Nu är jag väldigt glad för mitt jobb, och för första gången någonsin längtar jag faktiskt till jobbet. En känsla som jag inte är van vid!! Kan inte vara gladare för mitt val, att byta var det bästa jag gjort!!
Men oavsett, det hade vart såååå gott att vara ledig de där fyra veckorna som man egentligen ska vara under sommarhalvåret. Det är mycket ork som ska tas igen, energi som behöver samlas inför vintern, och att bara låta vardagen rulla på, inga måsten, ingen planering. DET hade vart ljuvligt!! Att jag inte haft en sammanhängande semester på 4 veckor på de senaste 6 åren spelar in väldigt mycket... Som mest har det handlat om 2 veckor, men dessa har vart under pluggtiden och med det har det även inneburit plugg, alltså inte helt ledigt ändå... Plus att de veckor jag lyckats vara ledig har inte varit betalda, vilket medför en viss ångest och oförmåga till att koppla av för det... Behöver jag säga att jag längtat tillnästa år? Tänk, fyra veckors betald semester... En lyx jag inte är van vid!
Kanske kan det bli ett par veckors ledigt i september, har lagt in önskan om det, men inte fått det klart. Eftersom jag gillar hösten jättemycket så har jag gärna sen semester, så det gör inget för min del just därför. Hoppas :)
Aja, vi får se, under tiden jobbar jag på, och roligt har jag!!

Glest...

Vad kan man säga... det är lite glest mellan gångerna jag är här inne! Det är mest för att jag inte längre sitter med datorn i knät varje kväll, dels för att jag inte måste plugga en massa, och dels för att jag inte vill ;) Finns ju så mycket annat att göra!! Men jag kommer att ha kvar bloggen, den är ett trevligt ventilationshål, och har jag bara nåt att skriva så kommer det ;) Det är inte så ofta jag vet riktigt vad jag ska skriva, och mest blir det ju bara uppdateringar om jobbet just nu, men det får ni ta ;) 

På tal om jobbet; nu går vi in på sista introduktionsveckan, och ja, det känns läskigt. Så trött som jag är nu på grund av att ha blivit matad med så mycket info de senaste veckorna har jag sällan varit. Det, plus att vi just nu går måndag till fredag, 8-16. Jag hatar sådana tider! Tacka vet jag att jobba skift. Det gillar jag! Så det blir nog bra :) 

Viking håller igång, han är pigg och glad och vi rider så mycket vi bara hinner!! I dagarna två har jag lämnat min älskade fårskinnspadd som jag har som "sadel" och ridit barbacka istället. Så mysigt!! Trodde inte att jag skulle sitta kvar, men det var ju inga problem, till och med i travrejs uppför backe satt jag ratt stadigt. Härligt att balansen bara blir bättre och bättre!! Han är så rolig att rida nu med, varje gång hittar vi nya spår och han bjuder på många glada stunder!! Han är bäst, min fina Viking!!

Sista kvällen med gänget

Igår gjorde jag mitt sista pass på avdelningen.

Helt galet vad tiden gått fort!!

Även om vad som väntar är vad jag vill göra så var det vemodigt att gå därifrån igår, själva arbetet på avdelningen kommer jag inte direkt att sakna, men alla fantastiska arbetskamrater, jösses, dem kommer jag sakna!!

Så ledsamt att säga hejdå... Men jag tänker gå dit och hälsa på!! 

Numera har man ju ändå turen att alla dessa sociala medier finns, så kontakt kommer jag att ha med dom flesta ändå! 

Men ändå... 

Men, på måndag börjar mitt nya äventyr, på ambulansen!! Känns galet!!  Galet roligt!!!

När värmen kom försvann vettet...

Vad hände? 

Jag måste säga att jag vart förvånad över hur folk har kört här ganska länge. Det har gått lugnare än vad det gjort på flera år, inte alls så många som trycker plattan i botten och kör som idioter det senaste halvåret. Inte alls så som det vart innan. Även om det funnits de som kört fort så har majoriteten kört rätt hyfsat. Vart riktigt trevligt!!

Men idag.

Samtidigt som värmen kom försvann vettet hos de flesta tydligen. Jag har suttit och rensat ogräs på uteplatsen på framsidan nästan hela dagen idag och de flesta har dratt förbi här i en sån hysterisk fart att jag inte hinner se bilarna, alltså jag hör dem, men när jag tittat upp har de passerat och jag ser bara dem långt bort. Hade det varit fartkontroller längs med denna vägen idag hade många körkort rykt, och det hade väl inte vart så tokigt. De som tycker att de har rättighet att köra så fort på en 70-väg som inte är i skick att köra fortare på än det bör inte ha körkort. Detta är bara till att tänka på sig själv. Och det är inte rätt mentalitet när man framför en bil... 

Vad det gjort att alla bara valt att förvandlas till själviska fartdårar idag vet jag inte. Men det är så att jag vill tro att det har med värmen som verkligen har kommit att göra, för det är väl egentligen det som har ändrats... Vet inte. Kan bara hoppas att alla lugnar ner sig. För det är inte långt borta att det händer någon olycka om de fortsätter såhär...

Så pass varmt att det behövdes kyla av i ån med jämna mellanrum!!

Och nu?

Förra inlägget handlade om att inte ge sig för att nå sitt mål.

Och nu när det målet är uppfyllt då? Då måste man komma på ett nytt ;)

Ska man se till den biten inom jobbfronten så blir det istället lite delmål, för vad kan man ha som et enda må i det? Blir svårt. Flera småmål, det satsar jag på nu! Det första blir att komma in i jobbet och hitta en säkerhet. Att bli bäst på det jag gör är ett annat ;) För jag vill kunna och känna att jag kan det jag ger mig in på! Och så småningom kommer jag dit, för jag gillar att verkligen vara säker på min sak. Så, det blir en hel del att lära in nu i det närmsta :)

Annat som jag har mål inom är utvecklingen med Viking. Vi har ett stort mål och massor med delmål, stora sådana och lite mindre. Vi har nått ett mål som jag inte trodde vara möjligt innan hösten, och det är att han går i form i både skritt och trav när jag ber om det. Och vi har tagit vår första galopp. Han går från självklarhet till självklarhet denna fantastiska häst. Nu har vi hållit igång ordentligt det senaste, så den närmaste veckan ska mest bestå av återuppbyggande mysjobb varvat med vila och en skoning. Det behövs, för de dojjorna han har nu är helt utslitna ;) Men många småmål har vi och jag tror vi kommer att uppfylla många innan sommaren redan. Han är en riktig pärla denna häst!!

I det vardagliga har jag mål med, inget sånt där jättemål, men många små. Fortsätta förbättra kondisen är ett. Fasadbyte på huset är ett annat. Vårstäda trädgården ett tredje. 

Som sagt, mål måste man ha, och de kan vara allt från ett mål för dagen till ett mål man vill nå inom flera år som man får kämpa med under lång tid. 

Mål skapar motivation, och i motivationen hittar man viljan att genomföra det!!

Man ska ALDRIG ge sig.

Åh, ni kommer att vara trötta på mitt tjat om mitt nya jobb... men det bjuder jag på ;)

För grejen är att jag inte smält det än, och fram tills jag gjort det kommer jag att tjata ;)

Dock vill jag idag mest lyfta det där med att man aldrig ska ge sig. Har man bestämt sig för något så genomför det. Och blir det motgångar, jobba igenom dem då, det är värt det. Det kommer att gå. Så nu kör jag ett galet långt inlägg om hur motgångar kan vändas till framgångar med viljan på rätt ställe!

När jag skickade in min ansökan till tjänsten på ambulansen i början på året, naturligtvis på sista ansökningsdagen sisådär halv elva på kvällen, satt jag och tuggade i mig halva mina fingrar redan då, för jag var liksom redan nervös för det. Själva ansökan var ganska spontan från början, jag hade egentligen bestämt mig för att jobba minst ett år inne på huset innan jag sökte. Men jag tycker det är kul att kika runt på vad det finns för lediga jobb, och då dök detta upp. Och jag kunde bara inte låta bli... Tänk om??

Dagen efter fick jag ett meddelande på telefonen när jag var på jobbet att de var nyfikna på mig. Jag ringde upp. Lätt vettskrämd ska jag erkänna. Vill dom verkligen att jag ska komma på intervju? Jojomen, det jag skrivit hade gett ett bra intryck, och datum för intervju samt fystester (!!) bokades in. Information om dessa tester fick jag med en gång på mailen. Gulp!!

Intervjun gick faktiskt över förväntan, kändes kanon! Sedan testerna...

Dessa tester bestod egentligen av fyra delar.

Ett simtest där man ska simma en viss längd bröstsim samt en viss längd ryggsim, då utan att få använda armarna och livräddning av docka där man ska dyka i från ståendes på botten, hämta upp och simma in med den. Jojomen, det fick jag gjort i bra tid innan intervjudagen. Skönt.

De andra tre testerna gjordes på intervjudagen. 

Ett körtest, inget fysiskt krävande på något sätt, men en självklarhet. Inga problem. Mitt kommande problem kan vara att hitta, vilket jag var tydlig med, och fick då höra en historia om en ny tjej på ambulansen där de åkt på tvåbilslarm och hon fick köra andraambulansen tillbaka till stationen själv. Hon kom aldrig fram och när de ringde henne så hade hon ingen aning vart hon var. De fick helt enkelt åka och hämta henne efter hon beskrivit vart hon var... Det skulle kunna vara jag i framtiden.... *harkel* 

Nästa test var konditionstest. Ni hör ju redan här hur troligt det verkar att jag skulle klara det. Konditionstest.... gå på ett band. Låter inte så farligt. Men lägg till en tiokilos ryggsäck, och 2, 4 och 6 graders lutning. I en hastighet på 10.4 km/tim. Alltså, man börjar på 2 grader i 1 minut. 4 grader under nästa minut för att sedan avsluta med 6 graders lutning under 6 minuter. Japp, behöver jag säga mer? Där sket det sig. Arg, bitter, besviken, grinig, you name it, alla känslor hade jag. Jag nådde inte ända fram, dagens fakta liksom.

Sista testet var ett bärtest. Som jag först  inte tänkte göra för jag var så sur. Men eftersom jag kan benämnas som envisheten själv, så gav jag mig fan på att jag skulle göra det ändå. Bärtestet består av att man bär kettlebells, en i vardera näve, 28 kilo styck, uppför två trappor, genom en byggnad, upp för ytterligare en trappa, pausar i en minut och sedan bär ner tillbaka till starten igen. Det var detta jag egentligen trodde jag skulle köra på. Men då var jag så pissed off att jag bara gjorde det. Armarna kändes bara sisädär 10 cm längre än innan. Gott. 

Men jag klarade ju inte läget. Så var det med det. Pratade med chefen efter testerna som tyckte jag skulle hem och träna och komma och göra det igen. Bara konditionstestet då, för allt annat var ju klart! Gärna för mig!! 

Sagt och gjort, jag vart hem och tränade. Ringde sedan för ny tid för testet, då kom chefen med nedslående nyheter, de hade fått reda på att bara för att jag ingår i basåret för nyutexaminerade sjuksköterskor gick det inte att ta in mig på ambulansen för deras basårsupplägg är annorlunda mot sjukhusens... Tråkigt tyckte de för de ville gärna ha mig hos dem på ambulansen. Och vad jag tyckte ska jag inte uttrycka i ord.

Här började jag känna mig besegrad. Skit.

Men enveten som jag är gick jag till den som är högsta hönset när det kommer till basåret och ifrågasatte allt. Och vet ni vad. Det var inte alls en omöjlighet att byta. Det går visst att lösa. Alla sitter inte inne med rätt info bara... Då var det hindret ur vägen, det som verkligen kunde sätta käppar i hjulet för mig!! Man ska som sagt inte ge sig... Information kan vara felaktig, man måste ifrågasätta.

Så nytt samtal med chefen som välkomnade mig till nytt konditionstest! 

Slet som galen med kondisen fram tills dess. Bara för att bli vrålförkyld och inte nå ända fram igen. Satan.... Men de peppade mig där som bara den och ville att jag skulle komma tillbaka en tredje gång. Och som jag har travat på löpband och uppför backar fram tills sista gången testet gjordes. 

Jag har hoppats, tvivlat, surat, kämpat.... De ville uppenbarligen ha dit mig, så tro sjutton att jag gett det allt en ärlig chans för att det skulle gå vägen!! Jag ville det själv så galet mycket med, så tänkte inte svika mig själv.

Sedan kom dagen. Förra torsdagen närmare bestämt. Den 14/4. Kl 9.00. 

Nerver. Eller ja, de flyttade nog helt på vägen dit. Jag var så nervös att jag inte kunde prata ordentligt. Så. Upp på det otäcka bandet. Och igång. 2 graders lutning. Kändes ingenting. 4 graders lutning. Inget där heller. 2 minuter in på 6 graders lutning. nu börjar det kännas lite. Och efter ytterligare 2 minuter börjar det bli jobbigt. Då sätter andra andningen in. Och när det var knappa minuten kvar säger han som leder testet att med tanke på den otroliga förbättring jag visat så har jag klarat testet. 

Höll på att trilla av bandet där och då. 

Men höll i av envishet den sista stunden och klev av bandet med en stolthet över vad man kan åstadkomma med en järnvilja och ett mål. Jag tror inte någon kan fatta vad jag kände där och då. Samtidigt fick jag näven från testledaren som välkomnade mig till gänget. Helt overkligt...

En liten stund senare fick jag prova kläder, jag pratade med chefen, fick papper på rekvisition på skor, fick med mig massa info och schema för de tre första veckorna. Fick låna böcker till utbildningsdagarna. Fick det fastställt att även om jag inte har semester att ta ut då mina semesterdagar försvinner, att jag ändå får två veckor, en i augusti och en i september.  Så mycket info som gavs, jag tror inte jag kommer ihåg hälften, Men vad gör det? Jag fick jobbet!! Mitt drömjobb. Efter ytterligare ett par timmar hade jag sagt upp mig från min tjänst på avdelningen. Mycket konstig känsla. Men i det stora hela, den bästa känslan.

För vill man något, så ska man inte ge sig. Man når sitt mål, bara man själv gör allt man kan för att klara det. 

Man ska ALDRIG ge sig.

När det går sådär sakta...

Nu räknar jag ner. Lite som man gjorde i väntan på sommarlovet, eller julafton när man var liten. 

Jag har 14 pass kvar på avdelningen, varav 2 är basårsutbildning, så egentligen räknas inte dem, för de hade jag behövt gå på oavsett arbetsplats. Så 12 pass kvar. Och det går så sakta...

Jag gillar ju min avdelning, men de senaste passen har vart lite för mycket, typ, svårt att beskriva, men de har tagit musten ur mig. Jag är fullt medveten om att arbetspassen på ambulansen kan vara nog så hektiska och galet tuffa, men det är där jag verkligen vill vara, och det är annorlunda där jämfört med på avdelningen. 

Det är ju inte bara att det vart tufft på jobbet som gör att jag räknar ner, jag vill ju verkligen till ambulansen, det ska bli otroligt kul!! Och läskigt. Och spännande. Och läskigt igen. Och häftigt. Och lite mer läskigt. Och ROLIGT!! 

Lite svårt att fatta att jag, alldeles vanliga jag, ska få jobba med detta yrke. Alltså, jag? Har jag verkligen kommit dit jag haft som mål i så många år? Har jag faktiskt lyckats med att ta mig dit? Är det verkligen sant? Mitt drömyrke. Något jag innan bara kunnat fantisera om. Jag ska alltså jobba i en ambulans. Nu när jag sitter här och tänker på det, så känns det helt overkligt. Men så tittar jag på min lilla hög med papper och böcker som ska läsas in och pluggas på, på bordet som jag fick med mig senast jag var på stationen och inser att det är sant. Den högen representerar just nu flera års slit och längtan till att hitta rätt. 

Mäktigt. Har inget annat att säga om det. Mäktigt.

Glädjen i att vara två om det

Lite som en uppföljning på det jag skrev igår kan man väl se följande som..

Att jobba med Viking är att jobba tillsammans med Viking. 

Han är med och får tänka till, ta beslut, tycka till och visa vad han vill. Och han visar mig respekt, jag visar honom respekt. Vi kan "diskutera" om saker och ting och hitta en gyllene medelväg som båda gillar.

Gränser finns på vad som är ok att göra, både från min och hans sida. 

Det jag framförallt är ute efter i mitt umgänge med häst överhuvudtaget nu är att hästen ska välja att vara med mig för att den vill, inte för att den är uppfostrad till att vara det. I min värld är det två helt skilda saker. Men visst de två kan kombineras, men grundtanken ska vara att hästen själv väljer att tycka att det är kul att vara med mig. 

Och det är något jag upplever att Viking vill vara. Det känns som att vi jobbar tillsammans, att vi båda tycker det är lika roligt. Det räcker att jag kliver ur bilen när jag kommer till stallet så reagerar han i hagen och tjatar genom att gnägga flera gånger ända tills jag kommer och hämtar honom. 

Och när jag kommer till hagen, då kommer har som skjuten ur en kanon för att möta mig vid grinden. Han är en väldigt social häst, har jag sagt det? ;)

Inne i stallet vill han vara med hela tiden, allt jag gör vill han vara med och hjälpa mig med. Han är nyfiken och vid varje uppgift han får försöker han klura ut hur han ska lösa det på bästa sätt. 

En sak som att sadla innebär numera inget annat än spetsade öron och förväntan. Spänna sadelgjorden är han inte brydd om. Skillnad mot de få gånger i början som jag la på ett par av våra vanliga sadlar för utprovning (dressyrsadel med bom), då han tydligt visade med öron, spänt ansikte som helst skulle vilja tagit en tugga av mig och en kropp som var spänd som en fiolsträng när sadelgjorden skulle spännas. Han fick välja i detta läget och han valde något annat än en vanlig sadel, och nu älskar han att bli sadlad!! Visst är det en fårskinnssadel vi har nu, men det är likväl en gjord som ska spännas och så vidare. Men när den kommer fram är det kul på gång!! 

Och träns. Började med vanligt sådant med bett. Han ville mest spotta ut det. Inte ville han ha in det i munnen. Nej. Det var till att tråckla in det. Så tog helt enkelt på hackamoret istället. Inte vet jag om han någon gång blivit riden med ett sådant innan, men tänkte att vill han inte ha bettet så slipper han. Jag har inget behov av att han måste ha nåt i munnen när vi rider så varför liksom? Så allra första gången jag red honom gjorde jag det barbacka (fårskinnssadeln kom först senare) och bettlöst. Det var vingligt, men vi älskade det bägge två och vi kör på detta fortfarande!

Det finns många saker som gör att jag tror starkt på att han gärna vill vara med mig så som att följa mig lös, ständigt ha koll på mig och leta efter mig. En sak visade han idag, rätt tydligt tycker jag. Efter vår ridtur fick de gå ut i en annan hage, den de står i nu växer det inget gräs, så det är dags att vänja in dem på det nu. I nya hagen finns det ganska mycket grässtubb att äta. Och vad de gillade det! Vi stod länge utanför hagen och bara tittade på våra fina hästar, och tanken slog mig då var att det var ett läge många hästar inte skulle bry sig om att människan kom in i hagen igen och lockade, för gräset lockar ju massor! Så jag testade. Viking stod längst bort. Ropade "Viking, kom!" en gång. Och den älskade hästen sluta med en gång att äta, tvärvänder på klacken och kommer sättandes mot mig och hopp och galopp, samtidigt som han tjuter, tvärstannar framför mig och vill prata och se vad nästa grej blir. Följer mig sedan runt en stund i hagen med lite olika hoppsa-lekar och struntar fullständigt att äta gräs. Han bara är där och då, med mig. 

Vet inte om jag behöver säga hur glad jag är för denna hästen?? Han är min bästa vän, och jag tror med hela mitt hjärta att han tycker samma tillbaka. Bästa hästen, bästa vännen!!

Funderar...

Jag har väl ändrat mig massor antar jag. 

På hästfronten alltså. 

Det är så mycket som får mig att tänka till en, två, tre gånger... Om mycket.

Det jag kommer att skriva nu kommer att vara svårt att förklara och kommer med all säkerhet svida i mångas ögon, en hel del. Men detta är mina åsikter, jag har ändrat min syn massor. Men samtidigt vill jag säga att jag inte drar alla över en kam. Det finns bra och dåligt i allt. Och ögonblick kan luras. Som på bilder. 

Förr var det mycket av det vanliga jag premierade som bra på till exempel en bild, en häst med flashiga gångarter, ett riktigt högt språng över ett hinder, en snabb sväng på en omhoppning, en häftig bild där en häst stegrar och ryttaren sitter som guten... Och ja, de bilderna kan fortfarande imponera på mig. Om alla detaljer är på plats. På rätt plats. När jag pratar detaljer, då menar jag detaljer. Och helheten. Är allt på plats? Är det harmoni? Är hästen lycklig i stunden? Eller är det bara för att människan vill vara där just då? Vill hästen detta? Det är så många gånger man ser en ryttare som styr runt sin häst mot ett mål, där hästen ser enbart olycklig ut av olika anledningar. Ett starkt bett eller två som tar stenhårt i dess mun, sporrar som trycks in i sidorna, ett högt hinder som övervinns trots att ryttaren tappat balansen, är hästen lycklig i detta? Det finns väl de som är stenhårda i detta och säger, klart de är, annars hade hästen inte gjort detta för sin ryttare. Säkert. Det finns väl de med som fixar detta. Men framförallt är hästar snälla. De ställer upp för sin ryttare. I vått och torrt. Det är när de inte orkar längre av någon anledning som de stoppar på hinder eller inte vill göra den där travökningen. 

Ganska nyligen såg jag en sida på facebook där de hade en bild på en häst i en omhoppninssväng som jag antar har tyckts som bra. Det jag såg var en häst som blev runtdragen i en onaturligt snäv sväng för hästens ben, med bettet nästan draget genom munnen på hästen samtidigt som hästen bara såg stressad ut. Men den gör sitt jobb, för ryttaren ber om det. En annan bild på samma sida visar en dressyrryttare som sitter i en sadel som ligger fram på bogarna på hästen, ryttaren sitter i en bromsande position samtidigt som sporrarna trycks in i sidorna och tygeltagen egentligen kunde ha stoppat vilken häst som helst. Ì detta gör hästen en travökning, en ganska tvådelad sådan, då ryttaren sitter och tynger (nöter) rakt mer i mitten av ryggen så den inte kan höja den. Hoppa högt var på en bild med, cool i och för sig att se var gränserna går, men... bilden var från landningen, där hästen blev dragen i munnen och hade en ryttare som landade i obalans. Ögonvitorna tog över ögonen på den hästen. Vad är det som inbjuder den till att hoppa högt nästa gång när den visar sånt obehag i en sådan landning? För att den är snäll och besitter en skicklighet inom grenen. 

Många (inte alla) av dessa hästar ser som svåra i dagligt tal, vilket jag köper, för utan denna järnridå så hade de inte grejat mycket av vad de utsätts för (återigen, inte alla, långt ifrån, många hästar tas mjukt och med känsla, men som sagt, det finns de som inte tas på det sättet..). 

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, jag kan inte ändra andras syn, utan detta är väl mest funderingar på vad jag tänker på nu, gentemot hur jag såg på saker förr. Framförallt har följande fråga dykt upp hos mig; Har någon frågat vad hästen vill?? Och respekterar vi dess svar??

Ni får inget veta...

Inte än i alla fall. Det jag hittade på i veckan, det gick nästan vägen. Viljan räcker inte alltid till att genomföra allting, vissa saker måste sitta, annars går det inte. 

Men jag ger inte upp.

För grejen är att 3 av de 4 delmomenten klarade jag galant. En sak kvar. Den som jag inte trodde skulle vara några problem. Där fick jag mig en rejäl knäpp på näsan. Arg som ett bi var jag efter det var konstaterat med. Kan ha vart det som gjorde att jag satte sista delmomentet... 

Så i och med med detta trodde jag att jag var ute ur leken. 

Men nepp. Jag får en chans till! Om några veckor får jag lov att testa sista delen som släpar igen, och då, klarar jag det då... ja då kan mycket förändras för mig i framtiden. Till det bättre!! Till något jag vill! Att få göra något jag längtar efter! Det ni. Men vad får ni inte veta än. Inte förrän sista delen är gjord. Håller er lite på halster. För det är fortfarande något jag själv är så förvånad över att ha gjort så att jag inte vill säga mer än. Vill ha det så. Ytterst få vet. 

Men snälla trots att ni inte vet, skicka över lite styrka den dagen jag ska göra om det. För det behövs uppenbarligen! Även om jag kan göra det mesta på ren vilja kan man inte lura fysiken helt och hållet... 

Så, jag fortsätter att vara nervös, och fortsätter att kämpa mot målet!!

Systrarna gos!! 

Och ja, Beata har en kal fläck på ryggen som resultat av en allergisk reaktion efter att ha testat byta foder... Suck... Men hon mår väl, äter kortison och fryser lite om ryggen just nu, men annars ok!

Inte mycket...

Tid är inget jag har i överflöd... därför blir det rätt tyst här. Tänker inte försöka klämma ur mig nåt helt urtråkigt varje dag bara för att skriva nåt här, utan det kommer numera när det kommer. 

Jag har lite nerverna utanpå inför det jag ska utsätta mig för snart, det går upp och ner hela tiden. Ska jag verkligen?? Går det inte kommer jag bli så fruktansvärt besviken och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, och det är väl det som känns som mest surt, jag kunde väl börjat förbereda mig lite tidigare än vad jag gjort? Mutter... Å andra sidan vart ju detta lite oplanerat, och inte något jag tänkt göra än på ett tag, men det är ju inte fel att ligga ett steg före... 

Men men, nu får jag stå mitt kast och göra så gott jag kan, och med ren skär vilja kan man komma långt ;) Så tänker lägga mitt största hopp till vin vilja!! Så det så!!

Uteritt i morse på hästen med den snyggaste frillan i byn ;)

Sluta inte tro...

Aldrig ska man sluta tro på sin förmåga till att klara av saker.

Självklart ska det inte gå till överdrift så det istället blir till dumhet, men tappa aldrig tron på att du kan innan motsatsen är bevisad. Och när motsatsen väl är bevisad har man fått ett nytt mål att jobba mot.

Jag har gjort något jag inte trodde jag vågade. Något jag egentligen inte räknat med att jag skulle göra, något jag hade tänkt att vänta på. Men blev lite impulsiv och gjorde ändå... För att det är något jag så gärna vill. Det gav resultat. Inte ett slutresultat, men ett steg på vägen. Nästa steg i detta är vad jag tvivlar mest på vad jag klarar av. MEN jag tänker inte säga att det inte går förrän jag har fått det svart på vitt. Jag har en så stor vilja när det kommer till att klara detta så att det kan faktiskt gå av att det är den rena viljan som gör att det går. Dock tänker jag vara realist, jag är inte den avgörande i detta, det hänger på fler än mig. Och det jag ska genomföra är egentligen inte jag redo för, inte förrän om ett par månader. Men ska göra det ändå, om ett par veckor knappt. Och går det vägen kommer jag vara galet glad. Klarar jag det inte så kommer jag bli besviken. Så vansinnigt mycket. För att jag vill klara det. Men i det kommer jag veta att nästa gång jag kommer att göra detta kommer det att gå vägen. För då är jag mer förberedd. Och klarar jag inte det denna gången har inte tåget gått på något sätt. Det går att göra igen. Och det går att klara det. Vem vet, jag kanske klarar det denna första gången. Jag tänker ställa mig in å att klara det. Jag tänker tro på att jag gör det. Tills motsatsen är bevisad.

Och vad jag kommer att göra, det håller jag på tills det är gjort!

Redan över?

Helgen. Den är redan över. Den hade behövt vara längre. Mycket längre.

För man skulle kunna tro att man är utvilad efter en ledig helg.

Nope.

Spelar ingen roll hur mycket energi man försökt samla med flera timmar i stallet och ute i skogen på hästryggen kombinerat med att ha tagit det lugnt. Frisk luft, rörelse och återhämtning. En jämvikt mellan aktivitet och vila. Något som annars brukar vara det bästa mot sömnsvårigheterna. 

Inget av det spelar någon roll när man inte sover.

Jag kan inte sova. Jag vill sova, men kan inte.

Har försökt massor av tips nu, inget hjälper.

Om man räknar ca 6 timmars sömn som någorlunda bra när man jobbar, så skulle man ju tycka att man skulle kunnat slå till med lite mer när man är ledig. Jag har egentligen ett rätt stort sömnbehov, åtta timmar är rätt lagom för mig. Men det är inget man hinner när man jobbar. Så det hade vart gott att ta det när man är ledig i alla fall.

Men så bra är det inte. 

Ca två timmars sömn varje natt snackar vi om. 

TVÅ TIMMAR.

Någon enstaka natt sover jag upp till fem timmar av ren utmattning. Men efter de timmarna är jag snarare tröttare.  Är väl för att jag har så mycket sätt ta igen antar jag... Om det ändå kunde bli några nätter i rad jag kunde fått sova de timmarna? Men nä, så väl är det inte. 

Så här kasst har jag sovit den senaste månaden och innan dess var det inte bra, det är längesedan jag sov ordentligt. Det har bara blivit sämre och sämre med sömnen. Och nu är det katastrof.

Nu handlar det inte längre om att vara lite trött och sliten, nu närmar jag mig ren, skär utmattning. En trötthet som är onormal.

Man funkar inte på något plan när man går in i en sådan här trötthet. Att sköta jobbet är inte det lättaste. Att vara trevlig och inte få ett bryt och raseriutbrott på allt som kommer i ens väg är väldigt svårt. Att ha tålamod med något över huvudtaget är näst intill en omöjlighet. Att alltid vara sur, grinig och konstant gå runt med en känsla av att vilja gråta tar på själen. När inte bara knoppen fungerar helt osammanhängande utan när nu även kroppen börjar säga ifrån med skakiga muskler och tunga rörelser blir det ännu mer påfrestande.

Jag är så trött. 

Detta är inte hållbart. Jag klappar ihop snart.

Men får väl bita ihop. Går inte annat.

Men måste få hjälp med detta, det inser jag själv. Tid är bokat på fredag på vårdcentralen.. 

Vill bara få sova och må bra.