Det är hemskt.
Beata skrämde mig halvvägs till hjärtstopp idag (ok det behövs inte mycket för att jag ska reagera ratt kraftigt..) Men så hon gjorde idag har jag inte vart med om att en katt gjort innan.
Hon var precis som vanligt sedan jag kom hem, betedde sig som hon alltid brukar. Christian kom hem, och hon gick i gång och tjatade om att hon skulle gå på promenad, men Christian skulle klippa gräset, så det blev inget med det just då. Rätt var det var börjar hon hulka, och kräks. Inte helkonstigt, men varför skulle hon göra det? Ok, så här långt var jag lugn. Men efter kräkningen blev hon slö och flåsig. Jag lyfte upp henne, la henne i mitt knä och hon bara låg där. Hoppade ner sedan och satte sig i ett hörn, fortfarande slö. Ringde mamma då, bara för att få höra några lugnande ord så tankarna kom på plats. Ringde därefter till Gustaf som inte svarade. Väntade på att han skulle ringa upp. Under tiden började Beata bli som vanligt igen, och när han ringde så var hon sig själv igen. Åt, drack, tjatade och så vidare. Och efter lite rådgörande och bollande med Gustaf bestämde vi oss för att avvakta. Vad det skulle kunna vart är inget vi kunde komma på. Hon verkade ok igen, inget har kommit tillbaka under kvällen och nu är det fullt ös på henne, hon är sig själv, som hon brukar vara. Behöver jag säga att det är overkligt tryggt att känna den grymmaste veterinären som går att hitta?? Overkligt bra faktiskt... Gustaf ska ha ett stort tack för att han står ut med alla mina frågor i tid och otid!!
Hur som helst, jag hoppas och håller tummarna på att detta inte kommer tillbaka. Jag vill att mina tjejer ska må bra, för gör inte dom det så gör inte jag det. Det är få saker som jag upplever är så fruktansvärt som när mina djur blir sjuka, det är för mig lika illa som när en människa blir sjuk. De är mina barn, en del av min familj, så är det bara!!
Älskade, fina Beata
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar