När man minst anar...

Jaja, lite bakslag kan alla få, men ibland kan bakslaget bli av en lite större kaliber än vad man tror...

Att träna är inte alltid till godo... Om man inte lyssnar på kroppen kan den slå bakut, och det kan den göra på väldigt ett obehagligt sätt.

I våras hade jag en kraftig infektion i luftvägarna, typ ända uppifrån och ner, och den höll i sig i 6-7 veckor. Sen efter behandlingar tänkte jag att jag var ok, och körde igång med träning. Problemet var bara att jag inte kom upp i samma kondition igen som innan infektionen. Vilket gjorde mig frustrerad, så körde på ännu hårdare med både konditionspass och styrketräningspass. Men inget större resultat. Kunde vissa veckor tycka att det gått riktigt bra, för att veckan efter inte orka något, knappt ta sig runt i lugnt tempo på rundan jag annars springer.

Men men, bara att köra på, någon gång lossnar det, eller?

Eller så går det inte alls bra. För ett par veckor sedan kände jag av att pulsen ökade väldigt mycket bara efter 500 meters promenad, så fick tagga ner och gå jättelugnt och fick korta ner rundan till hälften. Blev sjukt trött och orkade helt enkelt inte. Men la ingen vikt vid det, vilade på dagen och åkte och jobbade natt senare, mådde ok då. 

Men under kommande vecka vart jag trött, så pass att jag inte tränade alls. Jobbade på som vanligt, kände inte nåt konstigt då, men trött.

Så på fredagen åkte jag till jobbet på kvällen, fick reda på att bilen var ställd till 21.30 då det var omändringar med kollegor, så var själv en stund. Så tänkte att jag går och lägger mig, tröttheten satt ju i, och det vart ju dags att jobba fredagsnatt så...

Efter en kvart kanske, slumrat till lite vaknar jag av att pulsen rusar. Bara sådär. Och den rusar på bra. Låg kvar och väntade på att det skulle gå över. men nej. Så gick ner till bilen, tänkte mest kolla hur fort det gick, så kopplade på puls-pox mätaren och det landade på 154... och sakta stigande... Jaha? Varför då da?

Kan upplysa att man inte mår alls bra när det går så fort. Kopplar upp ett EKG på mig själv, då är pulsen uppe i 170... och fortsätter uppåt.. Hjärtat blir väldigt pressad av att gå så fort, så det var inte ett helt rent EKG heller att se på. Sitter och väntar på att det ska ge sig.. Nej nej. Inte det... Skickar mess till Jennie, som mest bara försöker få mig att inse att jag inte kan sitta där... Nähepp, jag är ju själv? Eller ja, inte egentligen, brand är ju inne, men kunde inte komma upp, för ben och armar är bortdomnade och yrseln var ett faktum... Så satt där jag satt...

Ringde till min kollega jag jobbar med i vanliga fall när jag inte är sommarplacerad, visste att han jobbade och de kom, fick åka med i "min", men inte som vanligt, utan som patient denna gång... De körde mig till akuten Mölndal. Där blev jag kvar under några timmar. Pulsen lugnade sig något, men inte tillräckligt för att de skulle vara nöjda, 100 i vilopuls, och 120-130 så fort jag ställde mig upp. Så inlagt på HIA, hjärtintensiven... Där vart jag konstant uppkopplad så de kunde följa allt som hände.

Dagen efter fick jag göra diverse tester, ultraljud av hjärtat som visade ett helt friskt hjärta, och ett arbetsEKG som visade bra utfall, det var fortfarande vilopulsen som inte var bra, annars inget konstigt, så vad beror detta på då?

Domen blev; sviter av infektionen i våras. Jag har inte lyssnat, har inte låtit kroppen läka. Kört på för hårt. Kroppen har svarat med att bli stressad och visar detta med att pulsen har gått upp till en konstant för hög nivå, kalium blivit för lågt (en viktig komponent i hjärtverksamheten). Får nu äta betablockerare, en medicin som hjälper till att hålla nere pulsen (påverkar även blodtrycket, vilket har vart bra innan, så kan få lite blodtrycksfall nu, lite läskigt, men inget farligt), ska göra detta i tre veckor. Nu har jag även träningsförbud i fyra veckor, snart avverkat två av dem och jag är sjukt frustrerad. Men piggare. Får "underhållsträna", men inte under några omständigheter maxa pulsen. Så har kommit igång med promenader, för jag KAN INTE vara still längre. Tänker att jag i nästa vecka ska lägga in nåt enkelt styrkepass. Men jag kommer ta det lugnt. Jobba får jag göra, om jag lyssanar på hur kroppen mår. Passande nog hade jag bara ett par arbetspass förra veckan, vilka jag var hemma från, och denna veckan så har jag redan jobbat mina pass, gjort schemabyten. Så jobbar inte förrän på lördag.

Fyra veckor efter detta hände ska jag på återbesök på hjärtmottagningen på Mölndal, samma läkare följer upp, kanonbra. Nytt EKG då, nya blodprover. Se så att kroppen hämtat sig, och få nya bud på hur jag går vidare, om kroppen är redo för att träna på lite mer. 

Jag är mycket piggare nu än på länge, och jag tänker att jag snärt är tillbaka på banan. 

Men tro mig, jag kommer att vara försiktig. För detta var sjukt läskigt, inte fattat innan hur man mår av en skenande puls... man mår inte gott... inte för att jag vart särskilt orolig under tiden, men obehagligt, det lovar jag att det var!

Det jag allra mest vill säga med detta är att ge fan i att träna hårt innan nån eventuell infektion är helt utrensad!! Lyssna på att kroppen försöker säga att den inte är redo. Låt det ta tid att komma tillbaka, bli inte sur för att det inte går lika bra som innan, låt kroppen läka!! För fasiken vad arg kroppen kan bli. Att hjärtat blandar sig i, ja, det är inte att leka med. Hade jag fortsatt hade det slutat sämre. Hjärtmuskelinflammation vart nästa. Dit hade jag inte kommit, men dit tänker jag inte komma heller. Så det så. 

Med andra ord, jag kom väldigt lindrigt undan med detta, även om det var en obehaglig upplevelse. En varningssignal. Och den tar jag på allvar denna gången. 

Det jag är mest glad för är faktiskt att jag var på jobbet när detta hände. För jag är jag, och jag tror inte jag hade kollat upp det så snabbt då. Hade nog väntat ett tag, om det inte gett sig, självklart kollat, men annars väntat tills det hände en ytterligare gång. Så tur i oturen att jag var på jobbet helt enkelt!! Och behöver jag säga; jag har världens bästa jobb? Med världens bästa jobbarkompisar? De som blivit fantastiska vänner som ställer upp i vått och torrt? Med allt från värmande ord till att komma till avdelningen med saker? Och ordna att jag kommer tillbaka till stationen när jag blir utskriven? Alltså. Bäst!!

Alla hemmavid är jag så tacksam för, vänner familj och alla djuren. Alla finns där. 

Detta tillsammans gör att jag kan inte vara gladare!! Kanske kunde vara lite mindre rastlös ;) Men så länge humöret är på topp funkar det ;)

Jaja, testat på den andra sidan av vården, att vårdas, istället för att vårda...

Sommartider hej hej!!

Tänk vad tiden går fort! 

(så ofta som jag säger det måste betyda att jag är gammal;) )

Men nu är sommaren här och jag har till och med semester! Är inne på min sista vecka nu, så tre veckor är redan avklarade. En vecka har spenderats i Spanien tillsammans med Jennie, helskönt men väääldigt varmt! Vi hade riktigt gött, sola, bada, läsa, läsa, sova, spela yatzy och äta var väl det vi gjorde ;) Lite bilutflykter med. Dock hade vi bägge lite svårt för värmen ca 30 grader varje dag... Ska erkänna att jag helt klart föredrar vårt ostadiga klimat här hemma i Sverige ;) Det plus att jag (vi) efter några dagar hade hemlängtan, haha ;) Men vill inte ha resan ogjord, vi hade det toppen! Men nu kan utlandssemester dröja 8-10 år innan det är dags igen, för hur gött det än var att vara iväg, desto bättre var det att komma hem!! (Sen att jag har en stark ångest när det kommer till flygningen där man kan summera det stresspåslagen med en puls på 150 slag per minut i några timmar både på dit och hemresan gör det inte bättre att resa, värsta jag kan utsatta mig för frivilligt!!)

En dagstur till Danmark slog vi till med i vårt arbetslag inför sommaren med, en helt fantastisk dag, längesedan jag skrattat så mycket under en hel dag som då ;)

Hemmavid renoverar vi vidare, snart är det klart i hall uppe, trappan och hallen nere. Lister och sånt där kvar. Det blir så fint!! Storstäd av huset står på listan de sista semesterdagarna nu, det är så skitet efter denna våren med byggdamm och allt sånt!!

Nytt projekt har jag på gång med, jag tänker ta C1-körkort, för medeltung lastbil. Bra att ha i jobbet, och bra hemma, då kan jag köra även mammas och pappas stora husbil om andan skulle falla på. På jobbet har vi några större bilar, bland annat en IVA-bil som kräver C1-kort, och ibland får vi transporter med den, är så surt att inte få köra då... Så det ska rådas bot på! Speciellt nu när jag inte har något att plugga på, kartprovet för larmförare blev jag godkänd på, så nu får även jag tuta och blinka på vägarna, och tentan i akutmedicin barn och ungdom fick jag VG på, så är allt i fas med allting! Sökt in till ytterligare två kurser i höst, även dom delar av specialistutbildningen. I mitten av juli vet jag om jag kommit in på dom. Tror inte det ska vara något problem. 

Nä, ska släppa datorn nu, den som jag endast numera har öppen när jag betalar räkningar, dags att ge sig ut på den dagliga promenaden! Skönt att ha vart ute innan det blir för varmt!

Och så ska vi fira Beata och Doris, för idag fyller de 8 år!! Ja jösses vad tiden går!! ;)
Grattis mina små godingar!!

Tre som är nöjda i alla fall!

Jomen, dessa tre godingarna är väldigt nöjda med att jag är hemma och endast förflyttar mig mellan soffa och säng. Sen att de blir irriterade när jag får ett hostanfall och buttert går ifrån den bekväma katthögen där jag tydligen ska ligga i botten av, det får väl bli så ;) Det tar inte så lång tid innan de är tillbaka ;)

De får ha mig hemma i början av veckan med, fick ge mig och sjukanmäla mig på passet imorgon. Hur tråkigt som helst. Besviken och nästan lite tårögd. Vill jobba. Punkt. Men får väl se till att bli frisk nån gång, och har det inte gett sig mer än såhär (snarare blivit sämre denna veckan), ja, då blir det till att fixa ett nytt besök på vc och ge sig. Tänker att jag är åter och jobbar mot slutet av veckan ;)

Jag bestämde mig till slut

Efter att Viking gick bort så har det varit mycket tankar på framtiden med häst. 

Jag har, och är fortfarande väldigt splittrad, men trots det har jag landat. 

Som jag skrev i ett inlägg för en tid tillbaka är att jag inte riktigt är samma människa som innan, det stämmer. Jag har innan inte kunnat tänka mig ett liv utan häst, men nu, ja, det kan jag nu. Jag vill inte ha häst. Ändrar jag mig på den fronten så kommer det vara om ganska många år. Det jag vill nu är att släppa allt vad det ansvaret innebär, och det har jag gjort nu känner jag. Blev nog överens med dessa tankarna för ett par veckor sedan.

Men trots detta finns ändå en liten längtan. Och det är den som gjort att jag gått länge och tvekat på mitt beslut om att fortsätta eller inte. Vändningen kom när jag av en vän fick erbjudandet att komma och rida hans hästar när jag vill, dessa är tränade med trickträning, rids bettlöst och går på lösdrift. Så som jag vill att hästar ska ha det, så har de det. Med detta i ryggen, att jag när som, när jag känner för det, är välkommen, utan krav, utan att behöva ha fasta dagar, utan att känna att jag ska behöva lägga om min filosofi om hästhantering och ridning kan komma och andas häst, då landade jag. Jag vill inte nöta i nån paddock, i en sadel, dra i nåt bett i hästens mun. Jag har fått flertalet erbjudanden om att hjälpa till med hästar, ta över hästar, vara fodervärd.. och så vidare. Men på ägarens villkor. Jag har tackat nej dessa gånger. Jag vill få vara fri tillsammans med hästen. Så som jag var med Viking. Och att få chansen att göra det på mina villkor. Och det kan jag få nu. Med hästar som är inridna och klara, lugna och trygga. Det vill jag. 

Med detta kom även beslutet att sälja av alla mina grejer. Verkligen alla. Min älskade barbackapadd köpte kompisen vars hästar jag får komma och rida, min bomlösa sadel är skickad, och resten, det är sålt nu. Och vet ni? Det känns så overkligt skönt. Så galet bra. Det är en sådan lättnad. Jag har till och med skickat av nästan alla ridkläder. Behöll 2 par ridbyxor, hjälmen och säkerhetsvästen. Och lättnaden är så enorm! Och det konstiga, nu saknar jag inte något. Det trodde jag att jag skulle göra. 

Klart jag saknar Viking och hästarna som så. Men att nu har det som något jag väljer att göra när jag känner att lusten faller på, när tiden finns och orken säger ja, det är så skönt. Tror att detta var det bästa beslutet jag kunde ta!! Så framåt igenom kanske ni ändå får se lite häst här ändå!

Älskade Viking 

Minerva

För två veckor sedan fick även Minerva lämna oss...

Som grund till detta är det förmodligen de satans nyårsraketerna som skrämde henne så hon slog i sig kraftigt inne i sin box på nyårsnatten. Gunilla har kämpat med att behandla och rehabilitera henne, men trots allt som gjorts så var det från början en dålig prognos och i måndags för två veckor sedan gick det inte längre. Kraftiga ligamentskador i en framhov och en senskada på samma framben satte käpparna i hjulet. Hon blev lite bättre efter behandling och det började se ljusare ut, men på måndagen vände det snabbt till det sämre och i samråd med den veterinären som behandlade henne på kliniken så togs beslutet att hon skulle få somna in. Gustaf kom ut på kvällen och jag var med henne in i det sista. 

Det gick bra, lugnt och fint, och Minerva var trygg med mig. Vi kände varandra så väl efter dessa åren tillsammans så det kändes helt naturligt att hålla henne och finnas där för henne till det sista. Hon var en älskad häst av alla runt henne och hon är nu djupt saknad. 

Tack Minerva för tiden jag fått med dig, all den klokhet du omgivit dig av, den värme du har utstrålat. Tack för allt du har lärt mig och tack för alla fina stunder.

Sov i Ro nu vackra häst <3 p="">

Viking, Descarada och Valle tar hand om dig nu <3 p="">

En vardag

Nu när ytterligare tid har gått sedan min Viking fick gå vidare så börjar jag hitta en vardag som jag börjar känna mig lite hemma i.

Och hur framtiden ser ut har jag funderat hur mycket som helst på och i dagarna har jag nog börjat komma fram till hur jag tänker och hur jag nog vill göra framåt.

Jag har ännu inte hittat tillbaka till stallet dock, jag vet inte när, eller rent av om jag gör det igen. Tänkt massor på detta nu, vänt det ut och in, jag drömmer till och med om det, och vet faktiskt inte om jag kommer att hålla igång med hästarna mer, eller om jag ska lägga det på hyllan, i alla fall så länge. Känslorna och tankarna går åt det hållet nu. Kommer att hälsa på i stallet och mysa med hästarna när jag är redo så får jag känna på det efter hand. Hittills har det tagit mer energi än att ha gett energi att vara på besök i stallet. Vi får väl se. Har i alla fall bestämt mig för att sälja av nästan alla mina grejer, behåller lite av mina ridkläder, ett par schabrak och min barbackapadd. Resten åker, har redan börjat sälja lite. Även på Facebook har jag rensat. Jag har vart medlem eller gillat väldigt många sidor med hästrelaterat innehåll så hur mycket häst som helst har alltid vart den största delen av mitt nyhetsflöde där. Nu har jag tagit bort de flesta från flödet, jag har behållit några få, mest försäljningssidor för att kunna få sålt mina grejer.

Så som sagt, kan detta vara så att min trettioåriga tid av hästeri vara till ända? Kanske. Kanske rider jag nån gång sporadiskt, hälsar på i stallet emellanåt, men aktivt? Nej, stor chans att det lutar åt nej på det. 

Detta har inneburit lite av en identitetskris för mig... Som sagt, de senaste 30 åren har jag hållit på med häst, många utav dessa åren har jag gjort det dagligen. Har jag inte haft egna hästar har jag vart fodervärd, medryttare, skötare eller väldigt involverad i ridskolan. Jag har alltid haft en dragelse till hästarna på ett sådant sätt att jag velat vara involverad i allt runt dem, vara engagerad och få vara en del av häst. Alltid haft planer, alltid velat ännu mer. Det året jag gav bort Jason, det är snart 7 år sedan, trodde jag att jag skulle lägga allt på hyllan. Men jag var inte klar då. Det tog inte många veckor innan jag var igång igen. Jag kunde inte då släppa min livsstil. 

För att hålla på med häst är en livsstil. Ett sätt att leva. 

Nu längtar jag efter något annat. En annan typ av livsstil. Inte så mycket mer annorlunda än den livsstilen jag har nu, mer än att jag inte har så mycket häst i den som innan. 

Jag vill inte släppa helt, jag vill fortfarande finnas där för Gunilla och hästarna, när hon behöver stöttning och uppbackning. Jag tycker fortfarande om Minerva, Svennis och Filur. Jag tycker fortfarande om hästar. Men jag vill inte hålla på med häst i den utsträckningen som jag gjort innan. Kanske rida nån gång då och då. Klappa och gosa lite. Nån promenad då och då. 

Och vem vet, någon gång i framtiden kanske det blir egen häst igen. Inte nu, inte på väldigt länge. Just nu är det ett alldeles för stort sår som ska få läka ifred. 

Mycket annat känner jag ska få ta min tid nu. Jag har börjat tänka mer på mig själv, min kropp och hälsa, jag har börjat med ordentliga promenader nästan dagligen (bortsett från perioder med influensa och en enveten magsjuka), och lånar grannens hund för att få mer motivation till detta. Jag längtar efter att få komma igång med huset, jag vill fixa, jag vill renovera. Jag vill fixa trädgården och hålla den fin, jag älskar när den är i ordning, och att pilla där är som balsam för själen. Tiden med kattgos är fantastisk, Beata har haft en period av att inte må bra, men vi har börjat hitta en stabil linje med henne nu och att bara få umgås med mina tre hjärtan är underbart. Jag vill lägga energi på jobbet, jag har det bästa jobbet jag någonsin kunnat få, jag älskar det och jobbar mer än gärna. Det är roligt att åka till jobbet inför varje pass, jag längtar dit. Jag har anmält mig till ett par utbildningar på högskolan i Borås i vår, vet ej om jag kommit med på dessa än då jag skickat en sen anmälan, håller tummarna. Vill lägga energi på att lära mig mer. Jag vill kunna mer. Jag vill så småningom läsa hela vidareutbildningen, dessa är en del av dem, och då har jag dem att tillgodoräkna mig. Det är guld. 

Jag är nog lite annorlunda som människa nu efter vad som hänt. Det känns så. Viking var min vän. Ingen kan ersätta honom. Vi hade ett band som har vart svårt att acceptera att det har fått klippas. Det tog musten ur mig. Självklart kan jag hitta en annan individ som jag kan knyta lika starka band till, speciella band utifrån den individen, men jag vill inte leta efter det nu eller i den närmaste framtiden. Och jag tror faktiskt att jag för en bra tid framöver är nöjd med det beslutet. Jag tror att jag börjar landa. Jag tror att jag har bestämt mig. 

Framtiden får utvisa hur mycket häst som den kommer att innehålla. Jag saknar min älskade Viking så otroligt men vill inte vara utan en sekund av den tid vi hade tillsammans. Inte heller den tiden jag haft med alla andra hästar jag haft nära, de har allihop vart med och lärt mig vem jag är, format mig till den jag är, och de har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag älskar hästarna för detta. Jag vill inte vara utan detta för en sekund. Men nu är jag nog redo för att gå vidare, fortfarande med häst i min vardag, men inte i den utsträckningen som innan och så får vi se i framtiden när och om jag är åter i en livsstil med häst. 

Min vän är borta...

Idag för fyra veckor sedan lämnade Viking mig. 

Han lämnade mig i en så stor sorg, så stor saknad att jag inte riktigt hittar tillbaka till mig själv. Hittar inte mig själv igen. Jag saknar min vän så det gör ont.

Det hala började egentligen nog redan på måndagen. Tidigt på morgonen. Eller egentligen någon gång under natten, när kan vi bara sia om. För tidigt på morgonen, klockan var 07, skulle vi ta in hästarna för en härlig morgonpromenad. Så blev det inte. 

Möttes av en Viking som i vanlig ordning gnäggade när jag kom, men när vi gick in kändes något väldigt konstigt. han kändes så trött. Mer än så kunde jag inte säga på den korta vägen från hagen till stallet. Men när vi kom in, ja då var det tydligt att något inte var rätt. Han åt inte. En Viking som inte äter mår inte bra. Han rörde inte nåt av det som var framlagt. Stod och hängde med huvudet med mulen i backen. Lyssnade på hans mage, lite ljud kom därifrån, men alldeles för lite. Tempade, 39.9... Inga tydliga koliktecken alls egentligen, men med tanke på hur tyst magen var tog jag ut honom med en gång och gick en kort bit samtidigt som jag ringde veterinären. Vi hade tur, hon hade inga andra patienter innan oss och kunde åka mot oss så fort de stämt av morgonen på stationen. Så veterinären var fort på plats. Dock under tiden vi väntade så blev han sämre, han orkade inte stå på benen utan rasade ihop i en hög. Ett väldigt skräckfyllt ögonblick... och väldigt hjärtskärande att se, man ville bara fånga honom och hjälpa honom att stå upp. Inget vi kunde göra just där och då, utan han fick ligga ner en liten stund, hämta lite krafter, sen fick vi honom på benen igen. Skönt! Men fortfarande väldigt tagen. Veterinären undersökte honom, kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var grundfelet. om det var magen som orsakade feber och problemen, eller febern som orsakat känningarna i magen. Och orsak? ingen aning. Han behandlades för sin mage, och för sin feber. 

Lite bättre blev han. Veterinären väntade kvar så länge hon kunde. När hon åkte var inte magen igång än, men han var rätt så pigg, hade kissat, fes bra, ordinerades korta regelbundna promenader och små små portioner med mat. Så gjorde vi. Gick, vilade, lite att äta. Så höll vi på. Hade telefonkontakt med veterinären hela dagen. På eftermiddagen kom magen igång, och febern gick ner. Det verkade ge med sig. Det som var lite konstigt var de mängderna han kissade. Dialog med veterinären om det med. Men efter att ha stämt av ca 10 gånger till under kvällen med veterinären så åkte jag hem från stallet vid 23 på kvällen... 

De dagar som följde så hände det inte så mycket, Viking började repa sig, trött, men inte för trött, han svettades en hel del de första dagarna, men febern jobbade i kroppen på honom ännu, även om den inte var särskilt hög. Han hostade lite med, så vi trodde att allt egentligen handlade om en rejäl förkylning. Han blev piggare och piggare, repade sig bra. 

Till på lördag kväll. Tog in för kvällen då de fick stå inne tills vi kände att han var bra nog för att gå ute nattetid igen. Men nåt var fel. Magen verkade funka, han bajsade och fes, men kanske lite tyst ändå när man lyssnade. Det kändes inte rätt. Ringde veterinären. Strax därefter började han svettas igen. Blev lite trött, men inte mer än så. Ingen feber. Ut och gå en liten stund. Lite vila emellan. Magen tystare. Ut igen. Sen kom vi inte längre. Han blev kvar på volten. Han orkade inte in igen. Allt gick så snabbt. Han orkade inte in från volten. Veterinären kunde inte göra något. En kort undersökning ute på plats kunde väl mest konstatera att magen stängt ner. Han svarade inte på någon behandling. Sen stod han inte upp länge till... Han orkade inte mer...

Han fick somna in där, ute på volten. 

Min bästa vän. Min Viking. Hästen som jag har kommit till att stå så nära, fått sådana band med som jag inte trodde var möjliga att få med en häst. Viking som skulle bli minst 30 år och få stolt gå vid min sida, eller snarare, jag skulle få gå stolt vid hans sida tills den dagen långt bort i fjärran... inte nu. 

Inte min Viking som älskade livet. Som älskade allt vi hittade på. Som växt så i sig själv att han var den stoltaste och gladaste hästen jag träffat. Hästen som kommit att bli min närmaste vän man kan få. 

Det gör så ont. Så sjukt ont. Det är så overkligt. 

Jag vet inte när eller om jag hämtar mig riktigt från det här. Viking har lämnat ett så stort tomrum. Jag har vart i stallet ett par gånger under dessa fyra veckor. Jag orkar inte. Det är som ett blödande sår ännu, som inte vill läka. Han är med mig, men ändå inte, det är så tomt. Jag vet inte nu om jag vill fortsätta med häst. Jag får vara hur mycket jag vill med Minerva, Svennis och Filur, jag får rida Minerva hur mycket jag vill. Det är jag tacksam för. Det är inte det. Kankse behöver jag bara få läka ett tag innan jag kan hitta tillbaka? Min vän, min Viking är inte där. Han var en av mina allra bästa vänner. Det jag tänkte, det gjorde han. Jag är tacksam för att jag fått vara en del av hans liv, jag lovade honom när han kom att vi aldrig skulle skiljas åt, Att han aldrig skulle behöva flytta igen. Han var hemma. Och så kan man väl ändå säga att det blev. Jag höll mitt löfte gentemot honom, men det var meningen att vi skulle hålla ihop i många år till. Jag är tacksam för det han lärt mig, jag är tacksam för att ha fått ha honom vid min sida, även om det var en kort tid. Han kommer för alltid stå mig nära, han finns med mig trots att han lämnat mig fysiskt. Han var underbar, min finaste vän...

Sov gott nu älskade vän, du är för alltid saknad

Den blåa presenningen...

När Viking kom till oss för strax över ett år sedan var han inte den hästen som självmant valde att bara sådär promenera över en presenning. Första gången krävdes lite lock och övertalning och visande att det inte är farligt att sätta hovarna på en sån där blå prasslig sak. Men han gjorde det, och vi tränade på det kanske tre fyra gånger. Sedan föll detta moment i glömska.

Tills idag. 

Igår hade vi fram den stora presenningen för vi drog gammal halm på den, och den låg kvar på volten idag, helt utvecklad, och den är stor. Så vi tänkte att det kunde vara dags att kika på den igen med hästarna så vi tog vägen om volten på väg ut på vår promenad. 

En stor blå presenning som täcker större delen av volten borde verka skrämmande på hästar eller? Nänä. Inte på våra. Viking gick först, och när han såg den ökade han farten och jag fick kliva på för att hänga med. Han spetsade öronen och klev runt på presenningen som han aldrig gjort annat. Att trava över den var en baggis, han tyckte det var tokkul!! 

Han har blivit så självsäker, han har verkligen vuxit detta året. Han är helt enkelt otrolig!! Världens bästa vän, bästa hästen!!

Kolla matte, vilken rolig presenning!!

Men vänta lite nu, tar du kort?? Kan jag få prova göra det med?? Snälla?? Ge mig telefonen så får jag testa!!

Dom finaste vännerna!!

Sista kvällen med gänget

Igår gjorde jag mitt sista pass på avdelningen.

Helt galet vad tiden gått fort!!

Även om vad som väntar är vad jag vill göra så var det vemodigt att gå därifrån igår, själva arbetet på avdelningen kommer jag inte direkt att sakna, men alla fantastiska arbetskamrater, jösses, dem kommer jag sakna!!

Så ledsamt att säga hejdå... Men jag tänker gå dit och hälsa på!! 

Numera har man ju ändå turen att alla dessa sociala medier finns, så kontakt kommer jag att ha med dom flesta ändå! 

Men ändå... 

Men, på måndag börjar mitt nya äventyr, på ambulansen!! Känns galet!!  Galet roligt!!!

För att han är bäst...

Min häst, han är bara bäst. Jag har inte så mycket annat att säga. Vilken vän jag har i honom, fina killen!!

Glädjen i att vara två om det

Lite som en uppföljning på det jag skrev igår kan man väl se följande som..

Att jobba med Viking är att jobba tillsammans med Viking. 

Han är med och får tänka till, ta beslut, tycka till och visa vad han vill. Och han visar mig respekt, jag visar honom respekt. Vi kan "diskutera" om saker och ting och hitta en gyllene medelväg som båda gillar.

Gränser finns på vad som är ok att göra, både från min och hans sida. 

Det jag framförallt är ute efter i mitt umgänge med häst överhuvudtaget nu är att hästen ska välja att vara med mig för att den vill, inte för att den är uppfostrad till att vara det. I min värld är det två helt skilda saker. Men visst de två kan kombineras, men grundtanken ska vara att hästen själv väljer att tycka att det är kul att vara med mig. 

Och det är något jag upplever att Viking vill vara. Det känns som att vi jobbar tillsammans, att vi båda tycker det är lika roligt. Det räcker att jag kliver ur bilen när jag kommer till stallet så reagerar han i hagen och tjatar genom att gnägga flera gånger ända tills jag kommer och hämtar honom. 

Och när jag kommer till hagen, då kommer har som skjuten ur en kanon för att möta mig vid grinden. Han är en väldigt social häst, har jag sagt det? ;)

Inne i stallet vill han vara med hela tiden, allt jag gör vill han vara med och hjälpa mig med. Han är nyfiken och vid varje uppgift han får försöker han klura ut hur han ska lösa det på bästa sätt. 

En sak som att sadla innebär numera inget annat än spetsade öron och förväntan. Spänna sadelgjorden är han inte brydd om. Skillnad mot de få gånger i början som jag la på ett par av våra vanliga sadlar för utprovning (dressyrsadel med bom), då han tydligt visade med öron, spänt ansikte som helst skulle vilja tagit en tugga av mig och en kropp som var spänd som en fiolsträng när sadelgjorden skulle spännas. Han fick välja i detta läget och han valde något annat än en vanlig sadel, och nu älskar han att bli sadlad!! Visst är det en fårskinnssadel vi har nu, men det är likväl en gjord som ska spännas och så vidare. Men när den kommer fram är det kul på gång!! 

Och träns. Började med vanligt sådant med bett. Han ville mest spotta ut det. Inte ville han ha in det i munnen. Nej. Det var till att tråckla in det. Så tog helt enkelt på hackamoret istället. Inte vet jag om han någon gång blivit riden med ett sådant innan, men tänkte att vill han inte ha bettet så slipper han. Jag har inget behov av att han måste ha nåt i munnen när vi rider så varför liksom? Så allra första gången jag red honom gjorde jag det barbacka (fårskinnssadeln kom först senare) och bettlöst. Det var vingligt, men vi älskade det bägge två och vi kör på detta fortfarande!

Det finns många saker som gör att jag tror starkt på att han gärna vill vara med mig så som att följa mig lös, ständigt ha koll på mig och leta efter mig. En sak visade han idag, rätt tydligt tycker jag. Efter vår ridtur fick de gå ut i en annan hage, den de står i nu växer det inget gräs, så det är dags att vänja in dem på det nu. I nya hagen finns det ganska mycket grässtubb att äta. Och vad de gillade det! Vi stod länge utanför hagen och bara tittade på våra fina hästar, och tanken slog mig då var att det var ett läge många hästar inte skulle bry sig om att människan kom in i hagen igen och lockade, för gräset lockar ju massor! Så jag testade. Viking stod längst bort. Ropade "Viking, kom!" en gång. Och den älskade hästen sluta med en gång att äta, tvärvänder på klacken och kommer sättandes mot mig och hopp och galopp, samtidigt som han tjuter, tvärstannar framför mig och vill prata och se vad nästa grej blir. Följer mig sedan runt en stund i hagen med lite olika hoppsa-lekar och struntar fullständigt att äta gräs. Han bara är där och då, med mig. 

Vet inte om jag behöver säga hur glad jag är för denna hästen?? Han är min bästa vän, och jag tror med hela mitt hjärta att han tycker samma tillbaka. Bästa hästen, bästa vännen!!

Vilken helg!!

En av de bästa helgerna på länge!! 

Igår tog vi oss en riktig långtur med hästarna, vi var ute i 2 timmar. Lite lätt stissiga pållar som var kanonglada i det fina vädret! Sjön uppe i skogen bjöd på "sjungande is", en otroligt mäktig naturupplevelse!! Ridning blev det inte hela tiden, utan jag gick ungefär halva tiden. Rätt skönt det med!! 

På kvällen var det middag med mamma och pappa, trevligt och gott!!

Idag blev det en lite kortare tur med hästarna, runt en timma, och även idag gick jag nästan halva vägen. Hästarna var något trötta efter gårdagen men glada och bjöd på en härlig stund i skogen!!

Sedan kom Annika, Vilma och Naala på besök, så längesedan jag träffade Annika och det var såå roligt!! Fika, snack, promenad till hästarna, mys med hönorna och fota, det hann vi med! 

Nu så här på kvällen är jag galet trött och gör mig just nu redo för att slänga mig i sängen. Ny jobbvecka väntar, tänkte bara bjuda på lite bilder från dagen först!

Naala

Minerva och Annika

Viking, Vilma och Svennis

Min min min min!!!!

Dom där två alltså...

Dom är rätt lika trots allt.
Människan och hästen.
Matten och sin häst.
Jag och Viking då alltså...
Vi verkar ha rätt lik inställning på livet och vi är lika klumpiga bägge två ;)
Jag är rätt bra på att klanta till det och min älskade häst verkar ha denna genen han med ;)
Efter vår promenad ikväll valde vi volten en stund innan vi gick in i stallet.  Viking tyckte detta var lattjo och hade inga tankar på att pulsa lugnt på nån volt runt mig inte, det skulle trava och brallas lite. Vad han uppenbarligen glömde av var hans okänsla för att ha fyra ben att hålla ordning på, den djupa snön, tvärvändning och ett kast med huvudet samtidigt kan resultera i en krachlanding deluxe ;)
Lätt förolämpad kravlade han sig upp på fötter igen, muttrade lite, sen bar det iväg igen ;) Såg ut att ha klarat sig väl förutom en liten törn på sin stolthet, hehe.
Dock var det min tur nån minut senare när jag stod på näsan själv... glömde väl av att jag hade två ben att hålla ordning på i den djupa snön... och trampade snett... jag är inte förvånad ett dugg ;) Resultat svullen fotled och ömt knä. Tror Viking klarade sig mycket bättre än mig i alla fall och för mig är det huvudsaken!!
Men som sagt, vi är nog rätt lika ändå ;) Lika klumpiga är vi i alla fall ;)
Nåt som visade sig var i alla fall hur omtänksam Viking är. Så fort jag tappade balansen stannade han, gick nära och bara stod still. Kollade läget liksom. Inte förrän jag var uppe igen satte han igång. Bästa hästen, behöver jag ens säga hur mycket jag tycker om honom?? Kunde inte fått en bättre vän!!

Vissa avvikande saker ;)

Alltså, igår då. Tentan avklarad och jag är äntligen klar!! 

Hur firade jag det så??

Ehm, ja, det är väl här som jag skiljer mig från många kanske ;)

In till affären bar det i alla fall. Nåt ska det ju firas med!! 

Kommer ut med en jättepåse med äpplen, en drös burkar med majs. 2 chokladkakor. 

??

Jomen alltså, klart djuren ska vara med och fira!! Så äpplen till Viking, majs till hönorna, och till katterna; godis som fanns hemma. Jag tog chokladen själv dock ;) 

Jag är inte så mycket för firande överhuvudtaget, så detta vart ju alldeles lagom för mig! Men ett stopp hos mamma och pappa vart det med självklart, och där fick jag en blomma och pengar, mycket välkommet!! Av Christian fick jag när han kom hem en blomma, även den spetsad med en peng :) Ett alldeles lagom firande i min smak :) 

Idag hade jag stora planer, att göra allt jag inte hunnit med det senaste. Jag slängde skräp sen var jag däckad på soffan. Energin tog slut fullständigt. Det blev en kväll med hästarna, och nu är jag tillbaka i soffan. Tar väl några dagarna att hämta sig efter en sån nervpåfrestning ;)

Nykär gång på gång

Alla som har häst vet vad jag pratar om. De där tillfällena som man inte annat kan bli än nykär på nytt i hästen man har närmast om hjärtat. De där tillfällena när de visar total tillit och glädje över att få vara med oss. 

Ett sådant tillfälle är det när man kommer till hagen, ser inte hästarna och bara ropar deras namn, och de kommer. I full galopp. Med spetsade öron och med glad blick. Tvärstannar framför fötterna på en och låter sig fångas och går med en med en lycklig blick.

Detta är ett sådant tillfälle som man blir sådär knäsvag och lycklig, helt enkelt lite nykär i hästen som betyder mest. Glädjen över att hästen som varit så olycklig och arg, och som från början inte ville veta av en, nu vill vara nära och få vara med i sån grad att det hela tiden kollas av vart man är, smågnäggar och springer allt vad han kan för att få vara med just mig. 

Valle. Finaste Valle. En sådan otrolig vändning du har gjort. Vi har kommit så långt. Nu får tiden utvisa var resan kommer att sluta. Och jag hoppas att resan kommer att bli lång och med mycket glädje av detta slaget. Och med en känsla av att vara nykär. 

Det blev för mycket...

Efter allt som hänt har jag inte orkat kika in här.  Det blev för mycket liksom... men en liten kort uppdatering om läget tar jag idag, mest bara för att skriva något.

Jag har börjat mitt nya jobb på akuten, helt underbart roligt och jag trivs så bra! Dock inte som sjuksköterska som planen vart, utan som undersköterska, och varför det blev så finns en förklaring till, men den, precis som de andra grejerna, tar jag sen.

Farmor begravs på torsdag. Det känns konstigt, overkligt och jag har inte smält allt än. Hon kan ju inte vara borta?! Inte min farmor :(

Valle vet vi inte riktigt hur vi har det med, han blir inte bättre, vilan har vart total sen han åkte på skiten i ryggen, och trots det så är vi på ruta ett. Inget verkar vara fel i benen, det är inte därifrån som han visar något, utan det sitter i ryggen. Ländryggen. Något är galet där. MEn än så länge finns det ingen förklaring till varför det blir så här... Och med det vi fått redan på när det kommer till hans historia med ryggproblem gör att vi inte vet varken ut eller in nu. Planen nu som är uppgjord med veterinär, är att eftersom behandlingarna inte gett resultat, är att göra ett försök med equiterapeuten, och helt enkelt hoppas på att det ger resultat, om inte, ja, då måste vi se vad vi ska göra. Jag hoppas och tror, eller, vill i alla fall tro, att det är något som är missat. Jag har mina misstankar om vad som kan vara fel, så innan vi ser att loppet är kört så vill vi testa detta med. Så håll tummarna i morgon, då kommer Daniel och Mia och går igenom honom helt.

Mammas och pappas hus, mitt hem under hela min uppväxt är ute på försäljning nu, det kommer att bli bra, men det känns samtidigt tråkigt. Det är ett stort hus för två personer, och det är mycket att hålla ett hus, så jag har full förståelse för valet mina föräldrar gjort. Det är dags för det huset att glädja några andra nu!! Fina minnen har jag med mig därifrån och hoppas att det kommer nya ägare som uppskattar och får lika fina minnen jag har av det!!

I hönshuset förföljer oturen oss, av de 10 äggen hönorna ruvat på blev det 4 kycklingar. En av dem blev hackad på efter några dagar, så den fick vi ta bort. Lilla söta kycklingen, så onödigt :( Och idag fick gamla Berta vandra vidare, hennes kropp började ge upp och det gick snabbt, hon magrade på bara några dagar och höll sig inte vaken särskilt mycket. Så idag beslutade vi att det var dags. En tröst i det hela är att det känns som att hon har vart lycklig det året hon bott här där hon fått gå fritt och njuta av pensionärslivet. Fina tösen :(

Tja, det finns väl lite mer än detta, men ja, detta vart väl det stora i kråksången. Och lämnar det med detta. På återseende!

Fina Berta!!

Sov gott gumman

Ibland avstår man frivilligt...

Det finns dagar som man bara känner att hoppa över att göra något med hästarna. Man väljer att bara göra allt basic, mocka, mat, borsta och sånt. Men inte ge sig ut och göra något med dem, varken promenad eller rida. 

Idag var en sån dag. Som tur är brukar vi tajma det väl med varandra jag och Gunilla, och orsakerna kan vara olika. Just idag så vart jag mer sliten än vanligt och helt slut med huvudvärk och frossa, orkade knappt leda Valle in från hagen. Så nej, ingen större aktivitet för min del. Gunilla var vansinnigt uppretad på grund av saker som händer som inte borde hända, och att ge sig ut med ett sånt humör kan bara bli dåligt. Så idag avstod vi helt frivilligt från att göra något. Istället fick vi bara ha lite kvalitetstid med hästarna, vi fick båda prata av oss och detta utan krav på någon. Det är rätt skönt. Tanken var att vi skulle ridit idag, men så blev det ju inte. Skönt att inte allt är hugget i sten, vi ser allt som oftast hur dagsformen är hos alla fyra innan vi bestämmer oss för vad vi ska göra. Bättre samarbete än vad vi har runt hästarna har jag inte vart med om tidigare. Så guld att det funkar så bra, vi är på samma nivå när det gäller det mesta med hästarna. På dessa tre åren har vi hittills inte haft några problem med att få ihop nåt runt hästarna, det är få förunnat. Jag trivs som fisken i vattnet i stallet, det känns som ett eget stall, och alla tre hästarna känns lika mycket mina alla tre, även om det bara är Valle som jag står som delägare på. Det funkar verkligen bra, och det är jag så tacksam för!!

Läkande kraft

Efter att ha fått vår uppsats sågad och mitt självförtroende kört i botten, så visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. Beskedet vi fick av handledaren när vi lämnat den sista versionen till henne var att den var bra, men examinatorn tyckte annat och massor ska ändras, inte mycket var bra. Att inte handledaren var på plats vid själva granskningen var också skit, för det ska hon egentligen vara. Skiter i allt snart. Hatar allt vad uppsats har att göra med, fy satan, ville bara bli klar med skiten, men nu detta. Helvete.

Blir till att göra de satans ändringar fortast möjliga, vill inte veta av detta mer.

I alla fall så fick Gunilla med mig ut på en ridtur, en rätt oväntad för vi red ju igår. Och det bar iväg lite längre dessutom, ända bort till ridskolan och hem. Och det gick verkligen hur bra som helst!! Valle tog för sig, klev genom bäckar, klafsade rakt igenom lera, gick först när Minerva blev rädd för en stor sten, fyra rådjur lallade omkring vid vägen, ett sprang över framför oss, två av dom velade och ett stod och åt. Och vi kunde gå raka vägen förbi, en liten blick fick rådjuren, som inte stod mer än tio meter från oss. Det är helt fantastiskt att kunna komma så nära de vilda djuren!! Och allt detta, hästarna, ridturen, djuren, naturen har en otroligt helande kraft på en låg själ, detta vara vad jag behövde!! Det känns bättre nu, jag orkar fixa skiten med uppsatsen, även om det inte lockar. Men det blir lättare i och med detta. Tack för att allt detta finns. Så mycket mer man orkar när man får en sån här energiboost. Helt fantastiskt!!

Vilken helg!

Det är synd att säga att jag vart ledig, men lite påskfirande har hunnits med!

På påskafton vart det påskbrasa i vår ena hage, mycket ris som vart kvar efter avverkning och massor efter stormen som var i vintras. Och vi hade verkligen hur mysigt och kul som helst!! Igår var det en stund hos Christians föräldrar, på middag. En tur ut i skogen med hästarna, och vardagligt stallpyssel.

Annars har det vart plugg. Hela tiden. Jag är helt slut. 

Var eviga lediga stund har det vart ett jäkla läsande. Tyvärr känns det inte som det går in, utan jag läser det om och om igen... Så idag åkte jag till Göteborg efter att ha tagit ut hästarna och pluggade tillsammans med tre klasskompisar, att var några stycken som bara kan grotta ner sig i diskussioner gör att man fattar så mycket mer. 

Skulle behövt några veckor till av detta, men på fredag ska tentan skrivas, och tisdag, onsdag och torsdag har de lagt opponeringar, respondentskap och åhörarskap när det kommer till c-uppsatsen... Det där med planering har inte funkat under utbildningen någon gång, men nu är det sämre än någonsin.. tur man slipper stället snart... Så kvällarna kommer bestå av plugg, plugg och plugg. Allt annat får gå på halvfart, hästarna kommer få en rätt lugn vecka, dammråttorna kommer att få frodas, tvätthögen växa... Så, strax ska jag sova, för jag är verkligen helt slut. 

Vår fina påskbrasa!!

Jag vill passa på...

...att från oss allihop, önska en riktigt...