Jo man tackar, man får igen för att man vart lat under veckan. Eller lat och lat, ibland tillåter inte livet att man får en minut över, eller så blir man blir sjuk, eller så är det nåt annat, och då får man låta hästarna vila lite.
Och ja, hästarna fick vila måndag till fredag.
Och ja, det fick vi igen.
Herre min jesus vilka energiutbrott de fick idag!!
Vi gick en liten bit på grusvägen ovanför stallet, hur långt vi skulle gå fick liksom ge sig medans vi gick. Det började med att Minerva inte visste i vilken ordning benen skulle röra sig när hon gick, så hon satsade på att sprattla och göra början på promenaden lite lätt livlig för Gunilla.
Descarade fnös lite, men höll sig i skinnet så länge... Vi vek av en stig in mot skogen, för att de skulle få lyfta lite på fötterna över stockar som ligger lämpligt över stigen, och det gick rätt bra. Förutom att Descarada hade lust att äta upp min högra arm ungefär hela tiden, men så pass respekt har hon så hon lät bli mig, men tuggade glatt i luften istället och lekte piraya. Vi kom till änden av stigen som leder ut på grusvägen igen, och där låter jag Descarada ta några tuggor av det gamla gräset.
Det jag inte räknat med var att en osynlig sabeltandad tiger (eller nåt sånt) skulle minsann attackera och äta henne där hon stod, vilket gjorde att jag var helt oförberedd på explosionen som kom. Hon skrämde Minerva som var framför så pass att hon flög i luften med.
Ungefär här lovprisade vi repgrimmorna med ledrep ännu en gång.
Descarada kom på hur fånig hon var och övergick till attityden "det där var väl inget, skulle bara styla lite.". Dock sprattlade Minerva vidare och vi fick lite svårt att ta oss framåt där en stund. Men skam den som ger sig, vi kom en bit till, samtidigt som vi bestämde vändpunkt. När vi kom till den var hästarna lugna och vi gick in i en liten skogsglänta så de kunde få kalasa på det gamla gräset som förunderligt nog är en delikatess.
De var lugna och nöjda med detta tills vi skulle gå hem.
Då tycker Descarada att det var dags för att uttrycka stora missnöjet över att vara sist i ledet och for upp i luften, sprattlade på bakbenen, skuttade och betedde sig som om hon hade fått eld i röva. Minerva tog tillfället i akt och började fäkta med frambenen hon med.
Vid detta laget blängde vi mest på åbäken som för omkring som lurviga, täckesklädda pingpongbollar i vägkanten. Det vi har lärt oss det senaste året är att vi reder ut dessa situationer, bara vi behåller lugnet. De galna vita två visar trots oändligt mycket sprattel respekt för oss, och på något sätt i detta lyssnar de på oss. För ett år sedan var jag riktigt skraj när de höll på så här, men nu, nej inte det minsta. Självklart har jag respekt, men jag har koll på läget och blir inte rädd. Jag vet vart jag har henne. Och om det skulle vara läge att flytta på mig, då gör jag det. Detta är fördelen med att ha jobbat så mycket vid hand, man lär känna hästen och reder ut situationer som denna.
Hur som helst, efter att återigen har höjt repgrimmorna till skyarna (ja, de kan nog få oss att bli religiösa), fick vi dem på rätt spår hemåt i väldigt sakta mak, ett bra sätt att lugna ner dem är att själva släpa fötterna efter sig, och de rättar sig efter det. Resultatet av detta vart lugna trevliga hästar som kunde förflytta benen i rätt ordning utan fara iväg. Skönt!! Att sedan Svennis höll på att skrämma slag på Descarada när vi kom tillbaka till stallet är en annan sak. Han kom skuttandes i hagen vi gick förbi, och hon fick ett tokryck återigen och for upp i luften. Denna gången var det mer "matte hjäälp!!" och hon hoppade i det närmsta upp i mitt knä. I andra lägen, när det är fladder bara för att hon kan, så håller hon sig på behörigt avstånd från mig, använder sig av linans längd men inte mer än så. Men blir det läskigt så är det mitt knä som gäller, för då förvandlas denna stora häst till en rädd hund som ska ta skydd hos matte. Det är mindre smidigt, men jag har vant mig vid att flytta på mig i ett sånt läge och klappa lite tröstande på halsen på henne istället. Det hjålper bra. Så även dnna gången och lugnet infann sig fort. Och de sista metrarna till hagen gick lugnt tillväga. Det var två rätt så nöjda hästar som fick gå och äta sitt morgonhö, som de fick sällskap av Svennis att äta upp.
Imorgon gör vi ett nytt försök, vi ska ut och klättra. Hoppas på mindre sprattel då ;)
Tokiga bushästen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar