Okej, nu är det dags. Jag har funderat ett tag nu och jag är nog redo för att berätta Descaradas historia. Bered er på en lång text, trots att jag kortat ner den väldigt.
Allt började med att Gunilla hittade en liten vit häst på annons när vi fikade efter att ha tittat på några andra hästar. En toksöt PRE-dam, och vi kände bara vi såg bilden att henne kan det nog bli.
Och dag att kolla på henne bestämdes med en gång, och när den var kommen var både jag och Gunilla väldigt nervösa, var detta hästen för oss??
Vi kom till ett ganska stort travstall och blev visade till hästen vi sett på bilden. Vi fick borsta och en skötare hystade sedan på henne både sadel och träns och tog med henne ut ur stallet. Gunilla fick sitta upp. Man märkte med en gång att hon var nervig, men det var väldigt mycket rörelse på gården så vi tänkte att det nog var därför. Vi kom ner till en paddock, där red Gunilla 2 varv åt vardera håll, men egentligen gick det nog mest bakåt. Vi kom tillbaka till stallet, hon blev avsadlad och avtränsad och vi återtog pysslet med henne. Jag gav henne lite massage, vi kliade och myste. Hon bara älskade det!
Vi pratade lite snabbt med skötaren sen leddes hon ut i hagen, och på vägen ut hann hon rycka och dra, springa åt sidorna och stöka. Vi fick berättat för oss att hon kommit till dom sju år tidigare som treåring, travägarens frun ville ha en sån fin spanska-ridskolan-häst, men hade blivit rädd för henne, hon var inte riden och de hade under en sommar lämnat henne på tillridning och en sommar hade en 15-åring fått ha henne. Annars hade hon fått gå på lösdrift med en annan häst och togs in för regelbunden skoning och avmaskning.
Vi åkte hemåt, men behövde inte komma längre än strax utanför gården innan vi bestämt oss, hon skulle komma till oss!! Ingen av oss var rädda för att få jobba en del för att komma dit vi tänkt, och att det kunde ta lite tid, ja varför inte?
Inte långt efter kom hon hem till oss, i juli -12, hennes ägare och skötare körde henne hem till oss. Descarada var stressad när hon lastades av, men lugnade sig efter de åkt. Minerva och Descarada fattade tycke för varandra ganska så direkt och Descarada fick gå ut i hagen utanför stallet, Minerva i sjukhage (senskadan..) i direkt anslutning. Allt lugnt!
Vi lät henne bo in sig, snart fick de gå i samma hage, för Minerva hoppade bara ut ur sin sjukhage, och det gick jättebra.
Vi började hantera henne lite mer, och sadlade på henne. i september satte vi oss upp på henne för första gången. Men det blev inte många gånger innan vi kom fram till att hon behövde mer tid på sig. Vi bestämde oss för att hantera henne som en unghäst som inte gjort mycket innan.
Hon var inte lätt att hantera från marken, det var många gånger vi hade problem bara med att ta oss till och från hagen med henne, stegrade och brötade, För att inte tala om hur mycket hon bet oss. Vi fick hjälp av Alexandra, en hästcoach, och allt blev så mycket bättre!!
Nu tänkte vi att vi var på rätt spår.
Vi fortsatta att bara promenera, det var inte alltid lätt, men vi brukade reda ut det hela, det gick bättre och bättre. Minerva blev friskförklarad i april -13, och då satte vi igång med uppsutten träning även på Descarada.
Skrittarbete i princip bara. Hon var svår i ridningen, kopplade inte vad man menade, i början lyssnade hon enbart på spö på bogen, så jag började helst enkelt med att skola om henne till ridning med sitsen. Vi kunde trava lite efter en lång tid, men det var högst motvilligt.
Vi tyckte allt detta var konstigt och kollade upp henne, hon gick igenom en veterinärkoll utan anmärkning.
Ok, fortsatt arbete. Framåt hösten hade vi inte kommit mycket längre, nån enstaka galopp hade vi kommit upp i men inte mycket mer än det.
Så under vintern återgick vi till promenader för att ta upp ridningen efter snön och kylan gett med sig. Det var som att börja om från början.
Men varför ge sig? Det måste ju släppa någon gång?
Vi fortsatte kämpa och i september i år började det kännas som att vi var på gång. Fortfarande kunde vi inte galoppera, inte heller trava ordentligt, men vi tänkte att det kommer nog, det kändes som att det började släppa på allt!
Men något hände. Vi red ut en kväll när det skymde och trots att det var en välkänd väg så började hon skygga, bete sig väldigt konstig och det slutade med att Gunilla fick hoppa av Minerva för att få fast Descarada så jag kunde hoppa av. Ok tänkte vi då, det måste vart nåt som skrämde henne...
Men det fortsatte krångla. Ok, hon får mer tid, vi backar igen.
Men det blev inte bättre, vi försökte med våra promenader, vi jobbade på volten, jag försökte mig på nåt enstaka ridpass som slutade i hysteriska luftsprång och en hyperspänd häst. Till och med våra arbeten för hand på volten började likna hysterin som fanns vid ridning och det gick faktiskt till den grad att hon skrämde skiten ur mig, och det är det inte många som lyckas med.
Efter att ha konsulterat Gustaf så gav han en order till oss; enda hanteringen som skulle ske var till och från hage tills han kunde komma ut och kolla över henne och se vad han kunde hitta.
Inne i stallet var hon fortfarande den gosigaste man kunde tänka sig, så det blev det som blev aktiviteten med henne. Hon var oberäknelig att ta in och ut, så vi var alltid två. Tills en dag då det bara lugnade ner sig. Vi stod som frågetecken.
Dock dök det i samma veva upp en liten tanke, en läskig tanke, tänk om det är hennes melanom (melanom är cystor, kan vara både helt ofarliga, men gå över till att bli maligna, dvs elakartade) som börjat växa? Hon har haft dem hela tiden, och det är jättevanligt att vita hästar har dem, jätteovanligt att de övergår till att bli elaka. Hon har haft sina hela tiden under svansen och på svansroten, och vi började kolla, klämma känna över henne mer noga än vi någonsin gjort. Låter kanske konstig att vi inte känt igenom henne innan, naturligtvis har vi gjort det, men inte gnott ner fingrar så djupt i muskler och alla andra strukturer på henne som denne gången.
Vad vi hittade gjorde oss lite smått förskräckta. En liten knöl, alldeles vid öronbasen vid skallbenet. Den satt i djupare struktur, var fast och glatt, och vi anade det värsta. Var det så ändå? Att melanomen börjat sprida sig i kroppen? Hade de blivit elakartade??
Vi kollade noga under svansen, och ja, vi tyckte de blivit större.
En vecka senare hade den vid örat växt, de under svansen blivit fler, och svansroten bestod nästan bara av knölar, såpass att den började bli deformerad. Återigen fick vi problemen vid hantering, helt utan anledning kunde hon flyga på oss, eller någon av dom andra hästarna, det var som att hon inte riktigt visste vad hon gjorde.
Några dagar senare kom Gustaf ut. Lördagen innan julafton. Då hade de befintliga knölarna växt ytterligare, hon hade fått på nya i juvren, bakom frambenet och när Gustaf kände så var hela anus helt angripet av dem. Detta var troligen orsaken till att hon fått mer och mer diarréer under hösten, tumörerna satt i tarmsystemet. En stor knöl på svansen sprack och det kom ut svart klet, vilket är ett starkt tecken på att det handlade om elakartade tumörer. Det och att de kom så fort. När de väl börjat bli aggressiva så sprider dom sig galet fort.
Det fanns inget att göra. Hon mådde väldigt dåligt. Beslutet blev att hon skulle få vandra vidare omgående. Både för hennes skull och får våran säkerhet.
Så lördagen den 20:e december fick hon sluta sina dagar och somna in. Hon fick en överdos av narkos i spruta och jag höll i henne tills hon var helt borta, något annat kunde jag inte tänka mig att göra. Jag har under 2.5 år kämpat med henne, för henne, älskat henne, hon litade på mig, och det var för mig en självklarhet att jag skulle stå vid hennes sida och finnas för henne, ge henne trygghet in i det sista.
Det sista vi gjorde vara att ta av henne grimman när hon låg där. Det var på något sätt känslan av att släppa henne fri, så fri som hon älskade att vara. Min fina vän, äntligen fick du slippa från allt jobbigt och ont...
Det som vi funderat på mycket nu i efterhand är att om dessa knölar faktiskt var spridda i hennes kropp sedan väldigt långt tillbaka, och att det var nu de började ta fäste, spridas mer och märkas utanpå henne. Det är en stor risk att det har varit så. Det är en hemsk tanke, men samtidigt en förklaring till varför allt blev som det blev, alla dessa konstiga reaktioner, sättet hon utvecklades på i ridningen, ja, det mesta. För ingen har innan hittat något fel på henne, trots genomgångar, men de har inte gått att känna från utsidan helt enkelt. Tills nu då, när de slog över till att bli elakartade. Och tog våran vän ifrån oss... Förbannade cancer, jag hatar dig av hela mitt hjärta...
Tyvärr var det inget lyckligt slut på Descaradas historia. Jag saknar henne oändligt mycket, ser tillbaka på dessa åren med både glädje och sorg. Men framförallt tar jag med mig allt det som har vart bra, denna underbara häst som kom till att lita på mig, på oss, som lärt mig ofantligt mycket, gjort mig till en bättre människa. Tack min vän, för allt.
Sov gott min finaste, du är fri nu...
