Sprattelhästen på nya upptåg

Jojomen, idag var det kurs minsann! Och på en kurs kan man hitta på bus.

Typ.

Jag kan börja med att säga att centrerad ridning är helt underbart, det gå inte ut på att hästen ska gå så bra som möjligt, det handlar om att man själv som ryttare ska bli så medveten om sin kropp att hästen kommer till att arbeta i rätt form med nöje. Det är så otroligt roligt, och Lisa, vår instruktör är så grymt duktig!!

Och det funkar, hästarna blir på ett helt annat sätt att rida än med den traditionella dressyren. Så mycket mer följsamma och arbetar så mycket mer självmant.

Sen har vi då Descarada, som har lite problem med nerverna eller nåt. Jag inser mer och mer att vi har en massivt lång väg att gå innan vi har kommit dit vi ska. Dit jag vill att vi ska komma. Å andra sidan har vi ju avverkat två år med promenader och arbete med att få hennes förtroende, vilket inte vart det lättaste, det tog tid innan hon vågade lita på oss. Lilla hästen...

Men hur som helst, hon är två hästar i en (det ni, det är lite att bita i), den ena delen av henne är lugn och avslappnad och vill göra sitt bästa, den andra delen är ett nervvrak som släpper lös sina känslor i tid och otid. Den andra delen av henne är något jobbig emellanåt. Speciellt när ett sånt där utbrott kommer och man är nära att åka i backen. Ett sånt kom idag. 

Det var lugnt och stilla på vägen till klubben, men när vi kom in i ridhuset började hon spänna till, hon är inte så van vid ridhus, och inte så van vid andra hästar. Och när en av de andra hästarna tar i lite i en frust, ja, då kan man ju flyga i lyften i en serie med stegringar och bockningar. Efter denna lilla serie med urladdning var lugnet ett minne blott. Visste ni att hästar kan springa på tå?? Det kan Descarada. Hon har talang hon. 

Men hur som helst, med hjälp av Lisa så kom hon ner i varv, och vi fick ett fint samarbete tillslut, om man nu bortser från en gudars-det-är-nåt-utanför-ridhuset-som-ska-äta-upp-mig-utbrott i traven... Men det släppte fort. Skönt!! Hon ör en rolig häst, min fina Descarada. Men hon testar tålamodet rätt ofta på mig.Men hon lär mig massor. Aldrig har jag behövt fundera så mycket på hur jag ska lösa saker och ting i min hästhantering. Den gamla vanliga har inte funkat. Jag har blivit mer lyhörd och öppen, och jag måste säga att det är mycket roligare så här. Så hur trött jag än kan bli på mitt flan till häst, älskar jag henne för allt hon är!!