Alla har ju något de avundas andra för att ha, och jag är inget undantag.
Det kan vara något som man är så vansinnigt avundsjuk för att någon, eller jättemånga har, men inte man själv. Nästan så att det blir osunt.
Dock är min avundsjuka inte materiell, som många andras är. Jag är fruktansvärt avundsjuk på alla som utan att anstränga sig kan sätta sig på huk. Utan att få ont av det. Utan att få dra sig upp efter att kommit ner med fullt hopböjda knän. Kan inte längre komma ihåg när jag kunde göra det. Ibland kan till och med jag erkänna att det är farligt och ohälsosamt att rida... I alla fall om man vill ha en fullt frisk och hel kropp. En avåkning för mycket kan göra skillnaden...
Alltså, jag vill kunna använda mitt förbannade knä fullt ut. Till större delen har jag accepterat att jag inte har full böjlighet i det nåt mer utan att det ska göra allt för ont, men ibland så... typ som idag av någon anledning, så kommer det över mig, jag vill kunna sitta på huk, sitta på knä, kunna ta sig ner dit, och även upp från det, utan att behöva kämpa för det. Skit också. Vill med kunna det igen. Vill. Punkt.
Tok-Ville, inte den skyldiga till detta trasiga knät, men man skulle kunna tro det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar