Det är svårt. Och väldigt svajigt.
Igår var det 2 veckor sedan min fina vän fick somna in. Två veckor sedan. Det är inte lång tid. Det känns som igår, samtidigt som en hel evighet sedan. Tiden rusar, samtidigt inte.
Lika svårt som det är att få till tidsuppfattningen är det att släppa taget och gå vidare.
Jag kan inte släppa taget.
Det går inte. Det kommer aldrig att gå. Hon var min vän. Jag kämpade med henne. För henne. Men det var dömt från början. Men det visste vi inte då. Ingen visste från början. Det skulle aldrig bli bra.
Det är detta som gör det extra svårt. Hon var sjuk. Fast vi visste inte. Det visade sig inte förrän sent. Istället har vi vänt oss ut och in för att bli kloka på vad vi gör för fel. Hela tiden varit noga med att se vad som var bäst just för den dagen. Allt vi gjort har varit utefter hennes villkor. Men fast vi aldrig kom någonstans har hon gett mig så mycket. Så mycket kunskap och känsla. Och det kommer jag för alltid ta med mig, det har hon gett mig. Allt det hon lärt mig på vägen. Det kan ingen ta ifrån mig. Och all den kärlek och tillit hon har delat med mig. Trots allt svårt. Hon har litat på oss, på mig. Och kommit så nära. Att hon inte är med oss längre är så svårt och tungt.
Men det kommer att bli lättare. Med tiden.
Det går lite olika från dag till dag med det där. Känslan av att kunna gå vidare.
Vissa stunder känns det nattsvart, just nu gör det så. Tårar rinner och jag vill bara ha tillbaka min älskade vän. Men jag vet att hon hade det svårt i sin kropp, och att hon aldrig skulle kunna bli bra.
Vissa stunder känns däremot lite lättare, då känns det som att det är dags för en ny vän, och ja, vi har vart och tittat på en redan, men det var inte rätt. Stunder som i morse, i stallet, när Minerva och Svennis var på bättre humör än på bra länge och vi tog en promenad. Det var den ljusaste stunden på länge.
Men så kommer tanken på hennes tomma box. Vi har inte hunnit göra rent den än. Tömma den på hennes strö. Skurat hennes väggar. Jag började lite smått idag. Skurade en vägg. Hon var en skitgris, så det är inte gjort på en handvändning. Hennes utrustning är snart helt ren den med. Har ett par träns kvar att putsa, sen är jag klar med den. Några täcken ska lagas, Gunilla har tvättat dem.
På något sätt måste jag får detta helt klart. Det är inte avslutat förrän det är klart.
Avslut. Nej, det kommer det aldrig kunna bli, men ett steg till att kunna ta ett nytt steg.
För hur det än är så blöder mitt hjärta mer eller mindre just nu. Det kommer att lagas så småningom och min vän kommer att bli ett vackert minne som alltid kommer att finnas med mig. För det kommer hon, aldrig har jag kommit så nära en häst. Hon var min vän, jag kämpade för henne. Med henne.
Älskade Descarada, du kommer för alltid finnas hos mig...
...fast nu är du fri, och behöver inte ha ont mer, mitt fina hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar