Helt sant vad det gäller morgonens ridtur.
Vi fick för att testa att rida till ridskolan för första gången i Descaradas liv, vi har bara promenerat dit innan. Jag ska dra hennes bakgrund snart, så ni fattar varför vi går så långsamt fram med henne.
Sagt och gjort, hästarna blev påklädda och vi red iväg.
Och Descarada förvånade. Stort!! Hon traskade på som hon aldrig gjort annat, hon klev fram överallt, genom lera, genom bäckar, ja, överallt, med ett otroligt lugn. Och jag var helt överlycklig, närapå en tår i ögat, så glad var jag över detta fenomen, att kunna rida avslappnat på denna hästen, på relativt okänd mark för henne, det är en känsla utan dess lika kan jag lova!!
Men detta var ju lite för bra för att vara sant, när vi kom fram till ridskolan spände hon till och blev fnattig. Och jag kände att, jaja, hon lugnar väl sig. Hon kunde stå och vänta när vi pratade med ett gäng effektiva som sågade jämte oss, inga problem, stolt där över henne, det var jag, även om hon strax innan spunkat omkring en del!! Sedan in i paddocken, där har hon vart endast en gång innan, då vid hand. Nu började hon takta, och jag kände att jomen, hon kunde väl få trava dåda, så började rida lätt. Och Descarada flippade helt. Började hoppa runt på bakbenen, och blev helt okontaktbar. Och eftersom jag vet hur lätt hon går upp högt på bakbenen så ville jag ha bort beteendet med en gång. Röt till och hon gick fram. Dock taktade hon. Uppgiven känsla. Men men, det gick ju. Typ två varv på volten, sedan var det totalt kaos i huvudet på henne och det fanns inget jag kunde göra för att få kontakt med henne, och för första gången har jag reagerat med att bli skrämd av situationen. När jag fick henne kugn valde jag att hoppa av och ta striden från marken, om jag vart kvar på ryggen sa magkänslan att detta kommer att gå åt skogen.
Hon började med att nocka mig när jag kom ner på backen- då blev jag ilsken, och fick henne till att baka felra meter, sånt där är inte ok. Fortsatte att gå med henne, med henne så gott som i knät på mig, och jag började övergå till att bli arg på henne. Just för att hon inte lyssnade på signaler hon i vanliga fall svarar bra på, utan bara flaxade runt. Men bet ihop. Vi var klara rätt snabbt i paddocken, och jag tyckte Descarada lugnat sig så pass att jag skulle kunna sitta upp borta vid stallet, så det gjorde jag. Kändes bra. I ungefär tjugo meter. Vi kom inte långt innan hon knycklade ihop sig igen till den grad att det inte fanns något att påverka igen, samtidigt som hon började fara upp på bakbenen. Noll kontakt. Nu blev jag förbannad. På riktigt. Vrålade åt henne och hon vaknade något ur transen hon satt sig i, såpass att jag fick en chans till att hoppa av igen, för det var inget alternativ när hon höll på som hon gjorde, det hade skapat en ännu farligare situation. Väl nere på backen igen så gick hon igång på mig, högg och knödde på mig, och då tröttnade jag, och arg vart jag, samtidigt som jag var ledsen över att hon kan tappa kontakten fullständigt ibland, som nu. Efter att ha kommit en bit surnade jag till och kände att jag ska minsann rida, jag hade bestämt mig för det från börja, och då dök min beslutsamhet upp. Andades bort min ilska och kom upp på ryggen på henne igen. Och hon hade lugnat sig en hel del. Men hon hade fått igång Minerva rätt bra, så hon taktade en del, och ja, då kom Descarada igång igen. Uppgivet konstaterade jag att det bara är att hoppa av när stigen var slut, det är dåligt med plats på ett ställe och det stod dessutom en bil på halva vägen, så ja, för att vara så säker man kan bli på att det skulle gå bra var det bättre att gå. Denna gången kom hon ner i varv mycket fortare och känslan blev nu att jovisst, det finns hopp. Men jag kände att jag inte ville avsluta ridningen på det sättet, så efter att ha knött ner Descarada i ett dike kom jag upp och red sista biten hem. Det gick så mycket bättre nu och känslan av att jovisst kan vi infann sig, Visserligen låg hon så hårt i handen att jag fick ont i armarna, men hon stressade inte i övrigt i alla fall. Förvåningen över att hon bart så stark infann sig, det har jag inte vart med om innan, och inget jag vill att hon ska vara, hon ska vara självbärig.
Hemma i stallet igen var vi helt slut, men känslan av att stridsyxan var nedgrävd var trevlig. Och känslan över en väldigt blandad ridtur med hela skalan från stolthet och lycka till besvikelse och ren tvärilska var just blandad. Men överlag kan man väl säga såhär, detta är så mycket bättre än i höstas, och bättre kommer det bli, vi kommer att komma över detta. Så med facit i hand så tog käsnlan av att jag har en så fin häst överhanden, en häst som jag är stolt och glad för att få vara med att dela på.
Underbara Descarada, trots att hon sätter mig i skitsituationer emellanåt så ser jag det som ett steg på vägen, något att övervinna. Och alla steg vi tagit på vägen dit vi är nu, de är enorma. Älskade skräphäst!
