Jag börjar känna mig redo för att berätta Descaradas historia. Så den kommer i dagarna, men först vill jag ta detta.
Hur allt började, hur jag hittade till Gunillas stall, till Minerva och hur det har blivit. Kan nog låta lite rörigt, men ska få till det ;) För det kan nog sägas med en gång, vi har det inte riktigt som alla andra när det kommer till detta med hästarna, jag är medryttare men även matte till hästarna, det är lite krångligt att förklara ;)
Den 1:a januari i år var det tre år sedan jag var i stallet hos Gunilla första gången. Då var det första gången jag satt på Minervas rygg, och jag blev frälst ;) Anledningen var att Gunilla letade medryttare, och jag kom via vänner i konstakt med henne, på den vägen är det.
Från början var det tre hästar i stallet, och vi var några stycken som hjälptes åt att ta hand om allt, fem stycken har vi vart som mest.
Minerva har vart den som alltid stått där, och så fanns där en b-ponny som Gunilla lånade, från början som sällskap till Minerva, dock åkte hon hem ganska snart. Vi hade även Kola, islänningen, kommer ni ihåg henne? En femårig dam som inte riktigt trivdes fast vi försökte så gott vi kunde. Hon var där som foderhäst. Under våren kom vi igång riktigt bra med hästarna, men i april (har jag för mig att det var) så fick Kola en kraftig kolik, vi trodde inte hon skulle klara sig. Men som tur var så gjorde hon det. Men hennes sätt ändrades efter detta, hon gav sig på Minerva mer och mer, det var ofta vi kom och Minerva hade fått sparkar, bland annat i ansiktet. och andra skador. Hon jagade henne och en dag kom hon in med en misstänkt knöl på förstärkningsbandet till djupa böjsenan.
Samma dag som den skulle kollas upp så hittade jag Minerva i hagen hängig och jagad av Kola, och hon hade ett hål i bakkotan som misstänktes vara ända in till leden. Som tur var så var ju Gustaf redan på väg ut till oss, och istället för senkoll så blev det sårvård som hette duga. Strikt boxvila i tre dygn skulle följa, hon fick inte gå utanför boxen. Det gick sådär, för dagen efter hade hon kolik... Detta kom att lösa sig tillslut, och under tiden bestämde vi oss för att köra hem Kola till sin ägare, men innan vi kunde göra det fick de gå åtskilda. Vi vågade inte riskera mer.
Minerva fick efter att ha blivit bra i bakkotan konsterad senskada i frambenet, och vila länge. Och efter att vi kört hem Kola började jakten på en ny häst. Under tiden fick vi låna Fjutte och Mulle av Susanne som sällskap till Minerva.
Vi tänkte oss en större häst denna gången, så vi kunde rida tillsammans och utvecklas. Vi hittade Descarada, hon kom till oss i juli -12. Och det gick som det gick med henne, vi kämpade, men det gick inte. Men det tar jag när jag berättar om henne bara.
Vi kämpade i alla fall på med att promenera mycket, Minerva var ju konvalecens och Descarada visade sig något udda, och först i april -13 fick vi klartecken på att Minerva var frisk, nästan ett år efter skadan. Då började vi smått rida bägge två. Svennis kom till oss i september -13, Anna-Carin kunde inte ha kvar in andra häst så han behövde sällskap, och klart han skulle komma till oss!
Och så var vi bara två kvar i stallet, jag och Gunilla. Ebba gästspelade ett litet tag, men tiden fanns inte för henne. Anna-Carin kommer när hon kan till Svennis, hon bor ju en bit ifrån, nu vi ser honom mer som våran nu, han bor fint hos oss, vet i sjutton om hon får norpa tillbaka honom någon gång om hon skulle få för sig det ;)
Allt fortsatte som ni vet i en väldig bergochdalbana, jag tog mest hand om Descarada och såg henne mer och mer som min egna häst. I dagligt tal var jag hennes matte med ;)
Trots alla motgångar vi gått igenom har jag hållit mig kvar.
Vi har samma tänk och visioner om hästarna jag och Gunilla. Jag känner mig helt hemma i stallet, och Gunilla och hela familjen där är lite som min andra familj. Jag ser mig som att jag har två hästar nu, även om jag inte äger någon av dom på pappret. Gunilla ser det så med.
Descarada var som min egna häst, jag skötte i princip allt när det kom till henne, det var bara kråkan på pappret som saknades, jag hade helt enkelt som min egen. Men att inte stå på pappret gör mig inget. Jag är helt trygg med vad vi har. Det är få förunnat att för ha det såhär.
Jag är med och bestämmer och beslutar om det mesta när det kommer till hästarna, jag är lika delaktig som om de skulle vara mina egna. Visst tar Gunilla det mesta med in och utsläpp, men vi hjälps åt med det mesta. Gunilla är på en hel del jobbresor, då sköter jag allt under tiden. Det är så vi gör, vi hjälps åt. Jag skulle mycket väl kunnat lämnat allt när allt sket sig och det inte var tal om att rida på så länge. Men jag höll mig envist kvar, jag trivs och vet att ha häst innebär så mycket mer än att bara rida.
Och nu är vi där igen, visst är Minerva ridbar, men vi kan inte rida mer än en åt gången ;) Men jag tänker inte lämna för det. Så nu letar vi häst, eller som Gunilla säger, vi letar häst till Victoria ;) Det är jag som kommer att ta hand om nästa häst i första hand, även om vi byter emellanåt. Och när den dagen är kommen, när jag är klar med utbildning och fått en stabil inkomst, ja, då är det inte omöjligt att jag köper in mig på nästkommande pålle :)
Men det tar vi då, just nu har jag faktiskt två hästar, två helt underbara hästar och vi väntar på en tredje :) Jag var den där medryttaren som liksom växte in i familjen!!
Och en sak är säker, jag trivs mer än vad någon kan ana i detta stallet med underbara människor som har kommit att bli nära vänner, en andra familj, och helt ljuvliga hästar!!
Första ridbilden på Minerva och mig för tre år sedan, mycket har hänt sedan dess!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar