Och ungefär DÄR blev jag nervös...

Nu är det dags. Och det är egentligen inget att fåna sig över, det kommer att gå fint. 

I veckan som kommer är det dags för mina tjejer att bli kastrerade. 

Inget ovanligt ingrepp, inget som ska vara något större, men det är ändå mina älsklingar som ska genomgå det. Och det är verkligen på tiden, de ska inte få några mer bebisar. Doris kull, alltså Sunny och gänget som kom som en ren överraskning efter att vi hämtat hem henne vart den första och sista kullen. Visst skulle det vara kul med kattungar här, men så ska det inte bli. Skulle inte vilja utsätta dom för det, inte när de har sin astma som extra belastning. Att jag inte gjort detta innan är för att det egentligen inte vart så bråttom, de är innekatter, träffar inte några andra katter, ekonomin och att matte vart rätt feg... Men det är ju inget att vara feg för!! 

Men nu ska det bli av. Pratade med Gustaf i eftermiddag, litar fullt på honom, och imorgon eftermiddag när vi ska dit med Pontus för en koll av hans hälta bestämmer vi en tid. Men det är inte utan att jag är nervös för det, det ska jag erkänna. Mycket kan ju hända, men det mest troliga är att det inte händer något. Och dom kommer att må bättre som kastrater. Så är det bara!! Men som den hönsmamma jag är så kan jag inte låta bli att oroa mig. I alla fall lite ;) 

Mina små godingar!!