Detta är något jag funderat på väldigt länge nu.
Varför kan man inte ha ett trevligt bemötande till andra, oavsett om man känner dem eller inte?? Dessa funderingar har dykt upp för längesedan, och ju mer jag ser hur folk blir bemötta desto mer konfunderad och irriterad blir jag.
Jag började faktiskt reflektera över detta mer när jag började åka buss regelbundet förra året till skolan. Nu tänker jag på det allt som oftast.
För mig är det självklart att säga hej med ett leende till chauffören när jag kliver på bussen. och även i andra lägen, som till exempel i affären, oavsett om jag egentligen är trött, grinig eller liknande. För mig är det en människa som sitter där framför mig, och de förtjänar att bli bemötta så som jag själv vill bli bemött (visst kan även jag bli irriterad och sura till mot människan framför mig, men för det krävs det att det finns en anledning till det först, men utgår alltid med att vara trevligt).
Men det är inte många som verkar tycka samma sak, absolut inte alla, men väldigt många. Kanske en av tjugo kan tänka sig att säga någonting i alla fall.
De som valt ett serviceyrke har inte valt bort känslorna. Att dagligen bli ignorerad, få sura blickar eller tråkigt bemötande måste tära hårt i längden. En kassörska kan inte rå för att kunden innan tar lång tid på sig. De kan inte hjälpa att det inte finns personal tillräckligt för att öppna en kassa till. Att i ett sånt läge få hårda, arga ord kastade i ansiktet hjälper inte. En busschaufför som alltid får buttra blickar, eller inte ens det, man går bara förbi, för att man är sur för att man ska till skola eller jobb, är det så trevligt? Denna gör bara sitt jobb, servar den som vill ta sig från punkt A till B. De kan inte hjälpa att bussbolagen egentligen är urkasst, det är inte dem som sätter tidtabellerna, sköter inte reseplanerare på nätet och så vidare.
Förtjänar ingen av dem som jobbar med dessa och liknade yrken ett bemötande som gör deras dag lite trevligare??
Jag förstår att exempelvis busschaufförer ser sura och griniga ut, för det är ett trist bemötandet de får dagarna i ända. Att jag tar upp just dem mest är för att det är de som det syns tydligast på tycker jag. Det är så många som bara blippar sitt kort, utan att ens ge en blick åt människan som sitter bakom ratten, och bara går vidare och sätter sig. Är det så svårt att säga ett hej?
Eftersom jag är som jag är så gör jag det varje gång jag kliver på bussen. Ett hej med ett leende. Och det är många chaufförer som lyser upp och glatt hejar tillbaka. När jag kliver av gör jag det oftast framtill, och säger då hejdå. Så gott som alltid blir blir det samma reaktion som när jag går på bussen, och dessutom brukar det komma ett " ha en trevlig dag". Vilket gör mig glad!
Nu när jag pendlar från Landvetter så är det ofta man träffar på samma chaufförer, och dessa verkar numera känna igen en när man går på och hejar numera glatt på mig innan jag själv hinner heja. Vilket jag tycker är trevligt. Jag är inte förtjust i att åka buss, men att bli bemött så gör det hela bättre.
Vad vill jag säga med detta??
Jo, att man kan ägna en tanke åt att det är en person som sitter där framför sig, att även denne har känslor och kan kunna behöva ett enkelt hej och ett leende.
DET KOSTAR INTE NÅGOT ATT GE ETT LEENDE OCH SÄGA ETT HEJ!!!
Det kan glädja någon mer än vad du tror. Tänk på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar