Tja, ni kommer ihåg gårdagens känslo-bergochdalbana med Derscarada, och ni som hängt med ett tag kan säkert påminna er om att vi haft en hel del motgångar.
Jag har inte tappat hoppet om denna hästen någon gång, men det har vart ganska motigt att se ljust på allt emellanåt. Tycker hon verkligen att detta vi gör är roligt? Gillar hon att få komma ut, eller vill hon bara gå och skrota i hagen? Tycker hon om mig egentligen, sådär på djupet? Jag har undrat många gånger. Uppskattar hon det vi försöker göra för henne? Många tankar har snurrat i huvudet ,ånga gånger om just detta. Visst vet jag att vi har en bra konstakt, men har inte hittills kunnat sätta fingret på det exakta.
Idag valde vi att ensamträna hästarna, och jag tog ut Descarada till volten och vi gick igenom de mest grundläggande samarbetsövningarna. stopp, rygga, gå undan för tryck, och så fick hon äta lite färskt vårgräs. Inte en enda gång snurrade hon till det, och med tanke på gårdagen, så var det just det jag trodde att hon skulle göra. Men icke!! Båda hästarna har haft problem med att lämna varandra, men nu var det inga problem alls!! Helt underbart!! Visst flippade hon lite när Minerva lämnade stallet, men det kommer att lugna sig snart det med. Men det var inte detta som var DET idag ändå...
När vi haft ute hästarna åkte jag sedan med Gustaf på tur, han skulle till Sofie och Morris, och jag var med eftersom jag känner de båda. Efter detta skulle Gustaf kolla Descarada som fått en knöl strax ovanför ögat, vi har misstänkt att det är ett melanom som dykt upp där (melanom=tumör, kan vara benign, alltså ofarlig, eller malign, elakartad. Vanligt på skimlar, ofta kallade skimmelknölar och sätter sig vanligen runt ändtarmen, där de för det mesta inte är störande och inte behövs tas bort. De finns där på Descarada). Nu trodde Gustaf samma som oss, och eftersom den sitter taskigt till om den skulle växa, eller sprida sig, så ska den tas bort inom en snar framtid.
Dock nu till detta DET.
När jag visade mig i grindöppningen i hagen lyste Descarada upp där hon stod en bra bit ner i hagen, och kom först i skritt med spetsade öron, övergick sedan i trav, fortfarande lika glad, rakt fram till mig och bara var nöjd och glad för att jag kom där, till henne!!
Visst hon har kommit till mig innan, men det fanns en helt annan känsla denna gången, en lycklig känsla, som vi inte riktigt uppnått innan till denna grad vi kom upp till idag. Det var något speciellt med idag.
Varmare känsla i kroppen kan man inte få när det gäller en häst, inte när det gäller en häst som haft så mycket problem!! Jag lovar att känslan jag fick var att jag inte ska tveka om hur hon känner för mig, hur mycket trassel vi än har gått igenom finns det ett stort förtroende mellan oss, och detta gjorde min dag, och detta lär finnas kvar länge framöver. När vi får våra motgångar ska jag tänka på denna stunden. För den kändes hundra procent ärlig. Alldeles varm i hjärtat!! Bästa älskade hästen, hjärtat!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar