Jag kan börja med att säga att idén egentligen var bra. Och sund.
Så här var det. Idag vart det dax för stallet, vilket var mycket välkommet! Härligt väder, lite småljummet i luften (om man nu kan kalla 7+ ljummet, men det känns så efter den kalla tiden!) så jag tar på mig de inte så tjocka vinterstallskorna. Inget skumt så här långt. Men sedan faller andan på att jag nog minsann ska gå till stallet.
Det är här det börjar gå snett... Om man kan säga så om en promenad?
Egentligen inte, men jag tänkte inte riktigt på följderna. För det första fick jag släpa med mig en kasse med prylar från helgens mässbesök (bl a tre påsar hästgodis à 1 kg styck...) Men det gick ju ok ändå. Dock sa knäna att nu dör vi, alltså vi dööör!! Men äh, skam den som ger sig, jag går vidare. Kan säga att det inte är mer än någon km till stallet, men det räcker för mina kassa knän för att de ska säga upp sig.
Jag kommer till stallet, rätt nöjd ändå med mitt val, och blev till min lycka mött av Minerva och Kola som ville prata lite i hagen när jag gick förbi där. Passande nog hade jag ju "lite" godis till dem i påsen :)
Fixade allt i stallet och när Berit kom red vi en sväng bort till Backa och vände, lät hästarna trava på en bit och sedan lät vi dem gå upp i galopp, oj vad kul de tyckte det var!! Minerva var väldigt pigg och glad idag, och knatade på fram som bara den! Detta var en ridtur där mina mungipor gick från ena örat till det andra, kände mig såå lycklig!!
Men hur som helst, nu kommer vi till det som var lite mindre bra, eller vad man ska säga. Jag hade ju liksom inte tagit med i beräkningen att det skulle bli så mörkt. Hade jag tänkt efter lite innan hade jag ju kanske kommit på detta? Kanske inte låter så farligt, men nu är det så att jag är rätt bra mörkrädd... Hur som helst, jag bestämmer mig för att jag minsann ska utmana min mörkrädsla lite, jag måste ju hur som helst ta mig hem, eller hur? Sagt och gjort, tar på mig en reflexväst, biter ihop och går... och inser så fort jag lämnat stallplan att jag inte ser ett smack. det var verkligen helt beckmörkt, såg inte vägen överhuvud taget! Fick fipplat fram ficklampan i min telefon, sedan gick det rätt bra. Men naturligtvis tycker jag att jag här läskiga knakanden i skogen, så då får jag även på musiken i telefonen på högsta volym. Kändes bättre. Men när jag kommit halvvägs kände jag att jag började bli akut kissenödig... suck, bara att knipa ihop och öka farten! När jag traskade in här hemma gick det i rätt bra fart, bara att rusa in på toaletten ;) Samtidigt som knäna vrålar att nu dööör vi igen!! Inser även att jag inte fått ur några småstenar ur mina skor heller när jag tar av mig dom, så ena fotsulan är just nu under starka protester med. Visst kände jag att det var ett par småstenar i skon när jag gick, men inte sjutton tänkte jag stanna för detta, inte i mörkret!!
Hur som helst, egentligen var det rätt skönt att gå, så jag tänker göra det i morgon igen!!
En efterlängtad syn!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar