Efter gårdagens nyheter om Beata har jag gått på halvfart, orkar inget annat. Men håller hoppet uppe, det måste ordna sig, hon måste bli bra.
Dagen började trots det kvart i sex i morse, då det var dags för att gjuta bottenplattan till garaget, och sedan dess har det vart fullt ös. Och mitt i alltihop gick jag från frisk till tokförkyld på tio minuter. Hängde inte med där riktigt, men jag sitter och är riktigt risig nu.
Men jag trotsade förkylningen och var hos hästarna ikväll en stund, kände att jag verkligen behövde det. Och det verkade som att Descarada kände det med, för en sån stund tillsammans med henne har jag aldrig haft, nästintill magisk (om man bortser från att jag dreglade för att halsen sved så jag inte kunde svälja när jag red)!! Tog det lugnt, valde att skritta mest på lång tygel och lite trav, allt utan krav, fokuset låg endast på att jag skulle vara balanserad utefter henne. Hon följde endast mina tankar, svängde och gjorde halt på bara tanken! Nu orkade jag inte så länge, utan satt av och började gå med henne, utan att egentligen ha en plan. Men släppte henne för att se om hon följde mig, och utan minsta invändning gick hon med, stannade, vände, gjorde framdelsvändningar, bakdelsvändnignar, backade ja, det jag bad henne om med kroppsspråket utan minsta invändning och utan att hålla henne i nåt, ingen tygel, inget grimskaft, inget. Hon bara följde helt avslappnat, och milt, och vi var ett. Detta var helt fantastiskt att få uppleva, vi har gjort detta innan, men vi har inte kommit så här långt i det, och nu bara var det såhär.
Tack Decarada för denna upplevelsen, det var precis vad jag behövde, min fina häst!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar