Mitt semestervikariat gick idag kl 15 till ända.
Det var med blandade känslor jag lämnade ifrån mig nycklar, nyckelkort, parkeringstillstånd, tömde skåpen och gick hem.
Det ska bli overkligt skönt med lite paus, lite återhämtning (ok, efter att tentan är skriven på onsdag då), och lite göra-vad-jag-vill-tid. Har till den 1:a september på mig, då börjar skolan igen.
Men det känns samtidigt så trist, vemodigt och sorgligt, under dessa 11 veckor har jag lärt känna nya, helt underbara människor, jag kommer sakna dem så mycket!! Jag har har fått lära mig massor, jag kan gipsa brutna händer och fötter, jag har fått en helt annan grund att stå på i mötet med en patient, jag har lärt mig om frakturer, jag har har fått en djupare kunskap om förband och suturering, jag har helt enkelt lärt mig massor. Massor av saker som skolan inte på något sätt kunnat erbjuda, framförallt erfarenheten. Finns inget som är så viktigt att ha erfarenheten med sig.
Jag har fått vara med om massor, brutna handleder och fötter, sådana som var brutna i felställning så att det var tvunget med reponering (man drar isär frakturen så benbitarna kommer på sätt plats), jag har hållit i flera medans läkaren drar tillrätta, öppna frakturer som blött en massa, hjälpt till att få stopp på detta, gipsat dessa, sett en stålvajer genom en fot, avkapade fingrar, en där läkaren var tvungen att klippa i benet för att kunna sy igen skadan då huden inte annars räckte till för det, höftfrakturer -många, luxerade axlar, knän, höfter där jag vart med och hållit/dragit samtidigt som läkaren lagt leden till rätta, otaliga sårskador, både mindre och större, assisterat vid sutureringen av dessa, assisterat vid blockader av nerver i smärtlindrande syfte, assisterat vid tömningar av knän, armbågar fotleder som vart blodfyllda eller vart inflammerade, assisterat vid lumbalpunktion och mycket mer. Det är en väldig massa som passerar en akut, och då är detta ändå "bara" en ortopedakut. Det finns så mycket mer!! Och att jag dessutom fick åka men en dag i ambulansen, det var mer värt än vad någon kan tro.
Något jag stött på hela tiden är möten med många olika typer av människor, med olika inställning till vården. Aldrig i mitt liv har jag fått så mycket utskällningar som jag fått under dessa veckorna av missnöjda patienter, de som tycker att de fått vänta för länge, eller av andra orsaker. Inget jag tagit åt mig, däremot de tacksamma patienter, de som berömmer ens insats, de som omedvetet stärker en, ja, det som de säger det tar jag åt mig. För är det något jag gjort så är det mitt bästa att ge den bästa vården jag kan. Och får man uppskattning, ja, då blir man inget annat än glad. Jag har tröstat, uppmuntrat, lugnat, gett en klapp på axeln, gett och fått kramar, ja, det mesta har hunnits med.
Något är helt säkert. Jag har förändrats som människa. Fått en annan syn på allt detta med vård. Jag har blivit mer hårdhudad, jag känner mig mer stark och trygg i mina beslut.
Och är det något jag fått med mig denna sommaren är att jag nu är helt säker på mitt val. Det är i sjukvården jag hör hemma, och det är i akutsjukvården jag vill jobba. DET är det mest värdefulla jag fått ut av denna sommaren. Aldrig innan har jag vart så säker på något inom arbete. Men nu. Bättre känsla får man leta efter!!
Och ja, det känns redan konstigt att inte ha ett schema att följa, stabiliteten, tryggheten. Saknar redan arbetskamraterna. För de vart helt underbara. Känslan av att höra hemma på ett arbete, trivas och tycka det är roligt att vara där. En känsla dom tyvärr inte är alla förunnat.
Att veta vad jag vill, det är fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar