En och annan individ sätter sig lite närmare hjärtat än andra, och Ville är en sådan.
Han stod ju på ridskolan och såldes därifrån för snart ett år sedan.
I början tyckte jag att han var en rätt knepig häst som gjorde sitt bästa med att skrämma slag på en, både från marken och i ridningen. En egentlig ridskolehäst kan jag inte säga att han var, han var lite för tuff för det. Nu menar jag inte att det bara var jag som klarade av honom, för det gjorde andra med, men det var ingen häst som lätt anpassade sig efter sin ryttare, och på en ridskola så är den egenskapen otroligt viktig hos en häst, tycker jag i alla fall.
Första gången jag red honom var första tanken "får jag honom nästa vecka kommer jag inte tillbaka och rider...". Men jag fick honom veckan efter, och jag kände bara att även denna skumma häst som bet och sparkade på mig i stallet och for runt som en dåre i ridhuset åt alla håll och kanter och hoppade på bakbenen skulle få en chans.
Och tur var det!
För vilken underbar häst han var! Man fick ta honom på ett speciellt sätt inne i stallet, man fick vara så mjuk mot honom att man knappt kunde röra honom. Man fick borsta honom i en speciell ordning, man började på bogen, inte halsen t ex, då var han nöjd. Sadlingen var en utmaning, men med mjuka rörelser så gav han med sig där med. Jag hade mitt egna träns på honom, med vanligt tredelat bett, annars reds han på pelhambett. Jag tyckte inte detta behövdes. Det var inga problem med tränsning heller, bara visa bettet så stoppade han in det i munnen själv. Alltså man fick behandla honom som en liten dunig kyckling, inte en häst som betedde sig som att han skulle mala ner en i molekyler. När jag väl kom på det så blev vi underbara vänner. Nu förespråkar jag inte att man ska vara benhård mot någon häst, men ibland måste man säga ifrån. Men röt man till åt honom så blev det bara sju resor värre.
I ridningen var han helt underbar. Men blev det jobbigt så var han snabb med att ställa sig på bakbenen, eller att rasa iväg åt sidorna, gärna i galopp, eller varför inte bakåt? Han var rätt rörlig i alla fall ;)
Men han kunde mycket. Och jag tror att han kunde mer än vad jag kunde ta fram ur honom.
Han kunde samla sig ordentligt, och även sträcka ut i en härlig längning i traven. Jag gjorde byten i vartannat med honom, och vi var och nosade på galoppiruetter innan det var dags för sommarbete och vila.
Efter sommaren hann jag inte komma tillbaka till styrkan han behövde för att klara det. Jag åkte ju av en annan häst på ridskolan med skadad fot och knä, det tog ett bra tag innan jag kunde sitta upp och rida ordentligt. Sedan vid årsskiftet började jag rida Minerva och lämnade ridskolan, vilket var otroligt kul, men samtidigt kändes det jobbigt att lämna Ville.
Han blev hur som helst såld, och stannade hos nya ägaren till sommar/höst? Har ingen koll riktigt. Sedan flyttade han vidare, och nu vet jag inget mer.
Det känns sorgligt att inte veta hur han har det idag.
Jag hoppas att han har det bra. Fina hästen.
Nu var detta inlägget inte alls tänkt att bli ett textinlägg utan en rejäl bildbomb. Men kunde inte sluta skriva.
Så det får bli några bilder nu, och resten vid ett annat tillfälle!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar