Operationen gick bra

Sunny får komma hem i morgon kväll, ska ligga kvar för observation och smärtlindring. Även om jag vill ha hem henne fortast möjliga är det som är det bästa. Lilla gumman, vad tomt det är här!! De fyller så stor plats de små!! 

Nu får vi hålla tummarna för att det är godartade tumörer. Nåt som däremot är dum ät ju att det kommer att bli ytterligare en operation för henne inom en snar framtid, för hon har även på andra sida, och man kan inte ta bort båda juverraderna på samma gång, det skulle bli galet smärtsamt och inte rätt ur läkningssynpunkt. Så, det är bara till att ställa in sig på en omgång till...

Här hemma är Doris ledsen över att Sunny inte är hemma. Hon har ropat hela dagen efter henne, lilla hjärtat. Och Beata har börjat visa sig från sin vanliga sida ikväll, lekt lite, skuttat och busat, vilket fick igång Doris lite så hon blev gladare. Skönt att Beata börjar bli lite sig själv igen!! Body på när hon inte är under uppsikt i ett par dagar till, sedan ska det nog vara lugnt och hon kan slippa den. 

Nu ska vi sova, det tar på krafterna att konstant oroa sig, och imorgon är en ny dag som kommer att passa alldeles utmärkt till att oroa sig lite till, så god natt!!

Mamma Doris med sin lilla Sunny 

När ska jävelskapet vara över?

Detta börjar bli en helt sjuk situation. Vad är det som händer? Varför kan inte mina djur få vara friska??
Till att börja med så kan jag visserligen säga att nåt positivt vart det, Beatas tumör var godartad!! Det om något var en enorm lättnad!! Sår och allt ser fint ut och stygnen är nu borta. Body några dagar till tills de små såren efter tråden helt är läkta, sen får vi bara hoppas och tro att det inte blir nåt mer.
Men det stannar ändå inte vid detta. För nu är det Sunnys tur :( Vi har hittat de där jävla knölarna på henne med :( Och som alltid när sådana hittas så utgår man från att det är elakartade juvertumörer. Det gör man för att det allra troligast är så :( Så imorgon är det hennes tur, hon ska opereras hon med... Det hade ju vart praktiskt att hon gjort det så fort vi kände dem, men vi har inte möjlighet här hemma att ha mer än en katt under så strikt uppsikt detta har inneburit, och risken för att de blir osams på allvar är väldigt mycket större. Och den stressen som det innebär ger så mycket sämre utsikter att läka bra. Så nu väntar ytterligare två veckor av samma som vi redan genomgått. Tufft, men vad gör man inte, dom är mina älsklingar och de ska alla få samma chans ♡

Klar!!

Efter att ha ägnat hela helgen åt hemtentorna är jag nu äntligen klar!! Och det bästa är att de egentligen inte behöver vara klara förrän fredag kväll ;) Varför jag då stressat med det är att vi delar böckerna jag och Liselott, och nu var det hennes tur att ha dom. Så behövde bli klar för det. En sak till som är bra är att vi inte har någonting på hela veckan förrän på fredag, ett seminarie om förra uppgiften. Behöver förbereda inför det, men annars är jag fri!! Hur gött?? Helt underbart kan jag säga. 

Och imorgon kväll ska Beatas stygn tas, Väldigt skönt det med, hon börjar bli väldigt rastlös och pillig nu, nu är det dags att bli från från trådar och bodys. Så skönt för henne!! Kanske blir det body nån dag till, så hon inte tvättar upp och irritera de små såren efter tråden, men det kan vi stå ut med, hon kommer att få röra sig fritt i huset igen ändå, inget vaktande!! Att ständigt vara övervakad har hon tröttnat på med, att inte få gå som man vill, ja, inte Beatas grej... Och inte få tvätta sig som man vill, typ kränkning. Så detta blir bra!! Dock har vi en ny, mindre trevlig utmaning framför oss, men den väntar jag med tills imorgon att nämna nåt om. Vill hålla kvar det som är bra nu.

Så nu de närmsta dagarna ska jag göra vad jag vill, och till det räknas att städa kylskåpet. Det ni, det går inte av för hackor!! Tänk att man kan längta efter nåt så tråkigt, måste väl vara ett tecken på hur overkligt tråkigt man har haft!! ;)

Vill kräkas lite

Nu har jag suttit med den ena av hemtentorna nästan hela dagen, och jag är inte färdig. Och det jag har skrivit ner är bara ett enda snurr. Men det får dom ta, jag gör detta nu, och i västra fall får jag väl komplettera. Det är ju inte så att jag blir bättre på mitt yrke i och med detta. Bara uppgiften i sig blir godkänd så är jag nöjd, inget av det kommer stanna i minnet ändå. Inte relevant. så det så. Ska skriva lite till sen totaldäcka. För att ta  nya tag imorgon. Usch. En hel dag till med detta....

Trött fredag

Efter att Liselott och jag slitit hår över uppgiften om trams-artiklar så gott som hela dagen tog energin slut. Fullständigt. Orken liksom bara försvann. Det är jobbigt att vara så djupt frustrerad över något. Och i frustrationens tecken dök så även magkatarren upp. Hejaheja. 
Antar att det vart lite väl mycket det senaste, med allt från Beatas tillstånd till en jäkla massa i skolan. Min plan för hösten var ju att den skulle vara hyfsat lugn (enligt de som gått innan skulle denna terminen vara just lugn) att jag skulle kunna gå in och jobba en hel del! Det gick ju inte bra alls. Planer ska man inte ha, dom brukar gå upp i rök ändå. Man blir bara besviken. Lika bra att ge upp det där.
Nu tar jag och struntar i att det är fredag och släcker lampan och sover. Hej från en bitter jag.

Beata spanar på leksak med Sunny påhejande bakom :)

Så arg och besviken... men det vart väl en miss av mig....

Alltså, för ungefär 3 år sedan bestämde jag mig äntligen för vad jag vill göra i mitt liv när det kommer till jobb.

Och ingen kan väl h missat det vid detta laget, jag ska bli sjuksköterska. Till och med ambulanssjuksköterska.

Hur som helst, jag gjorde det som krävdes för att komma in på sjuksköterskelinjen; ett år på folkhögskola, läsa in saknade betyg mm mm. Och in på sjuksköterskelinjen kom jag ju minsann! Inte på mitt förstaval -i Borås, utan i Göteborg. Anledningen till att Borås vart mitt första val handlade mest om att det ligger närmare hemma. Men Borås gillar jag inte alls som stad, och när jag kom in i Göteborg, ja, lyckan var gjord! Visst längre resväg, men till en stad jag tycker om.

Nu till problemet.

Jag trodde, och var helt säker på att jag skulle utbilda mig till sjuksköterska på den här utbildningen. Där gick jag dock miste. Totalt.

Och såhär efter två år, med bara detta läsåret kvar kan jag inte annat än att uttrycka min besvikelse. Vad har jag lärt mig?? Att skriva inlämningsarbeten och uppsatser. Det är då inte mycket sjukvård de har lärt ut. Eller jo, lite, det har vart på skolans träningscenter, men det mest drastiska vi fått lära oss där är att ta blodprover. Under en lektion. Man kan gå på kvällspass om man känner sig osäker. Ja jo tjena... Annat har vart att utföra på attrapper, alltså på dockor, vilket inte under några som helst omständigheter ger en realistisk upplevelse. Men visst, nånstans ska man ju börja. Men det hade vart väldigt bra med en fortsättning då med. Men den ska vi ha på praktiken, där allt ska vävas samman. Och visst, det är på praktiken jag har lärt mig saker, praktikerna har vart guld värda. Men det är inte tillräckligt. En djupare grund, en djupare förståelse för saker och ting hade vart på sin plats, Men nej, då är det bättre att få skriva en uppsats om trötthet.

Denna terminen har vi börjat med en kurs som heter vetenskaplig metod. Den går inte ut på vad man skulle kunna tro, vetenskap inom sjukvård, utan hur man skriver och tolkar vetenskapliga artiklar, med en djupare förståelse i statistik, mätmetoder, kvalitativ och kvantitativ design. Inför våran C-uppsats. Bra? Jovisst, men den hade vi nog med all sannolikhet klarat ändå. Den djupa kunskapen de trycker i oss om detta jämfört med kunskap om vården är milsvid.

För vad är det de vill att vi ska bli?? Jo, just det -forskare.

Det kanske skulle vara dags för dom att tänka om när det kommer till denna utbildningen. Det är en forskarlinje. Det heter att det är akademiskt hit och akademiskt dit, och det måste vara såhär. Bullshit säger jag, hur kan då andra högskolor och universitet få det till att funka? De jag jobbat med i sommar som läser på andra orter har bara skakat på huvudet när jag beskrivit hur vi har det och vad vi gör under vår utbildning.

Och när nån frågar, eller om nån skulle göra det, så kommer jag starkt att rekommendera dem att tänka om, vill man utbilda sig till sjuksköterska ska man inte under några omständigheter läsa i Göteborg. INTE ALLS!!! Om man inte vill forska då vill säga... Det som är surt i detta läget är att de själva titulerar sig som den bästa utbildningen i Sverige om man vill bli sjuksköterska. Tror de har en helt annan verklighetsuppfattning än vad vi andra har.

Med facit i hand borde man bytt skola i väldigt tidigt skede. Att göra det nu skulle inte vara värt det, för de andra har ett helt annat upplägg, och mycket skulle falla samt behöva tas igen.

Så efter dessa tre åren, tja, inte är jag säker på min sak inte. Självklart har jag massa mer kunskap än innan jag började, men den kommer inte från skolan i sig, utan från praktikerna, och jobbet på akuten i sommar.  Tidigare erfarenheter finns ju med. Men från skolans sida sett betar vi bara av måsten som ska vara med i kursplanen. Typ som att granska en artikel. Eller annat trams. Och ja, jag, och jag gissar på många andra i klassen känner oss lurade och i det närmsta idiotförklarade. För att vi ska jobba med människor verkar de missat. De har till och med plockat bort barn-hjärt- och lungräddning från vår utbildning och hävdar att det hör hemma på specialistutbildningar.

Hallå, i min värld är väl ändå det en av de mest grundläggande sakerna!! Eller?? Vi får utbildning i att utföra hjärt-lungräddning på vuxna, men barn är tydligen inte viktigt.

Denna utbildningen är lite av ett skämt om man frågar mig. Hade det inte vart för att jag har ett väldigt bestämt mål hade jag nog slutat nu. Inte gett upp. Bara slutat. Och fortsatt jobba som undersköterska. För hade det inte vart för att jag har mitt mål så starkt uppmålat så hade det inte vart värt det för fem öre. Vi betalar för att bli sjuksköterskor på en sjuksköterskeutbildning, se då till att lära oss yrket. Men visst, jag fattade väl fel när jag sökte in, trodde i min enfald att jag skulle få lära mig yrket. Så fel jag hade, miss av mig...

Vad händer?

Den går sakta, tiden.

I alla fall när det kommer till väntan på att Beata ska få ta bort sina stygn. Okej, det har väl rullat på rätt bra ändå, halva tiden har gått, en vecka sedan operationen, och en vecka kvar till suturtagning. Beata tycker det är långdraget att inte kunna få göra vad hon vill, att inte få vara med dom andra två hela tiden som hon är van vid, och så kliar det på henne. Det kan jag förstå att det gör, skorporna runt såren börjar så smått lätta lite, och små krustor börjar ramla av. Och det vet vi alla att under den tiden av läkning är det som värst med kliandet... Stackarn!! 

Så ofta jag kan har jag henne utan body, naturligtvis under strikt uppsikt, för tvätta på såret får hon inte. Det som började vara sig för några dagar sedan har gett med sig så gott som helt, antibiotikan har gjort sitt där. Lukten är helt borta, och det ser nu ut att läka bra alltihop. 

Just nu är Beata fri från bodyn, och hon ligger jämte mig tillsammans med Doris. Hon var så gosa-i-hög-nödig att hon bara vräkte sig över Doddo och hon bara fick ta att hamna underst. Sunny är i bustagen, så hon har inte tid med högen just nu. Men för Beata gör detta stor skillnad. Hon behöver kontakten från dom andra, att bara ha oss att klänga på tillfredsställer henne inte alls i den grad så som kattgos gör. Så detta är guld värt!! Förgyller denna stunden för Beata otroligt mycket. 

En vecka kvar då alltså. Det går. Vi tar allt i nuet. Och just nu får jag skäll av både Doris och Beata för att jag hostar. Och Sunny skäller på en nattfjäril på utsidan av fönstret.Så ganska mycket som vanligt trots allt ändå :)

Då blev det höst igen

Tusan vad fort det går i svängarna. På inte ens en dag så har det växlat väder igen. Nog har vi haft ett helt underbart höstväder men att det ska gå från 20 grader till 8 på dagarna så snabbt, det är ju sådär. En liten tid att vänja sig hade inte varit fel! Men nä, så bra vart det inte, nu kör vi på höstrusk för full sula!!
Så, med detta är väl det dags att önska alla en trevlig höst!!

Jag och Beata pluggar

Eller typ bara jag. Beata har bara sovit i mitt knä, Sunny och Doris har vart och kollat in oss, men de kom fram till att det var roligare att leka. Jag förstår dom fullt ut. För att sitta och granska artiklar till ögonen blöder, nä, aptråkigt.
Men bara för det fortsätter jag lite till. Med Beata i knät. Hon får pausa från bodyn när hon ligger här med. Skönt för henne. Enda som är trevligt med detta är just att ha Beata i knät. Tur hon vill vara med och plugga.

?

Vaknade i morse och hade ingen som helst aning om vilken dag det var. Funderade en stund och kom fram till måndag. 

Hej och hå... 

Är jag lite vilsen?? Jo, jag tror det...

Det tog en bra stund innan jag hittade till rätt dag i huvudet, fick inte ihop det alls i morse. Kanske inte konstigt, upp tidigt och till stallet, Christian åkte tidigt till pingistävling, och jag och Liselott skulle ha pluggdag här. Vanlig veckodag var det enda som dök upp i min skalle...

Och inte är det bättre ordning nu, men jag vet att det är lördag i alla fall. Fast hjärnan fortsätter att envisas med att det är måndag... suck... Aja, blir väl rätt nån gång... 

Ska lura ut hur jag ska modifiera Beatas body med, för hon har kommit på hur hon ska få in näsan i öppningen vid ljumsken och komma åt och tvätta på såret. Inte bra. Får sy på nåt. Vad och hur vet jag inte... Får lösa det på nåt sätt... Så det tänker jag fylla mina tankar med nu, för plugg var alldeles för tråkigt...

Lilla Beata

Det går åt rätt håll, med vissa bakslag. Och dessa bakslag hoppas jag reder ut sig lättare än vad jag tror att det ska göra.
Fortfarande vill inte hennes mage komma igång, detta är under stark uppsikt och vi ska ha is i magen i en till två dagar till. Paraffinolja får hon morgon och kväll för detta och vi hoppas innerligt att den kommer igång snarast. Hon själv verkar inte vara särskilt besvärad av just detta.
Det andra bakslaget vart ju såret, nästan hela såret ser jättefint ut, 18 cm av 20, men de två sista ser inte jättebra ut. Det såsar sig och har börjat lukta annorlunda. Alltså en uppstart av en infektion. Antibiotika är insatt redan ikväll, hade hemma, och efter att ha pratat med Gustaf var det bara att köra igång. Det är tydligen väldigt vanligt med inflammation i op-såret vid just juvertumör. Och stället som reagerat är precis under armbågen, där det är som varmast, huden är ju så gott som alltid veckad där.
Detta kliar extra på henne och hon riktigt ryser av det, så detta tvättar jag försiktigt rent med natriumklorid och baddar torrt med bomull. När detta är gjort är det mycket bättre och hon kan koppla av igen. Bodyn byter vi och tvättar varje kväll, så hon får en ren och fräsch på sig en gång om dagen. Hade gärna bytt fler gånger om dagen, men har bara två och de måste ju torka emellan... Men dom är grymt bra, att slippa tratt, det är guld!!
Allt ska nog gå bra, och ytterligare en dag är avräknad tills det är dags för att ta stygn. Gött.
Trevlig helg till alla, kram från oss!!

Rörigt

Alltså, skolan är bara rörig. Inget funkar som det ska i administrationen. Hade ju tänkt att skippa morgondagen då denna inte var obligatorisk, men nä, de som hade den föreläsningen idag (vi är indelade i olika grupper) fick minsann reda på att det var obligatoriskt, och flera som hoppat över dagens kommer att få ta igen detta på annat sätt. Så surt eftersom det är skolan som tabblat sig.

Men men, börjar ju bli van. Men framförhållning, det hade inte vart fel...

Men detta innebär att jag inte kan vara hemma med Beata imorgon, men som tur är så ställer mamma upp på förmiddagen, och s kommer Christian hem vid lunch. 

Dagen har flutit på bra här, Doris och Sunny är inte lika nöjda nu men fräser mest bara. Beata är trött, märks på henne att detta vart en stor operation. Inte konstigt. Nu är det ytterligare en dag som man kan räkna bort tills det är dags att ta stygnen, väldigt skönt. Hon har lite svårt att röra sig i son body, och det kliar på henne att alltid ha den på, så under sträng uppsikt får hon slippa den korta stunder. Det tycker hon är så skönt!! Hon kommer bli väldigt glad när vi tar av den för sista gången :) Lilltösen.

Nu ska jag och Beata krypa till kojs, för som sagt, det blir ju en rätt tidig dag imorgon, vilket jag inte räknat med. Men så kan det bli. Bara till att bita ihop.

Nu är hon hemma

Även om det var igår morse Beata fick åka till klinik och hon kom hem ikväll, känns det som det var en evighet hon var hemifrån.
Så mycket plats en liten katt kan ta!!
Doris som vart lite ledsen blev väldigt glad att Beata kom hem, Sunny var lite mer avvaktande,  men inte arg alls, ganska nyfiken. Skönt!!
Beata var helt överlycklig över att få komma hem, en helt otrolig reaktion från henne, nästan så vi trodde att hon fått nåt uppåttjack ;)
Nu har hon lugnat sig, hon har ätit massor, så hungrig, druckit ordentligt och  kissat en hel sjö i lådan. Hon är inte bekväm med att göra nåt sånt när hon inte är hemma... Ska nog bli bra detta. Nu bara nästan12 dagar kvar av vaktande, inget hoppande och koll på såret så det läker bra. Och så håller vi tummarna för att det inte blir några komplikationer, det får det bara inte bli!!

Opererad

I morse blev Beata opererad, och det har gått bra. Men hon är inte hemma än, imorgon kväll får vi hämta henne. 

Gustaf hittade två knölar, en visade sig ofarlig, men den andra är misstänkt och skickad på analys. Hoppas verkligen att den är ofarlig den med, det hade vart det allra bästa, för då är det inte nån risk att det är nån skit som kan komma tillbaka. Visst kan det komma nya ändå, men i alla fall inte från de som funnits nu. För tyvärr är risken för spridning ganska stor, det finns så många lymfkärl vid juvren, därigenom sprids skiten.

Och på grund av det är hela juverraden borta, så hon har ett 20 cm långt sår. Hon ska ha sina stygn i 14 dagar, och ska under denna tiden hållas lugn, får inte hoppa, max upp i soffan, någon gång ibland. Och så ska hon helst inte vara så mycket med de andra heller. 

Så dessa två veckorna kommer att bli tuffa. Bara det att hon inte får hoppa, det är en utmaning i sig. Nu tror jag inte att hon kommer att vilja hoppa så mycket under första tiden, det kommer att kännas för henne. Och så har hon en body på sig istället för tratt, och den kommer nog hämma henne en del med. I början i alla fall. När hon vant sig tillräckligt lär hon röra sig som hon vill med den. 

Man jag kommer att göra vad jag kan för att detta ska funka, hon ska få må bra och hon ska läka på bästa möjliga sätt. Min fina älskade Beata, du ska bli bra.

33

Jodå, ett år äldre igen. 

Känns väl som vanligt, bara en siffra som har ändrats.¨

Har inte riktigt kunnat reflektera över födelsedagen egentligen, för det som överskuggar allt är morgondagen och Beatas operation. Kan inte låta bli att oroa mig, det är en stor operation. Det allra bästa hade ju varit om jag har känt helt galet, att det inte är någon tumör, att jag blivit för nojig helt enkelt. Hade vart absolut bäst. Men så bra lär det väl inte vara. Hur som helst, det måste gå bra. Finns inget annat alternativ. Älskade Beata, detta ska gå bra.

Mitt hjärta

Nio blev åtta..

Nio kycklingar blev åtta idag. 

Nu är det fyra små hönor, tre små tuppar och en jag är osäker på, den är fortfarande rätt neutral... En tupp fick tas bort idag.

Okej, jag är fullt medveten om att vi inte kan behålla alla våra småtuppar. Och idag fick vi som sagt låta en av dom vandra vidare, denne lille skrutt blev helt rabiat och bara slogs med de andra så de vart blodiga. Och han slutade inte. En liten individ som redan vid 6 veckors ålder börjat gå över gränsen vad som är okej. Att han börjar redan nu säger lite om vad som högst troligt komma skall, och går de in för att slåss så gör de det tills nån av dom stryker med i fighten. Och vi vill ha det så lugnt i vår flock att vi inte hade nåt val, han fick gå vidare, hur tråkigt det än känns :( Så liten, så söt, gubben :( Men det är svårt att bli av med tuppar, det finns ett överflöd av dem, det blir oftast många i ett kläck. Och kläcka måste man om man vill ha hönor... I den bästa av världar så skulle de ju kunna leva tillsammans, men många, de flesta är alldeles för revirtänkande att det inte funkar, de kommer att slåss. Vi säger att de får vara kvar så länge de funkar ihop, men idag funkade det inte längre. Inte med denne lille i alla fall. Tråkigt, men tyvärr en verklighet i hönsvärlden :(

Däckad

Jag får se mig besegrad, jag är helt slut. Förkylningen känns som mer än en förkylning, bihålorna håller på att ta kol på mig, likaså trycket i öronen. 

Och nåt jag funderat på under kvällen är hur mycket snor det kan komma ur en näsa??? Helt ofattbart alltså, rinner som värsta kranen även när den är helt igentäppt... Sanslöst... Men jag hoppas på att det försvinner lika fort som det kom. För jag har tråkigt. Orkar inte göra nåt, och det stör mig, gillar inte att sitta still såhär. Var iväg och red en sväng i morse, innan jag insåg att jag egentligen inte orkade, och det var gött att vara ute, men sen, ja, not good... 

Aja, bara att genomlida, det går ju över. Kunde vart värre, 

Nu ska jag ut och natta hönsen, sen ska jag snora en stund till innan det är dag satt sova. Ha den fortsatt fin lördag på er!!

Rätt låg

Efter gårdagens nyheter om Beata har jag gått på halvfart, orkar inget annat. Men håller hoppet uppe, det måste ordna sig, hon måste bli bra.

Dagen började trots det kvart i sex i morse, då det var dags för att gjuta bottenplattan till garaget, och sedan dess har det vart fullt ös. Och mitt i alltihop gick jag från frisk till tokförkyld på tio minuter. Hängde inte med där riktigt, men jag sitter och är riktigt risig nu. 

Men jag trotsade förkylningen och var hos hästarna ikväll en stund, kände att jag verkligen behövde det. Och det verkade som att Descarada kände det med, för en sån stund tillsammans med henne har jag aldrig haft, nästintill magisk (om man bortser från att jag dreglade för att halsen sved så jag inte kunde svälja när jag red)!! Tog det lugnt, valde att skritta mest på lång tygel och lite trav, allt utan krav, fokuset låg endast på att jag skulle vara balanserad utefter henne. Hon följde endast mina tankar, svängde och gjorde halt på bara tanken! Nu orkade jag inte så länge, utan satt av och började gå med henne, utan att egentligen ha en plan. Men släppte henne för att se om hon följde mig, och utan minsta invändning gick hon med, stannade, vände, gjorde framdelsvändningar, bakdelsvändnignar, backade ja, det jag bad henne om med kroppsspråket utan minsta invändning och utan att hålla henne i nåt, ingen tygel, inget grimskaft, inget. Hon bara följde helt avslappnat, och milt, och vi var ett. Detta var helt fantastiskt att få uppleva, vi har gjort detta innan, men vi har inte kommit så här långt i det, och nu bara var det såhär. 

Tack Decarada för denna upplevelsen, det var precis vad jag behövde, min fina häst!!

Och igen har det skitit sig...

Detta är helt ofattbart.
Är det aldrig nog? Hur mycket ska en liten katt behöva genomlida??
Älskade Beata, jag vet inte vad jag har gjort för fel, vem jag retat för att du hela tiden ska råka ut för en massa jävelskap. Kan vi alla vara överens om att detta är det sista som du ska vara ute för och sedan få vara frisk?? Nyss hade du igen problem med förstoppning, som vi kunde lösa på egen hand hemma visserligen, men det var liksom ytterligare en sak på listan som börjar kunna göras lång, även om just detta inte var så farligt. Det kan vi leva med.

Men nu är det dags igen.
Ett juvertumörhelvete har börjat växa på min älskade Beata mage. Detta är liksom inte sant?! Upptäckte den imorse,  och den har kommit fort, för jag känner igenom katterna noga och ofta, och inte känt innan. Nu i storlek som en ärta. Jag kan ha missat den ett tag innan den blivit så här stor, den är inte lätt att hitta tillbaka till, ganska troligt att det är så...
Men en juvertumör?? För satan, nu får det vara bra :( Hur ska detta gå??
Naturligtvis har jag pratat med Gustaf ikväll, och vi har tillsammans med honom kommit fram till att Beata ska opereras, den är såpass liten än att det är stor chans att få bukt med den. Kommer att bli i nästa vecka. Men det är en omfattande operation, för hela juverraden ska tas bort.
Detta kanske låter mycket att göra i mångas öron, men för mig är det inte det, hon är värd en chans till livet, och så länge det inte görs bara för min skull, för att jag inte orkar annat än att försöka och försöka, utan att det görs för hennes skull, att utsikterna är såpass goda att det är värt det, då finns det inget annat alternativ än att hon ska få chansen att fortsätta leva. För en obehandlad juvertumör leder allt som oftast till döden inom en snar framtid. Och finns det hopp om att hon kan få leva och må bra länge till, ja , de får det bli så.
Men sen kan hon väl få vara frisk? Snälla?? Nu är liksom hela jag dränerad på energi, detta var droppen... Men ska hålla modet uppe, för Beata skull.

Älskade, finaste Beata

Flyttat...

Fyra av våra underbara tonåringar har flyttat idag, på sin 14-veckorsdag.

Våra gula små godingar, tuppen Lilleman och de tre hönorna har nu flyttat till Anna, och bättre kunde inte fått det!! Hon har gjort det jättemysigt för dem, och de verkar ha kommit tillrätta så bra, verkar trivas fint i sitt nya hem!!

Men jag ska erkänna, det var väldigt tomt ikväll när jag nattade gänget även om de är rätt många... De satt ju inte på sina pinnar, det var alldeles öde på deras platser!! Men som sagt, de har det toppen, och att de fick flytta till Anna känns helt underbart!! 

Att man fäster sig så otroligt vid ett gäng höns... Men de är så mysiga!! Och dessa fyra är ju fyra av våra första kycklingar, och de har jag verkligen fäst mig vid. De låg ju och sov innanför min tröja för att de behövde värme!! Mina små... Jag skulle kunna ha hur många som helst ;) Dock vet jag att vi måste göra oss av mig fler... För just nu har vi 8 tuppar... funkar så länge när de är små, men kommer inte funka i längden... och det känns jobbigt... Men måste ta det, kommer inte att funka... Men det får ordna sig allt eftersom. Det löser sig. Det är jag övertygad om. 

De fyra vackra gula!!

Raka motsatsen

Dagen har inte gått i helgens tecken, att vara uppe och röra på sig utan att landa emellan. Idag har det vart precis tvärtom, sitta stilla och upp och röra på sig nån enstaka gång. 

Jag föredrar helgen faktiskt...

Men mycket har blivit gjort, ytterligare en uppgift är klar och inskickad, och det är otroligt gött. Nu är det bara att påbörja nästa och även förbereda sig för seminariet på torsdag. Synd att påstå att det var en mjukstart denna terminen... En vecka har gått och vi är inte bara överösta med uppgifter som ska göras, och seminarier som ska förberedas och gås på och föreläsningar som man bör gå på, två uppgifter är redan klara, utöver att ha gått på föreläsningar och workshops. Helt galet. Förra året i termin 3 gjordes knappt nåt. Lite jämnare fördelning hade ju inte vart halt fel... Men men. Bit ihop och se glad ut, det är ett universitet jag går på, inte att jämföra med gymnasie eller annat.

Jag kan visserligen säga att jag hann med en sån där jag vill-sak i fredags efter plugget, jag badade i havet :) Första doppet för i år!! Och i september dessutom ;) Det ni ;) Tror inte jag badat ute i september innan, i alla fall inte vad jag kommer ihåg... Men det var jättegött!! Inte alls så kallt som jag förväntade mig att det skulle vara och i vanlig ordning ville jag inte alls upp ur vattnet så stackars Liselott fick tjata upp mig ;) Har jag sagt att jag fullkomligt älskar att bada?? ;) Tragiskt bara att det inte blivit gjort innan i år... Så kan det bli. Bättring till nästa år!!

Åh, herre, jag kan inte röra mig...

Åh nej, det är inte så illa som det låter, jag har bara redan en sjuklig träningsvärk.... och just nu känns det illa nog... kommer ju fasen knappt upp från soffan??

Och svanskotan kommer att ramla av, det är jag helt säker på. Hur fasen kan man få så här ont i svanskotan??? Aja, det går över... 

Hur som helst, dagens två träningspass gav resultat, det första gav mig möjlighet att återuppta där vi slutade igår, och kände att det hade gett resultat!! Helt annan känsla, och Descarada kunde koppla av. Bara det var helt underbart!! Sedan var det ett par timmars väntan på nästa pass, och Minerva och Descarada fick låna en hage på ridskolan så länge. Helt klart kanon, för då fick Descarada ytterligare möjlighet att koppla av i omgivningen, på ett ställe som hon inte är så ofta och med flera andra hästar runt sig. En som till och med smet ur sin hage (gick bra och fångades snabbt), utan att någon av våra hästar ägnade ett ögonblick åt att bry sig om det. Ibland förvånar dom!! 

Andra passet var vi så trötta, både jag och Descarada att vi inte fick ihop nåt. Jag låste mig helt, och fick verkligen inte kroppen till att fungera. Det gick inte!! Så fick sitta av en stund och bara känna och leta efter låsningarna i min kropp, de hittade jag och lyckades faktiskt få loss dem!! Det är rent magiskt hur mycket man kan åstadkomma med tankekraft!!! Efter detta satt jag upp igen, och vilken skillnad!! Helt plötsligt var vi i balans!! Grym känsla!! Och behöver jag säga att Lisa är en grym instruktör!! Så duktig och kan starkt rekommendera henne!!

Sprattelhästen på nya upptåg

Jojomen, idag var det kurs minsann! Och på en kurs kan man hitta på bus.

Typ.

Jag kan börja med att säga att centrerad ridning är helt underbart, det gå inte ut på att hästen ska gå så bra som möjligt, det handlar om att man själv som ryttare ska bli så medveten om sin kropp att hästen kommer till att arbeta i rätt form med nöje. Det är så otroligt roligt, och Lisa, vår instruktör är så grymt duktig!!

Och det funkar, hästarna blir på ett helt annat sätt att rida än med den traditionella dressyren. Så mycket mer följsamma och arbetar så mycket mer självmant.

Sen har vi då Descarada, som har lite problem med nerverna eller nåt. Jag inser mer och mer att vi har en massivt lång väg att gå innan vi har kommit dit vi ska. Dit jag vill att vi ska komma. Å andra sidan har vi ju avverkat två år med promenader och arbete med att få hennes förtroende, vilket inte vart det lättaste, det tog tid innan hon vågade lita på oss. Lilla hästen...

Men hur som helst, hon är två hästar i en (det ni, det är lite att bita i), den ena delen av henne är lugn och avslappnad och vill göra sitt bästa, den andra delen är ett nervvrak som släpper lös sina känslor i tid och otid. Den andra delen av henne är något jobbig emellanåt. Speciellt när ett sånt där utbrott kommer och man är nära att åka i backen. Ett sånt kom idag. 

Det var lugnt och stilla på vägen till klubben, men när vi kom in i ridhuset började hon spänna till, hon är inte så van vid ridhus, och inte så van vid andra hästar. Och när en av de andra hästarna tar i lite i en frust, ja, då kan man ju flyga i lyften i en serie med stegringar och bockningar. Efter denna lilla serie med urladdning var lugnet ett minne blott. Visste ni att hästar kan springa på tå?? Det kan Descarada. Hon har talang hon. 

Men hur som helst, med hjälp av Lisa så kom hon ner i varv, och vi fick ett fint samarbete tillslut, om man nu bortser från en gudars-det-är-nåt-utanför-ridhuset-som-ska-äta-upp-mig-utbrott i traven... Men det släppte fort. Skönt!! Hon ör en rolig häst, min fina Descarada. Men hon testar tålamodet rätt ofta på mig.Men hon lär mig massor. Aldrig har jag behövt fundera så mycket på hur jag ska lösa saker och ting i min hästhantering. Den gamla vanliga har inte funkat. Jag har blivit mer lyhörd och öppen, och jag måste säga att det är mycket roligare så här. Så hur trött jag än kan bli på mitt flan till häst, älskar jag henne för allt hon är!!

Inte alltid lugnt...

Det är inte alla gånger det är stillsamt, lugnt och energigivande att rida... Ikväll var en sån gång ;) Åtminstone inte hela turen. Inte när man möter ett monster i form av en liter grön robotgräsklippare... Sen att vi sett den hur många gånger som helst nu, och Descarada inte vart nämnvärt rädd för den innan, det spelar ingen roll.
Nån gång emellanåt kan den faktiskt  vara så otäck att man hamnar diket. Nu är ju detta diket rätt brant och djupt (vilket inte hindrar ett stycke häst utan nån som helst självbevarelsedrift att rasa ner i det) och i och med detta kan man som ryttare få en lättare hjärtinfarkt i tron om att både häst och ryttare kommer rasa i en enda hög och bryta nacken...
Men tro't eller ej, den häst jag känner med minst koll på sina ben någonsin redde ut det över förväntan, och kom upp igen utan att stå på näsan. Den där hästen som i förra veckan faktiskt stod på näsan totalt på plan mark påväg ut i hagen med mig hängandes i andra änden på grimskaftet. Behöver jag säga mer...?
Nej, fröken i fråga har faktiskt inte så dålig balans som man kan tro, men hon är otroligt disträ, lite av en filosof, kan stirra ut i skogen på ingenting, och då bara knyter sig benen på henne i en omöjlig oupplöslig knut och hon snubblar och sprattlar, i typ ett par meter eller tre innan hon reder ut det. Så nej, ibland går det inte koppla av när man rider hästen med de mest okontrollerade benen nånsin... Jag är faktiskt inte helt säker på att hon vet om att hon har fyra ben ibland. Rätt säker faktiskt...

Nu gick resten av turen fint, och efter att ha ridit halva vägen hade mitt hjärta gått ner i normalt tempo igen, vilket gjorde att sista biten hem var trevlig och lugn. Och imorgon är det dags för kurs, och det ska bli så kul!!

De börjar gala!!

Jösses, nu börjar ungtupparna göra väsen av sig... Och inte låter det väl i alla fall ;)

Snacka om att de är i målbrottet!! Tre-toniga skrål är vad de får till med, och det låter väldigt kul ;) Har en liten filmsnutt på det på telefonen, men min otekniska förmåga gör det inte lätt att få in den här... Får se om jag lyckas nån dag!

Hur som helst, nu börjar de bli stora, vårt första gäng med kycklingar. Fyra kommer att flytta, de ska bo hos Anna, bättre kunde det inte bli :) Och de andra stannar, även om två av tre är tuppar. Det får gå så länge det går. Börjar de slåss får vi ta det då Och de yngsta kycklingarna är fem veckor imorgon, även de börjar växa till sig!! Söta är de som bara den i alla fall. Hoppas på att de flesta blir hönor i det gänget. Har mina aningar redan nu, men är väldigt osäker, så vi får se om ett tag vad de är. Håll tummarna för hönor!!

Lite bättre faktiskt

Efter att ha slitit järnet tillsammans med Liselott under dagen så har vi faktiskt kommit en liten bit på vägen, en del är klar. Imorgon, på vår tre timmar långa lunch (planering av schema är inte heller deras starka sida...) ska vi påbörja ytterligare ett arbete. Det är verkligen ap-tråkigt, men ett måste. Åh, tiden hade kunnat utnyttjas till nåt bättre än detta!! Men nu är det så...
Vart ute och ridit ikväll, och det går bättre och bättre med Descarada, dock lite på tårna ikväll. Men det var ok ändå. Det är dags för kurs i centrerad ridning till helgen, världens bästa Gunilla bjuder på den!! Glad  blev jag kan jag lova!! Ser fram mot helgen!! Hoppas det blir kanon :) Gött att göra nåt sånt här mitt i allt trams med skolan, ger ny energi!!

Uppgiven

Helt otroligt.

Andra dagen och jag är redan mentalt slut, har ångest över uppgifterna, fattar inte hur det ska gå ihop, arg över hur de lagt upp det, och vill mest bara grina, för jag får inte ihop detta... Och som sagt, det är bara dag två... På måndag ska första uppgiften vara inne, och det är omöjligt att få fatt på obligatorisk litteratur... samtidigt ska ett grupparbete göras och föreläsningar och obligatoriska grejer ska man gå på. Hur då?? Vart ska tiden hittas?? Och om inte materialet som man måste ha finns att tillgå (visst man kan köpa, men över 500 spänn för en bok som inte har nåt med sjukvård att göra som ska användas i  veckor, nä, inte en chans), hur ska man få ihop det?? Och detta för att de kom på igår att det var fel studiehandledning de lagt ut. Tack för den. Blir matt av alltihop. Vill bli sjuksköterska, inte forskare. Men detta är tydligen ett måste, för det är en akademisk utbildning. Men vad spelar det för roll sen? Inte sen i alla fall, syns då inte på lönen. Sjuksköterskeyrket är ju ett kall, inget man ska ha lön för. Eller?? Bry er inte om att vi har slitit i 3 år och har skyhöga skulder även vi, precis som alla andra som utbildat sig på universitetsnivå, typ till civilingenjör. För vad är det att rädda liv mot att kunna hantera papper?? Inte nåt värt uppenbarligen. Inte ens jämlikt. Så satans sjukt.

Men, vad gör man inte för att få rädda liv i framtiden och slita ut sig själv? Jo, man fortsätter slita som ett djur nu, för att få slita groteskt mycket sen, för en sjukt knapp lön. För det är ju ett kall. Eller hur?? 

Vilken skitstart

Alltså, man börjar ju undra lite, är det ett universitet jag går på?? Tveksamt med tanke på hur administrationen sköts runt kurserna. Mera lekskolenivå. 

Fast nä, det är bättre där. Dagens start var under all kritik. Tyvärr. Kursledaren hade blivit sjuk (nej, inget jag klandrar honom för, alla kan bli sjuka), och med detta verkade allt falla. Allt kan väl ändå inte ligga på en person?? Inte i så här stora sammanhang. Dagen med obligatorisk närvaro på morgonen kl åtta, flera timmars "rast" och tre timmars ytterligare introduktion på em till kl 17 var inte mycket att ha. Inte tyckte jag det i alla fall. VI blev indelade i grupper, det var väl det vettigaste. 

Det börjar ju bra. Eller inte. Hoppas verkligen att detta inte är en trend genom kursen, att det blir bättre än vad jag tror just nu...