Egen häst, inte egen häst, det är frågan.

Jag har ju hållit på med hästar sedan jag var sju år, i snart 24 år. 

När jag var yngre var det den absolut största drömmen att ha egen häst. Så mycket tjat mina stackars föräldrar fått utstå... De måste ha haft blödande skavsår i öronen...

Hur som helst så kom min första häst när jag fyllt 18, Pampas. Han fanns med mig ett år nästan exakt, sedan fick han dessvärre vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Efter det skaffade jag ett sto, Monchique, en underbar dam, men ville inte vara på tävlingsbanan, vilket jag blev tvungen att inse efter några år, och hon fick ett nytt hem ute i skogen. Samtidigt som jag hade Chickan som hon kallades, hade jag även ett kort tag en shettis, Fjutte, min väns ponny, under en period det var lite trassligt för henne. Han flyttade tillbaka till henne sedan (bor numera nästgårds med oss, träffar honom ofta :) ). Sista hästen jag hade var Jason, och han flyttade från mig i mars 2010, av lite olika anledningar. Tänkte att alla fyra hästarna ska få var sin presentation lite närmare framåt igenom.

Efter att Jason flyttade från mig fanns tanken väldigt nära att jag skulle lägga mer hästeriet helt och hållet. Var rätt bränd på allt som hade med hästar att göra. Mitt egna-häst-liv hade till stor del varit kantad av veterinärer och behandlingar. Tillslut orkar man inte längre och man är ett nervvrak, man får ont i magen varje gång det ringer, för det kan vara något som är fel med pållen. 

Detta har gjort att jag inte velat ha något som helst ansvar vad det gällde häst. Fick erbjudande om att rida privat, men avböjde. Blev meddragen till ridskolan, och fann det alldeles lagom, och riktigt kul! Fortsatte där tills alldeles nyligen, med några kortare uppehåll. Har även under denna tiden fått erbjudande att rida privat, men ville inte det. 

Kände inte någon som helst känsla av att jag ville stå och mocka, hämta i leriga hagar, fixa med utrustning, osv. 

Tills nu. Nu har jag fått en längtan efter allt detta igen. Inte för att ha en egen häst, det lär dröja, länge. Men att få pyssla, rida och ha ett mål som man själv kan påverka på ett helt annat sått än hur man kan på ridskolan. Och framförallt få ha en nära relation till en och samma häst, som man lär känna på ett sätt som gör att man blir ett team. 

Jag är så glad för att jag har fått komma till Gunilla och hennes stall, det är ett lugnt vänligt ställe, en knapp kilometer hemifrån. Och så glad att få chansen att få rida hennes Minerva, en häst som jag totalt fallit för. Bara att stå och mysa med denna häst är toppen. Tog en oplanerad sväng dit bort idag, hjälpte Tessan med mockningen och insläpp, och borstade på Minerva, som idag hade förvandlat sin vita, lena hårrem till ett grå-brunt smutskladd. Men vad gjorde det? Det var mysigt för det! Och det kan jag lova, det var längesedan jag kände att det var något mysigt över att smeta omkring lera med en borste i pälsen på en häst.

Men nu så, nu är längtan efter häst tillbaka, och det känns riktigt skönt!!