Det är inte alla gånger det är stillsamt, lugnt och energigivande att rida... Ikväll var en sån gång ;) Åtminstone inte hela turen. Inte när man möter ett monster i form av en liter grön robotgräsklippare... Sen att vi sett den hur många gånger som helst nu, och Descarada inte vart nämnvärt rädd för den innan, det spelar ingen roll.
Nån gång emellanåt kan den faktiskt vara så otäck att man hamnar diket. Nu är ju detta diket rätt brant och djupt (vilket inte hindrar ett stycke häst utan nån som helst självbevarelsedrift att rasa ner i det) och i och med detta kan man som ryttare få en lättare hjärtinfarkt i tron om att både häst och ryttare kommer rasa i en enda hög och bryta nacken...
Men tro't eller ej, den häst jag känner med minst koll på sina ben någonsin redde ut det över förväntan, och kom upp igen utan att stå på näsan. Den där hästen som i förra veckan faktiskt stod på näsan totalt på plan mark påväg ut i hagen med mig hängandes i andra änden på grimskaftet. Behöver jag säga mer...?
Nej, fröken i fråga har faktiskt inte så dålig balans som man kan tro, men hon är otroligt disträ, lite av en filosof, kan stirra ut i skogen på ingenting, och då bara knyter sig benen på henne i en omöjlig oupplöslig knut och hon snubblar och sprattlar, i typ ett par meter eller tre innan hon reder ut det. Så nej, ibland går det inte koppla av när man rider hästen med de mest okontrollerade benen nånsin... Jag är faktiskt inte helt säker på att hon vet om att hon har fyra ben ibland. Rätt säker faktiskt...
Nu gick resten av turen fint, och efter att ha ridit halva vägen hade mitt hjärta gått ner i normalt tempo igen, vilket gjorde att sista biten hem var trevlig och lugn. Och imorgon är det dags för kurs, och det ska bli så kul!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar