Och när man tror att det är över...

Idag blev det dags för en vända till veterinären för Beata. 

Tidigt i morse när Beata kom och la sig jämte mig så fick jag känslan av att det var något som inte stämde. Men eftersom jag är grymmast på att inbilla mig, så tänkte jag, att nä, klockan är halv sex, lugna ner dig... Men vid halv åtta kvarstod känslan, något stämde inte, hon kändes inte som vanligt, spann inte utan bara låg under täcket jämte mig och kurade. Lyfte på tacket och såg att hon lämnat fläckar på mitt lakan, flytningar. Det tog inte många minuter tills jag satt i telefon med Gustaf, och ja, det var väl inget annat att snacka om än att hon fått urinvägsinfektion. Fick en tid vid elva hos honom, var där då och hon blev beordrad till att äta antibiotika i 10 dagar. Den löste jag ut på vägen hem, mamma var snäll och körde, så hon väntade i bilen med Beata medans jag var på apoteket. 

Sedan var det dags för min största fasa, att släppa ihop katterna hemma igen. Det skulle behövas så lite för att de skulle börja slåss igen, de höll ju på i hela 8 dagar, och slutade för exakt en vecka sedan nu, och jag var livrädd för att det skulle börja om på ruta ett efter att Beata vart iväg. 

Men det gick bra. De har inte haft en antydan till att bli sura på varandra, istället blev Beata mottagen med en tvätt av Doris, och sedan vi kom hem har de legat och myst i sin bädd alla tre, med några korta pauser därifrån för att äta och gå på toa. Gav Beata första dosen antibiotika när vi kom hem med, hon var jätteduktigt och tog den nästan själv.

Behöver jag säga att jag är såå glad för detta?? :)

Dock så rann det över lite i min skalle efter allt som varit, fick en väldans huvudvärk, men kunde inte vara still, så under eftermiddagen har jag bakat fem kakor. Så var så gott som hela julbaket avklarat ;) 

Nu ska jag hålla tummarna på att Beatas infektion ger sig fort, och att inget annat tillstöter hos någon av dem, vi verkar ha lite otur, men nu räcker det. Eller hur!?

Finaste Beata, krya på dig ordentligt!!