Älskar min praktik!!

Det är det här jag vill jobba med. Jag bara älskar det!!

Jag ska bli ambulanssjuksköterska. Inget tvivel om saken.

Fick börja ta lite mer ansvar idag, sitta med patienten bak i bilen och sköta kontroller och så, under uppsikt naturligtvis och med bra stöttning, och med en "lätt" patient, och det kändes ovant men kanon. Det är ju så mycket apparatur som man ska kunna, och den är så olik den vi har på sjukhuset. Och all denna EKG som ska tolkas... men jag hade bra hjälp med det idag och fattade nog en del på det. Tror jag ;)

Imorgon väntar en dag till innan det blir lite ledigt, och även om jag kan tänka mig att vara på stationen hela tiden ska det bli skönt att ha lite tid att fundera, reflektera och få allt att sjunka in. Sen är det bara tre dagar kvar, det är synd, men som sagt, jag ska ta mig dit igen!!

Ja, vilken jul...

Helt utan att julkänslan hunnit infinna sig så har den redan passerat. 

Julen, den där högtiden som jag båda älskar och avskyr.

Jag älskar allt det där som innebär mys, ett ombonat hus med stillsam musik, god mat och ro, men avskyr att det ska vara så uppstolpat och kravfyllt.

För det är vad jag känner om julen, då menar jag mest julafton, det är att det är så stora krav på denna dagen. Det ska åkas hit och dit, klappar ska öppnas och man ska äta så man nästan kräks. 

För mig är julen dopp i grytan på förmiddagen följt av en lugn kväll, allra helst på hemmaplan, med lite smågott att äta som hör ett julbord till. Det räcker för mig. Speciellt i år efter allt som hänt.

Gårdagens spetsades dessutom av att en liten hönapöna fick somna in. Mellan julfirandet fick vi ta beslutet. En koll hemma innan det var dags att åka vidare. 

Fruktansvärt att hitta våran fina Edit alldeles hängig och helt genomblöt av sitt eget dregel, ett kraftigt stopp i krävan, och trots försök att lösa det var det dömt att misslyckas, stoppet satt för långt in i systemet... Hon gjorde några små försök till att dricka men vattnet rann ut lika fort genom både näbb och näsa, och då visste jag att det inte var mer att göra. Hennes kam bar dessutom mörkt blå, och har det blivit så är det inte långt kvar. Så tyvärr fick våran fina gamla dam somna för alltid :(

Tur att vi åkte hem och kollade till innan vi åkte vidare. Fina Edit, vila i frid gumman :'(

Edit var en av de gamla hönorna som kom samtidigt som Lina som fick vandra vidare för ett tag sedan. Vi har märkt att hon blivit tröttare det senaste plus att hon hade större förhårdnader under buken, vilket gjorde att vi trott ett tag att hon inte skulle hänga med så länge till. Vi sa att så långe hon var glad, åt med glädje och drack utan problem, och inte verkade ha ont eller besvär av det man nästan skulle kunna sett som tumörer, då skulle hon få vara kvar. Och det blev tills igår. Av alla dagar... Men det är ju egentligen bara en precis vanlig dag, så som alla andra, men ändå. Nu har vi bara Berta kvar av våra gamla damer. Hon känns frisk och kry, hon lägger inga ägg, men det gör inte någonting, bara hon mår bra, ja så länge hon gör det får hon gå här och vara en lycklig höna. 

Jag hoppas och tror att Edit vart en glad liten höna fram till slutet. Hon vann friheten här. Och det var hon värd. Fina fina Edit, sov gott.

Hon var aldrig lätt att fånga på bild, våran Edit, men här är hon, längst fram, min fina tös.

Vi önskar eder alla...

... en fröjdefull jul.

God Jul 

från oss önskar vi er!!

Ta det lugnt och var rädda om varandra.

Gröna kläder, gula bilar och blåa ljus

Det är det jag gillar, och jag vet att jag vill arbeta på ambulansen när jag är klar. 

Men tyvärr räckte inte dagen för att skingra alla tankar som snurrar i huvudet efter Descarada, hur jag än vände och vred på mig så kändes det bara som att jag var i vägen och inte tillförde något. 

Nu kan man ju inte påstå att vi hade mycket att göra, fyra körningar totalt och väldigt lugna sådana, så det var inte mycket för någon att göra, fick tagit två blodsocker, det var allt. Men det var ju inte så mycket mer, så, tja  vad kan jag begära... Som sagt, det som var jobbigast var att huvudet inte kan sluta tänka, utan tårarna har vart nära konstant. Med det så blir det inget bra jobb gjort. Och med det blir jag arg på mig själv, och ja, då har vi våran onda cirkel. 

Nä, vi får verkligen hoppas på bättring till nästa pass, och det är dags för nya tag på lördag. Dels hoppas jag att min skalle och tankeverksamhet jobbet med mig och inte emot, och så hoppas jag på lite mer att göra som tvingar hjärnan att fokusera och arbeta.

Det jag kan säga mer om dagen var att det var ett himla trevligt ställe med helst underbara människor, det känns som jag trivs i alla fall. Nu ska bara hjärncellerna sluta slåss, sen ska jag nog vara på banan.

En tung tid

Fy vad mörkt allt känns. 

Orken är väck och jag vill bara gräva ner mig. Idag var det svårare än igår.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av Descaradas historia, men jag orkar inte riktigt än, det är för nära inpå. Men snart. Det är en del av min bearbetning av det hela. 

Det är tomt i stallet med bara två hästar, Minerva är nedstämd och Svennis gör allt han kan för att muntra upp. Det känns att energinivån har sänkts betydligt nu, både på gott och ont. 

Hur som helst, livet går vidare, vare sig man vill eller inte, just nu vill jag inte, men där har man liksom inget val. Nu försöker jag ladda för det jag sett fram emot mest under hela min utbildning, imorgon börjar jag ju min praktik på ambulansen. Det ska bli nåt av det roligaste, men under omständigheterna så känns inte ens det särskilt lockande. 

Det jag vet är att jag behöver något annat att tänka på, så morgondagen är trots allt mer än välkommen. Det låter fel att säga det (vill ju inte egentligen att det ska hända andra tråkigheter), men hoppas mycket händer så mina tankar kommer vara fullt upptagna, behöver nog det just nu. Vi får väl se. Hoppas i alla fall på att jag kommer att tycka det är grymt roligt imorgon.

Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sova, nervositeten inför imorgon blandat med sorgen efter Descarada gör det rörigt i knoppen... Så god natt alla.

Allt är över nu... :(

Det som inte får hända har hänt. 

Min älskade fina Descarada har lämnat oss. 

Efter allt som varit kan man väl se det som en liten lättnad, men det var nåt av det värsta jag vart tvungen att vara med om. Det är detta som allt det senaste handlat om, det som jag inte velat sätta ord på, men som var ofrånkomligt.

Allt som hänt orkar jag inte dra nu, men kan säga att det som var det som gjorde att vi var tvungna att ta ett beslut var cancer. Den började ta över hennes kropp. 

Och idag, så fick hon somna in, jag var med henne till det sista, Gunilla var med jämte och Gustaf hjälpte henne över.

Sov gott min fina, älskade vän, du kommer att vara otroligt saknad, men du kommer leva vidare i våra hjärtan. 

Älskade Descarada

Mitt i allt...

Jodå, mitt i alla skit kom det faktiskt en liten ljusglimt.

Hönsen var ju dåliga under hösten, kommer inte ihåg om jag berättat om det, men de var riktigt risiga, det var i samband med att Lina fick somna in. Det gick så långt att jag fick skicka in två av dem till obduktion på SVA (statens veterinärmedicinska anstalt) för utredning. Och det har tagit tid.

Men ikväll kom svaret, de har ingen smitta av något slag!! Det enda som de kunde hitta var gamla dammpartiklar och andra främmande partiklar som satt sig, vilket i sin tur gjort dem nedsatta och en bakterieinfektion fått fäste. Den ser dom inget av mer, utan bara resterna av vad partiklarna orsakat.

Med andra ord, de kan ses som friska!!!

Helt underbart!!! Så glad för mina hönor som mår bra nu!! De verkar friska därute i sitt hus.

Alltid nåt i allt grått som är just nu. På lördag eftermiddag vet vi mer om vad som ska hända andra lägret...

Alltså... nej

Man skulle ju kunna tro att om allt skiter sig inom ett område så kanske det skulle gå bra inom ett annat... Nehedå. 

Efter stallmorgonen så gav jag sjutton i allt annat och tänkte att nu ska jag fixa inför julen, alltså det ätbara. Jomevisstasså...

Ok, började med köttbullarna som faktiskt blev ganska bra, konsistensen vart väl sådär, men de smakade gott. Fortsatte med julgodis, och tänkte slå på stort och göra flera sorter! Och hur bra gick det? En sort som som går att äta... suck. Och så fick jag för mig att jag ville äta potatismos... Jodå, man kan väldigt lätt bränna potatis. För man kan faktiskt glömma hälla i vattnet i kastrullen. Faktiskt. Det luktar skumt kan jag lova då. Och inte fattar man varför. Det gör man först när man går förbi spisen och det låter konstigt. Suck... 

Känns som att det är dags att dra täcket över huvudet och be nån väcka mig i januari 2016. Känns lagom. Pausa ett år. Ja, rätt tilltalande... suck...

När frustrationen bara byggs på och byggs på...

Att gå i ovisshet är, beroende på vad det är, fruktansvärt.

Det kramar liksom all energi ur en, åtminstone när det kommer till något som inte är bra. Är det nåt bra kan man ju i alla fall leva på att det ska bli nåt kul av det, men just nu vet vi inte om det finns något ljust i vad som kommer att komma. Alls. Förhoppningsvis vet vi i veckan. Håll tummarna på det. Och håll tu,,arma för att det inte är så illa vi befarar. För nu känner jag mig totalt dränerad på allt vad ork heter. Det är bara fasaden som håller god min nu. Det innanför är ras. Måste få veta. Oavsett om det är ett obekvämt besked eller inte. 

Jag har glömt

Jag har verkligen glömt hur det är att rida!! Alltså rida på riktigt. Inte bara grundjobba med att skritta och kanske trava lite.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar den typen av ridning med, men att inte ha kommit längre än att kanske kunna trava om dagsformen erbjuder efter 2.5 år, det börjar kännas galet och frustrerande. 

Och med detta har jag till och med glömt känslan av hur det är att rida, i alla gångarter i samling, med power och på en häst som tycker det är kul och bara väntar på nästa signal. 

Och nu, nu längtar jag efter just det. Descarada är en häst som jag bara älskar av hela mitt hjärta, men just nu vill jag bara komma upp på en häst som jag kan känna mig trygg och säker på, inte behöva vara beredd på alla utbrott som kommer, och som kan lite mer. Bara en sån enkel sak som att trava. Och fatta galopp. Jag längtar efter de mest grundläggande sakerna, sånt som jag inte kan göra på Descarada. Vad det gäller ridning på henne har vi lagt ner det helt just nu, och om det någonsin kommer att komma på frågan att göra det igen, det är en bra fråga. Vi får se...

Men som sagt, nu vill jag rida på riktigt. För jag kan knappt komma ihåg känslan av att göra det...

Och bara för det bombar jag inlägget med gamla ridbilder. Mest för min egen skull... 

Varför

Okej, nu var det flera dagar sedan jag skrev nåt, jag som gillar att lätta på det mesta varje dag här. Men för ett tag sedan skrev jag att jag skulle låta bli att överösa er med tristess och dåligheter, och det är just det som min vardag består av just nu. Så därav lite tystnad här. 

Men lite behöver jag lätta på det nu, och kan nämna lite snabbt vad det är som sätter käppar i hjulet för att jag ska orka hålla god min hela tiden...

1. Stressen över skolan, examination som skulle in, ytterligare en mastodontexamination ska inte strax efter jul, dessutom är det ett grupparbete, så det går inte styra själv, lägg till en till examination i grupp på det, görr under juletider när i alla fall två i gruppen kommer fira jul på annan ort, stress över nästa termin, bla bla bla... 2. Sjuka djur, just nu har det ju vart/är det bara problem med allt katterna har ju som ni vet vart med om mycket, hönorna har åkt på nån riktig skit och där väntar vi på provsvar för att veta vidare utveckling, dock visar alla tecken på att det inte är nåt bra alls, och så har vi häst, något är fel med Descarada. Vad kan ingen säga just nu, och även där väntar vi på svar även där och under tiden har vi tagit bort all typ av press från henne, det enda vi gör är att pyssla om henne och ta in och ut från hagen. 

Sen finns det väl sånt där småkrafs som ligger och stör, men som egentligen inte är särskilt stort, men blir stort när så mycket annat orsakar magkatarr hon en, typ som att bilen skriker åt mig igen, och vill ha koll på fläktremmen. Ska ta tag i det. Snart. 

Jojo, det var det. Man kan bli knäpp för mindre. I alla fall jag... 

Nu börjar det på riktigt

Äntligen, nu har en ny kurs startat och den är så mycket mer kopplad till verkligheten!! Praktiken ingår i denna kursen, plus simuleringar på träningscentret vi har, och även på Östra sjukhuset. 

Idag hade vi föreläsning om agerande vi akuta situationer, vad man ska tänka på, och vilken ordning man ska lägga upp allt i. Det ska vara samma över hela världen så det känns bra att få lära sig detta. Det som känns lite konstigt är att inte alla går denna kursen i klassen, detta är en valbar kurs, dvs att flertalet i klassen inte får denna utbildning som ändå är så grundläggande för en sjuksköterska. Men men, vi är väl vana vid konstigt upplägg. 

Hur som helst, detta känns urkul!! Imorgon är det dags för simulering, den ska bli väldigt spännande, de som hade den i eftermiddags sa att den var givande men krävande, så det känns nästan lite nervöst ;) Men kul ska det bli!!

En tankeställare

Kan säga det med en gång, jag är inte på topp, och ja, jag funderar, tänker väldigt mycket nu. Blir berörd av det mesta, och det ä väl inte så konstigt. Står inför ett kanske väldigt tråkigt beslut, men egentligen ska inget tas ut i förskott, men vi har våra misstankar nu.

I detta blir jag väldigt lättpåverkad på alla typer av plan, och alldeles nyss hittade jag en sak till. Jag älskar ju julmusik. Så tänkte muntra upp mig lite med det och letade fram lite på youtube. Slutade med att jag grinade lite till istället. En av favoriterna är Merry Xmas (War Is Over), med John Lennon. Och innan har jag bara lyssnat på texten och tyckt mycket om den. Men nu tittade jag på den officiella videon till den med. Den är då inte så lättsam som man vill tro. Klicka på länken, lyssna och se hela. https://www.youtube.com/watch?v=yN4Uu0OlmTg 

Vi människor är ett vidrigt släkte, håller ni inte med? Självklart finns det bättre och sämre, men i det stora hela, varför kan inte människan se den som står jämte som en människa med lika värde, med samma rättigheter som en själv?? Utan att utveckla detta vidare just här i denna texten (jag vill tro och hoppas att alla (jag vet, alla kan inte tycka samma, men...) som läser har en fin inställning till livet och liven runt oss, och att de som läser tänker till och funderar lite på vad varje, då menar jag varje människa är värd just för en själv, visst är vi av samma kött och blod fast vi kommer från olika delar i världen?) utan summerar det med att det inte är konstigt att man tappar hoppet om människosläktet... 

Låten ifråga kommer fortfarande att vara en favorit, för jag tänker vända den till vad den står för (tror jag i alla fall), att det finns hopp om att det ska bli frid. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Ta hand om varandra, var en medmänniska, mot alla. Det är mitt budskap ikväll. 

Att ta ett stag tillbaka är inte alltid ett nederlag

Att kunna erkänna något för sig själv, om sig själv, det kan var väldigt krävande och jobbigt. Det kan medföra att man faktiskt tar ett steg tillbaka, vilket inte behöver vara något dåligt. 

I detta fallet hade att envist hålla kvar vid vad som vart kunnat leda till något dåligt. Till och med skada. Att erkänna att kunskapen inte räcker, att man inte är tillräcklig, det är svårt. Men man måste göra det någon gång. Att fortsätta i samma spår, och tro att allt kommer att lösa sig skulle i detta fallet förmodligen innebära att någon kommer till skada, och mest troligt att det skulle vara jag som gör det. 

Att välja att kliva åt sidan är att behöva svälja sin stolthet och det är tufft, men samtidigt växer man i det. Det kommer något bra ur det.

Nu återstår det att se vad allt barkar hän, vi har bett om hjälp, något är galet och vi kan inte reda ut det själva. Det enda vi kan hoppas på nu är att en lösning kommer så snart det bara är möjligt.

Och nej, just ni, innan vi vet varken ut eller in, så tänker jag inte säga vad det är, det är för känsligt än. Det enda jag kan nämna är att det gäller häst. Så får vi se sen. Håll bara tummarna, det är det enda jag kan be om nu.

Inget att säga...

Idag går mina tankar till de inblandade i den stora bussolyckan utanför Tranemo, och speciellt till de anhöriga till kvinnan som miste livet. Olyckan skedde inte alls långt härifrån, känns overkligt att den var så nära, läskigt att slå upp nyheterna och läsa om den. De flesta klarade sig bra, men det var flera skadade, 8, en allvarligt, och en kvinna omkom. Det var ett massivt pådrag. I detta slog det mig; det kan vara jag som står på en sådan olycka en dag. Det känns konstigt att tänka så, läskigt, men jag tror att jag kommer att hantera det bra. Jag hoppas på det. Det kommer att ingå i mitt yrke.

Här är en länk till en av alla artiklar om olyckan;  http://www.bt.se/nyheter/tranemo/en-person-dod-efter-bussolyckan(4558138).gm

Gästspelat

Hoppade in och tog lite stalltjänst på ridskolan idag, några timmar i morse. 

Det var allt bra längesedan jag jobbade i stall, herrejösses, det gjorde jag ju i gymnasiet, det är 15 år sedan!! Jösses, då kände jag mig gammal igen ;) Jobbade ju visserligen i två omgångar som ridinstruktör under åren som gått, men inte ren stalltjänst, bara enstaka dagar då och då.

Och även om jag helt har ändrat riktigt i karriären så måste jag erkänna att det var såpass mysigt att jag inser att jag saknat det lite. Hästarna är så härliga!!

Imorgon blir det tillbaka till skolbänken igen, seminariearbete som ska slutföras och nästa seminarium ska förberedas. Ett examinationsarbete ska göras under veckan med, längtar inte direkt... Det ska vara klart nästa vecka. Skönt dock att bli av med det. Bara att köra på med andra ord!!

Fina Yellow, han står fortfarande kvar på ridskolan!!

Ambulaaaans!!!

Just det, ambulans. 

Under julen har vi praktik, och jag ska vara på ambulansen!! Det är tyvärr bara 7 pass (haha, jag hade gärna kunnat ta pass varje dag under hela julen ;) ), men ändå, jag ska vara på ambulansen!!

Glad Glad Glad!!!

Endast 4 stycken i hela klassen kunde få ambulansplacering, jag vart en av dom :D

Tjohej, detta kommer bli den bästa julen på länge!!!

Jag är placerad på ambulansenheten SÄS, alltså i Borås. De hade inga placeringar alls i Göteborg, men det gör inget. Jag kommer att utgå från Skene. Det kommer att bli hur bra som helst!!

Åh, jag längtar, det ska bli så kul! Kan väl enkelt beskriva min känsla och förväntan så här; som ett barn på julafton ;)

Längtar till jag får hoppa i de gröna kläderna igen!!

Blev inget

Nepp, var inte ute och tog några kort idag. 

Vart på så surt humör så jag gav sjutton i det. Har inte sovit inatt. Kunde inte. Så drygt.

Inte fått gjort nåt vettigt idag. Eller ja, lite vettigt, men inte alls så mycket jag skulle velat. 

Upprepade den trevliga promenaden och lastträningen med Descarada, hon förvånade lite (mycket), genom att kliva in i transporten på egen hand när jag testade att skicka in henne. Dessutom var det smalt, det har hon tyckt vart läskigt om något, men vi måste ju ha det om vi ska kunna köra båda samtidigt liksom... Det ni, är ett enormt framsteg, från att inte alls vilja gå in för ett par veckor sedan!! Duktiga hästen!! Vi avslutade all med att jag blev nockad i huvudet av henne med tänderna först, när hon skulle svänga om och glo på något i skogen bakom. Resultat; bula i huvudet och ont i nacken. Tackar för den...

Utöver det hälsade jag på farmor, och så gick jag och mamma en stund på julmarknaden här i byn. Den var ingen höjdare, tyvärr väldigt trist, så vi var fort därifrån igen. Fick varit i djuraffären en sväng, det är ju kattens dag, fick köpt lite smarrig blötmat till tjejerna, så det var väl bra i alla fall.

Men som sagt, utöver det så vart det inte mycket. Jo, Susanne var förbi och hjälpte mig att kolla ett par hönor som jag misstänkt ha äggledarinflammation, den ena var det ingen fara med alls, den andra för vi avvakta några dagar med, vad det är vet vi inte riktigt, kanske förstoppning, ska ge olja flera gånger om dagen, så hoppas vi på det bästa. Annars är det nåt som kan bli svårt att göra något åt, kanske en tumör? Känns tyvärr som något sånt. En massiv "boll" under magen... Fort har det kommit med. Det är lilla Edit, en av de äldre, som kom samtidigt som Lina som gick bort för några veckor sedan. Hon är påverkad, det märks, men en chans får hon ju självklart, är det förstoppning så ska vi kunna lösa det, för det är ju något som man ska kunna få bort. Hoppas och håller tummarna för det. Min lilla hönapöna, håll tummarna!!

Äntligen

Idag blev det promenad med hästarna, och Descarada skötte sig ypperligt!! Lite lastträning när vi kom tillbaka med, och det gick som en dans. Skönt efter allt strul som vart!! Nu tänker jag inte sätta mig upp och rida på ett tag, det får vara, hon får landa lite i allt som hänt det senaste, så får vi se när det blir ridning igen. 

Förutom promenaden och stallfixet bestod dagen av utomhusarbete, taket på garaget lades klart och det röjdes upp här, nu ser det riktigt bra ut! Dock ser huset ganska skabbigt ut när taket på garaget är så fint ;) Jösses, det behöver verkligen fixas det med...

Aja, tänkte ta lite bilder imorgon så får ni se!!

Tänkte titta på tv...

Alltså, nu är det fredag, och efter att ha vart igång till 100 hela dagen så kändes det skönt att sätta sig i soffan och bara glo på tv. Tänkte inte ens starta datorn först. 

Men nä, det är ju fredag. Helg. Då går det inte nåt värt att titta på, det är ren skit!! Det är gamla repriser som gått hur många gånger som helst, det är tramsprogram i form av amerikanska jag-ramlar-åh-gud-vad-kul-program och så vidare. Och detta betalar man för!! Så löjligt. Kan det inte gå nåt vettigt, nån film kanske? Då menar jag inte en gammal flanig film från 92 som rullat så många gånger att alla kan den utantill och målgruppen som den riktas till tycker den är urlöjlig, för sånt roar inte de i den åldern idag. Men det är bättre än alla dessa förbannade top 20 funniest, dancin fools, de där gapiga amerikanska inslagsprogrammen som bara ska vara så kul men som man istället bläddrar förbi för man kräks lite på hela konceptet "ju värre nån slår sig desto roligare är det". 

Så jäkla kasst. Detta betalar man för. Bara för att man ska kunna se några program under veckan som man faktiskt vill kunna se. Tröttsamt. 

Så, istället för en lugn titta på tv kväll så blev jag sittande bitter framför datorn. Det går väl an, men att få ligga i soffan och zappa mellan roliga program som man gjorde förr, det saknar jag. I-landsproblem jag vet, men en gång tv-nörd, alltid tv-nörd...

Jag fuskade ;)

Allt är klart, nu kan juletiden och förhoppningsvis julefriden komma :)

Kände inte alls för att vänta tills imorgon med att plocka fram ljusstakarna och stjärnorna, mest för att jag ville slippa imorgon ;)

Så ja, idag har jag städat av, fixat och pysslat, och nu har julen flyttat in här. Skönt!! 

Kanske var en revansch från gårdagen då jag fick ett blixtmigränanfall när jag var i stallet, och däckade mig i timmar. Dock gjorde det mig helt slut även idag, men ingen migrän i alla fall, bara "vanlig" huvudvärk. Det är väck med nu, väldigt skönt.  

det händer grejer här på gården nu med, skelettet som står härute (garaget) har börjat få tak, och imorgon, eller på lördag bör det vara klart. Sen är det bara (typ bara) väggarna kvar! Det går undan!!

Backat 2 år...

Just nu känns det hopplöst att hålla på med hästar.

Inte för vädret, det kan jag stå ut med, även om det kan göra det besvärligt. 

Utan när nåt händer och hästapållen backar ungefär två år i utvecklingen... Så som Descarada håller på nu häll hon på för två år sedan, brötig, flyger i luften för ingenting, halvt okontaktbar, vid lägen då hon får krav på sig blir hon tvärilsk. Blir inte klok på henne. Kan inte hitta något fel på henne, utan nån tillfällig knäpp. Hoppas verkligen att den är tillfällig. För detta är inte roligt, hon är så go att ha att göra med, tills hon bara blir helt i sin egna värld. Idag försökte jag få hennes uppmärksamhet när ungar gick förbi på vägen, men icke, hon frös och blev sur mot mig och fortsatte blänga. På något hon set  hur många gånger som helst.

Vad har hänt nu? Hon är superkänslig och jag har aldrig kunnat behandla henne som någon annan häst jag haft kontakt med, för då slår det över. Hon är kollad, hon har inget fel i kroppen. När hon gick som bäst nu under hösten så tyckte hon det var kul, och uppmuntrade henne i detta. Men nu... ja?? Blir så less. Trots hennes egenheter så är detta det hästen som tagit störst plats i mitt hjärta någonsin, tycker om henne så otroligt mycket, och vill komma någonvart med henne. Vill att hon ska landa någon gång och tycka allt är roligt och okej. Jag trodde vi var där, men tydligen inte. Undra egentligen vad hon har med sig i bagaget. Hon känns så bräcklig, så skör, minsta lilla kan få det vi byggt upp att rasa. I grunden är hon en glad häst, men med koncentrationssvårigheter, i alla fall nu. Det känns som att hon väntar på att få en bestraffning och försvarar sig mot den redan innan den kommer, dock borde hon veta att den inte kommer hos oss. Vi jobbar inte med hästarna på det sättet. Självklart säger vi till om det är något som inte är ok, men det måste vara till hundra befogat och på ett sätt som gör att hästen förstår, och ett sätt som ger respekt, och detta gör vi inte genom våld. 

Frågan är nu bara, hur går jag vidare, är hon trött på det vi gör? Behöver vi hitta på något annat? Men vad? Jag har tömt mina resurser nu på fantasi, och med vintern i antågande är det svårt att hitta på massa saker. I detta läget hade ett icke fruset underlag vart att föredra... Men men, vi får se, låta henne landa igen, och efter det se var vi kan hitta på. Det blir väl att återgå till de eviga promenaderna igen. Det är inte fy skam, men rätt trist i längden... Lilla Descarada, vad ska vi hitta på?? Älskade skrutthästen.

Oj

Om exakt en månad är det dagen före dopparedagen. Det är ju galet snart!!

Just dopparedagen, alltså julafton kan jag gärna skippa, men det runtomkring, myset med ljus, gardiner, julbak, julmat, det gillar jag! 

Och till helgen nästa vecka är det första advent, så imorgon plockar jag ner lite gardiner och sätter upp juligare sådana (jag har tjuvstartat i två rum), lite senare i veckan ska dukar och mattor bytas och på fredag ska lamporna bytas ut mot adventsljusstakar och julstjärnor! Innan fredag är det för tidigt tycker jag, kanske är torsdag ok, men bara kanske. Kan väl vara ok, om man vill ha fredagen ledig från sånt ;) 

Ska pyssla upp nån belysning på utsidan med, vad vet jag inte, blir nåt litet för det är ändå lite stökigt i och med garagebygget att det inte känns så nödvändigt att lägga tid på att pynta ute. Dock ska förhoppningsvis taket läggas klart i nästa vecka, då blir det nog lite mer ordning bara i och med det. 

Så med start imorgon så har vi lite julstämning här, och hur skönt det än var att plocka bort allt efter förra julen, lika mysigt är det att få fram allt igen :)

Hönsutställning

Jomen, jag är rejält hönsbiten ;)

Så idag bar det iväg till Halmstad för att kolla in Nationalen, Sveriges största hönsutställning.

Det var väl trevligt, och många fina fåglar var på plats, men kändes stressande för djuren, och var inte så stort som jag trodde det skulle vara. Hade föreställt mig att det skulle vart lite med utställare som sålde prylar och sånt, men det var två stycken typ, och mycket samma utbud. Var nån mer med keramikfigurer. 

Hade hoppats på att lite fler raser var på plats så som de gammelsvenka sorterna, de lite ovanligare, då vi har lite planer på att börja föda upp dessa och på så sätt ge vårt till att de raserna ska leva vidare. Men bara ett par var där. Fina var de dock! 

Som sagt, jag hade lite höga förväntningar på utställningen, har inte vart på någon innan, det var väl det. Men trots att det inte var riktigt som jag tänkt var det en trevlig dag, det var bra arrangerat, och fina djur som sagt. Dock tveksamt om jag åker på fler, det var inte riktigt min grej!

Einstein!

Jäkla katapult

Vi har hamnat i en svacka jag och Descarada.

Inget funkar, i alla fall inte uppsuttet. 

Under veckorna jobbar vi mycket från marken, och det går som en dans. Inga problem alls, hon lyssnar på minsta vink, och vi samarbetar. Vi lasttränar och sakta men säkert blir hon lite säkrare för varje gång. Nu behöver hon komma över det otäcka med att gå in när det är smalt, och stå kvar och vara lugn. 

Men så kommer det till ridningen. Och där funkar INGET just nu. Jag har aldrig vart med om en häst som kunnat säga ifrån så kraftigt om vad hon tycker om man vill något. Just nu blir hon som en fiolsträng så fort jag sitter upp, jag har kollat och kan inte hitta något fel på henne, utan det känns som att det sitter i huvudet. Skritta gör hon bra i början, när vi fortfarande har lång tygel, ända tills något stör henne. Vad som helst. Kan vara ungar som går på vägen. Idag kom det sådana där... Sen var det kört. Huvudet flög upp, hon blev som en hängmatta i ryggen och hon struttade omkring utan att vara kontaktbar. Allra helst hade hon velat dra därifrån, det kändes tydligt... När hon då inte fick sätta av som hon ville exploderade hon i hysteriska hopp-stegringar-bock-skutt. Man är inte stor då när hon drar till med det där... Och komma åt och säga till henne är nästan omöjligt, det enda hon reagerar på är rösten, så ryter ganska bra i de lägena. Hur man än gärna vill gå på henne med skänkel så märker hon inte dem, så det är lönlöst, Att försöka plocka ner huvudet på henne gör jag av ren självbevarelsedrift, inte för att det funkar så bra, men försöker i alla fall. 

Efter utbrottet gav jag upp idag och hoppade av. Kändes som ren idioti att sitta kvar. Så hämtade repgrimman istället och longerade henne. Lät sadeln sitta kvar. 

Och hon fick trava på massor. Och utbrott fick hon, inga dåliga sådana med bakutsparkar och stegringar, hon gjorde till och med försök till att hota mig i dessa, men där går hon bet, från marken kan jag ha kontrollen kvar och styr upp det mot hennes vilja. 

Och när hon fått utlopp för dessa lugnade hon sig. Hon till och med sänkte sig och kopplade av. Så när hon gjorde det fick det räcka. Nästa ridpass ska jag börja med longeringen, och hoppas på att hon beter sig okej efter det. För när hon håller på såhär är det inte så värst kul att rida om man säger så... Saknar känslan vi hade för ett tag sedan... Hoppas vi snärt är där igen...

Så här såg det ut förra året... nu är vi där igen...

Allt annat!

Jag är grym på att göra allt annat än det jag borde göra!! Att förhala saker är inget man behöver öva på ;)

Hade en plan för dagen, skulle städa, diska, tvätta, röja upp och greja. Jomenvisst ;)

Hängde istället med Susanne till Borås, perfekt, kunde ju köpa två-kilosbyttor med majs till hönorna :) 

Men hur som helst, jag fick faktiskt gjort ganska mycket ändå av det som skulle bli gjort när jag kom hem och innan jag skulle till stallet, jag till och med fick bakat bröd. Det ni! Inte vet jag hur jag fick ihop det trots att jag förhalade allt trist, men nöjd blev jag ;)

Vart väl en del dock som är sparat tills imorgon. Eller kanske till nån annan dag ;)

Söööömnbriiiist

Tiden bara rasar iväg, det är mycket som bockas av, massor av saker i skolan som prickas av som klara. Snart är termin 5 slut!! Och slutspurten är nära... Eeek!!!

Har som vanligt tentaångest, fasar inför sista sluttentan redan, den nationella NKSE-tentan, vet inte riktigt hur jag ska förbereda mig inför den, press, press, press... 

Och det blir inte bättre av att nätterna spenderas i nåt halvvaket tillstånd, kommer som djupast ner i den där dvalan man hamnar i precis innan man somnar, men sen är det stopp. Overkligt jobbigt var det när klockan ringde i morse och det var dags att släpa sig till ett seminarium. Lika jobbigt var det att hålla sig vaken under seminariet med... 

Suck. Hoppas på en grym natts sömn inatt, orkar ju knappt stå på benen som det är nu. Håller tummarna för det i alla fall och gör ett försök nu... godnatt!!