Upp. Och så ner.

Herrejösses... Det är verkligen varannan dag. Saknaden efter Descarada är stor ikväll, jag har precis gjort rent hennes träns, och nu är all hennes utrustning ren. Bara boxen kvar då. Det känns som att ju mer som blir klart, desto mer suddas hon ut... märklig känsla... Hon kommer aldrig att suddas ut, någonsin. Hon kommer finnas med oss i minnet. Alltid.
Jag håller mentalt på att förbereda mig för att ta tag i det sista i boxen imorgon, åtminstone delar av den. Det känns så satans vemodigt bara. Men det är bara till att bita ihop. Det ska göras...