Jösses vad tanken och självförtroendet kan vara ombytligt.
Ibland blir jag helt vettskrämd av tanken på att jag ska bli sjuksköterska. Så mycket ansvar, så mycket tunga saker läggs på en sjuksköterska. Och inget får gå fel.
I början av denna praktiken, första veckan var jag rätt självsäker, kände att detta kan jag nog rätt bra ändå (utifrån den punkten jag är i utbildningen), och allt kändes bara bra. Kände mig redo för allt jag skulle möta. Men så var första veckan över. Och så även mitt självförtroende. Allt jag gjorde blev fel, fick inte till nåt, blodproven gick åt skogen, nålarna som skulle sättas hamnade inte där de skulle, medicindelningen snurrade jag till, tur att ingen jag gör släpps iväg innan kontroll av handledaren.
De två följande veckorna bestod av detta. Och jag undrade hur sjutton jag någonsin skulle kunna ta på mig ett sånt ansvar som det innebär att ha som färdigutbildad sjuksköterska. Kändes omöjligt och vedervärdigt skrämmande. Inte kan jag, helt vanliga jag, som bara kan luta mig mot andra och inte lita på mitt eget omdöme, ha ett sånt ansvar?? Allt, precis allt kändes tvärt omöjligt och ouppnåeligt.
När jag gick in på vecka fyra i praktiken, alltså i förra veckan, så kände jag fortfarande såhär. Ungefär till mitten av veckan kände jag att jag knappt ens vill gå dit, kände mig kass på allt och tyckte det var otäckt snarare än intressant att få vara med och göra saker.
Men sedan började det vända. Små saker började gå lite bättre, och jag började känna att jo men visst, jag kanske kan klara av detta ändå?? Nu, vecka fem, näst sista veckan är det bra mycket bättre. Nu är det så roligt igen!! Jag kan gå in till patienter själv och lyckas med provtagningar. Jag får till det med nålar som ska sättas. Jag vill verkligen inte sluta. Nu känns det som att jag nog ska kunna klara av detta enorma ansvar, och kan nog få in den kunskap om behövs för att klara av det. Det känns fortfarande galet mycket, men inte ouppnåeligt längre.
Nästa vecka är sista veckan, och det känns tråkigt. Det är så mycket saker som jag vill få fortsätta att träna på, så många patienter till jag vill möta. Jag vill träna mer på att få till det med proverna på svårstuckna patienter. Så mycket mer!!Och jag gillar avdelningen, typen av patientklientel, och personalen väldigt mycket. Man känner sig så välkommen och som en i gänget. Ja, jag vill verkligen vara kvar. Vem vet, det är kanske här jag kan hämna när jag blir färdig sköterska sedan? Det hade vart grymt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar