I dag var det en månad sedan min finaste vän lämnade oss.
En månad av otrolig saknad, många tårar, svängande känslor och återhämtning.
En månad som känns som en dag, samtidigt som en hel evighet.
Det sägs att tiden läker alla sår.
Det gör den inte.
Men den skapar distans, och det ger en möjlighet att finna ro i vad som hänt. Känslorna blir lättare och man kan lättare sortera det bra från det dåliga.
Men såren kommer alltid finnas där, fast något mindre.
Och saknaden. Saknaden kommer finnas så länge jag finns.
Min fina vän, Descarada, du kommer för alltid ha en stor plats i mitt hjärta.
Må du vila gott vännen. Hjärtat, jag saknar dig så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar