Jag har precis tittat på en svensk dokumentär på tvåan. Barn med cancer.
Innan jag hamnade vid detta programmet bläddrade jag runt och irriterade mig på att det bara är skräp på tv.
Men efter att ha sett detta programmet så sitter jag och funderar på varför man ska vara så småsint som man är.
I denna dokumentären fick man följa några familjer där något av barnen var drabbade av någon typ av cancer. Missade lite i början, men kom in i det rätt bra ändå. Man fick även följa personalen på sjukhuset, hur de reflekterar över hur man möter just barn med cancer, att man inte kan möta alla på samma sätt, utan på helt olika sätt beroende på vilken ålder barnet har. Även hur man bemötte föräldrarna, och hur känslosamt det faktiskt är även för personalen när allt vänder och går åt fel håll. I en av familjerna inträffade det värsta, tonårsdottern kunde tillslut inte bekämpa cancern. I en annan familj hade en tonårskille kämpat och vunnit.
I slutet sitter han och säger att han är glad för allt det lilla, att få gå i skolan, att kunna gå igen, även om det är med kryckor och att ha fått matlusten tillbaka. Allt sådant som man annars tar för givet och inte värderar särskilt högt för att det är så det ska vara.
Det är när man ser ett sådant här program som man får sig en tankeställare, varför är man så gnällig när det gäller helt meningslösa saker? När jag var i tonåren var jag inte glad i skolan, och klagade över den så som de flesta andra, men har man besegrat något som cancer så kan skolan vara en välsignelse, att få gå till den betyder att man fick leva. Det kan också vara irritationen över att det bara är trista saker på tv:n på kvällen. Men vad sjutton gör det egentligen? Jag lever, jag är frisk, så vad tusan gör det att tv:n råkar vara tråkigt??
Inte nåt. För det har ingen betydelse egentligen. Det finns det som är så mycket värre.
Istället för att gnälla om var och varannan sak, varför inte vara tacksam istället?
Som sagt, jag fick mig en tankeställare ikväll...
Innan jag hamnade vid detta programmet bläddrade jag runt och irriterade mig på att det bara är skräp på tv.
Men efter att ha sett detta programmet så sitter jag och funderar på varför man ska vara så småsint som man är.
I denna dokumentären fick man följa några familjer där något av barnen var drabbade av någon typ av cancer. Missade lite i början, men kom in i det rätt bra ändå. Man fick även följa personalen på sjukhuset, hur de reflekterar över hur man möter just barn med cancer, att man inte kan möta alla på samma sätt, utan på helt olika sätt beroende på vilken ålder barnet har. Även hur man bemötte föräldrarna, och hur känslosamt det faktiskt är även för personalen när allt vänder och går åt fel håll. I en av familjerna inträffade det värsta, tonårsdottern kunde tillslut inte bekämpa cancern. I en annan familj hade en tonårskille kämpat och vunnit.
I slutet sitter han och säger att han är glad för allt det lilla, att få gå i skolan, att kunna gå igen, även om det är med kryckor och att ha fått matlusten tillbaka. Allt sådant som man annars tar för givet och inte värderar särskilt högt för att det är så det ska vara.
Det är när man ser ett sådant här program som man får sig en tankeställare, varför är man så gnällig när det gäller helt meningslösa saker? När jag var i tonåren var jag inte glad i skolan, och klagade över den så som de flesta andra, men har man besegrat något som cancer så kan skolan vara en välsignelse, att få gå till den betyder att man fick leva. Det kan också vara irritationen över att det bara är trista saker på tv:n på kvällen. Men vad sjutton gör det egentligen? Jag lever, jag är frisk, så vad tusan gör det att tv:n råkar vara tråkigt??
Inte nåt. För det har ingen betydelse egentligen. Det finns det som är så mycket värre.
Istället för att gnälla om var och varannan sak, varför inte vara tacksam istället?
Som sagt, jag fick mig en tankeställare ikväll...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar