Ett halvår sedan lågorna slog till. Lååångt inlägg...

Exakt just nu är det ett halvår sedan vi var mitt i kaoset efter att det börjat brinna i köket.

En fruktansvärd upplevelse, som kunde gått fruktansvärt illa, men slutade gott. Bearbetningen av det pågår fortfarande och idag kör jag hela historien. För första gången.

Det hela började runt 20-tiden, tror strax innan, kommer inte ihåg exakt. Jag hade precis satt mig i soffan, nyduschad och Christian fixade det sista med maten i köket, när brandlarmet drog igång. Det har hänt innan, utan att det vart nåt, men denna gången när jag vände blicken mot köket såg jag ett orange sken. Ungefär då blev det totalkaos i mitt huvud, samtidigt som jag insåg allvaret i situationen och att det måste göras något så fattade inte skallen vad sjutton det är som händer?? 

Far ut till köket, i hallen krockar jag med Christian som är på jakt efter brandsläckaren. Medans han tar den så drar tanken genom mitt huvud: Katterna!!! Hann registrera att i alla fall någon av dem sprang uppför trappan när larmet började tjuta, så sprang upp till övervåningen och hittade alla tre under en av sofforna i ett av rummen, stängde dörren dit för att hålla röken utestängd därifrån så gott det gick, för den blev tjock fort. Far ner för trappan igen, drar ner brandlarmet för att skona katterna, upp igen och gör samma med det som är på övervåningen, rusar ner igen och inser att trots brandsläckaren så vill inte elden ge sig, det var olja i en kastrull som tänt eld, och pulvret kvävde bara korta stunder i taget. Återigen rusar jag upp, i jakt på en halsduk att vira om huvudet för att inte andas in så mycket rök, ner igen och in i köket och den tjocka, svarta röken för att få fram nåt som kan kvava. Ett lock. Problemet var bara att man såg inget. Bara det orangea skenet av eldpelaren. Halsduken ramlade av, den gjorde ingen nytta. Medans Christian kämpade med att få tryckt ner elden med släckaren letade jag lock, och hittade tillslut ett och under den lilla stund som elden var nedtryckt av pulvret så fick jag på locket och skiten kvävdes. Äntligen. Utan släckaren eller locket hade det inte gått, dessa två tillsammans gjorde att det gick. 

Det kan låta som att detta tog lång tid, men nej, detta utspelade sig under några minuter. 

En kort stund stod vi båda och fattade inte riktigt vad vi skulle göra, sen började vi öppna fönster för att få ut röken. Samtidigt inser vi att vi måste ringa brandkåren, jag gör det medan Christian hämtar kattburen. Samtalet till räddningstjänsten känns fruktansvärt overklig, och i den stunden kändes det som att de kanske inte behöver komma ut?? Men man vet ju inte, risken för att elden kommit upp i skorstenen fanns. SOS-mannen tog allt på en sådan otrolig allvarlig nivå att jag blev förvånad då (inte nu, klart jag fattar att de skulle komma med bilar med en gång, men huvudet var inte som det skulle då.) Av någon konstig anledning stod jag på balkongen på övervåningen och ringde. Blev strängt beordrad att gå ner och ut. Under tiden jag pratade i telefon hörde jag sirenerna på avstånd. Då kan vi lägga på. Christian hämtar ut katterna och sätter ut som på trappan så de får frisk luft. De hostar. I samma veva ringen Gustaf (mer välkommet läge kan man inte få fram). Får räd om hur jag ska göra med katterna. Tar med dem upp på logen och ger dem inhalationer, och för första gången är jag tacksam för att ha astmakatter, så att jag hade detta hemma. Ut från logen, möter upp den lilla brandbilen, kommer inte ihåg vad jag sa till den brandmannen. Sprang upp till katterna igen. Kommer ut, och stora brandbilen var på plats och så även tankbilen. Jag och Christian blev sittandes på muren ute, och fick var sin syrgasmask med fullt tryck av syre. En ambulans rullar in på gården, och ambulansmannen kommer ut och konstaterar att det ska vara en bil till och kallar på det. I den stunden känner jag att hallå, nu börjar det bli pinsamt... Detta är väl inte nödvändigt?? Jag fått ringt till mamma och pappa, de måste ju ordna det med katterna, för ambulanspersonalen skulle prompt ha med oss båda in till akuten. De kom snabbt. I samma stund om en insatsledarbil infarande över åkern, men då hade de andra brandmännen fått konstaterat att det är lugnt inne i huset så den kunde åka igen. 

I och med allt detta så kunde jag gå med på att sätta mig i ambulansen... Jag vart värst i luftvägarna så jag fick sätta mig i den vanliga ambulansen, medans Christian fick gå till lättvårdsambulansen, i den arbetar bara en ambulansförare, just för lättare patienter. Inne i ambulansen fick jag med en gång 10 inhalationer av bricanyl, vilket lättade på andningen något, men också spädde på mina redan kraftiga skakningar av chocken som satt sig. Efter att allt var avkollat så åkte vi, in till akuten. Där blev det artärblodgasprov som togs (alltså inte ett sånt där vanligt i armvecket, utan ett i handleden) och det gjorde ont som satan, i vanliga fall har jag inte ont av sånt alls. 

Svaren som kom visade bra, och hemgång väntade, med efter att syrgasen kopplats bort på mig så knöt luftrören ihop sig på mig igen och jag fick stanna kvar några timmar till och få kortison. 

Sedan fick jag komma hem. Klockan vart kanske runt elva-halv tolv? Har dålig koll. 

Under den stunden jag fått vara kvar hade Christian, mamma och pappa ordnat så vi och katterna kunde sova i ett rum hos dom. Jag ville dock åka hem och hämta tandborste och sånt. 

Kändes väldigt overkligt att komma hem och se hur det såg ut. I 6 nätter fick vi sova hos mamma och pappa innan vi kunde få komma hem igen, så lång tid tog saneringen. Sips och fläkt hade vi inte på veckor. Men nu ser det ok ut. Det är så rent från sot det kan bli, det syns i taket, och färgen  på skåpet närmast spisen och innanför har bubblat sig.

Pappa pratade med brandmännen på plats den kvällen och de sa att det handlade inte ens om minuter utan sekunder innan allt runtomkring hade tagit sig det med. Så hett var det där inne. Tur i oturen så drog sig eldslågorna ut i rummet, och inte in under bänken, då hade vi nog inte klarat av det, och huset, och ve och fasa, både vi och katterna hade kanske strukit med. Så med facit i hand, det gick bra. Det var bara spisen och fläkten som blev totalförstörda. 

I efterhand har jag fattat hur hett det var därinne, ni kommer ihåg att jag var precis nyduschad? Med andra ord var mitt hår helt blött innan, när vi kom ut efter de minuterna i kaoset var det snustorrt, så pass att det började frasa av i topparna. Och detta utan att jag haft det över lågorna. Varmt? Njae. Hett? Ja, nåt så fruktansvärt.

Nu såhär ett halvår senare så finns spåren kvar, men det är lättare. Men det finns saker som triggar igång känslorna igen. Kan inte se bränder i hus på tv då menar jag i real-tv, inte filmat, det kan jag hantera.), det skapar panikkänslor utan dess like. Ljud som liknar brandvarnaren, även i väldigt låg volym, som till exempel olika larm, gör att pulsen rusar en kort stund innan jag kopplar att det är något annat. Katterna har återhämtat sig hyfsat, de har oftare astmaanfall nu än innan, speciellt Doris. Gustaf har kollat dom med jämna mellanrum och lungorna har repat sig sakta men säkert hos dem. 

Det är faktiskt med blandade känslor jag skrivit, och att trycka på publiceraknappen var inte helt självklart. Men nu är det gjort. Och lite lättare känns det faktiskt att ha skrivit ner det.

Jag önskar ingen detta, och jag vill aldrig vara med och uppleva nåt sånt här igen. 

Jag är oerhört tacksam för allt stöd vi fått från nära och kära i detta, speciellt tacksam är jag mot mina föräldrar som ställt upp massor. 

Tack alla, ni är guld värda.

Dagen efter...