Ikväll visade fröknarna häst att det inte alls alltid blir vad vi tvåbeningar tänker att det ska bli.
Jag och Gunilla vart ikväll fortfarande på de rosa molnen efter gårdagens helt perfekta ridtur, så vad vore inte bättre än en ridtur idag igen?? Vi kunde inte komma på nåt bättre i alla fall ;) Hästarna dock, hade en annan uppfattning ;)
Vi tänkte oss en lite lagom lång runda, det vart ju trots andra ridturen ut för i år. Att de kanske var lite trötta efter gårdagens längre klätterrunda hade vi med oss i tankarna med.
Hästarna tänkte däremot att dom minsann inte hade någon lust att släpa på oss uppför backarna idag (ja, vi har massor av backar häromkring, inte mycket plant om man inte vill ut på mer trafikerade vägar) utan hade hellre gått in och ätit sitt kvällshö.
För jisses vad sega de var! De ville vända hemåt ungefär var tredje steg, och letade efter en anledning till att faktiskt få det. Eller få och få, snarare ta sig friheten... Och de hittade en alldeles ypperlig anledning. En människa som var på promenad med sin hund och fån 1 och fån 2 kunde ju inte annat än att bli fruktansvärt ställda över detta vansinnigt konstiga fenomen, och sa på studs att ridturen var över, nu vänder vi HEM (nej, de var inte rädda, bara flamsiga). De flanar sig en stund, sedan hoppas Gunilla av och släpar med sig Minerva förbi människa och hund (som uppträdde ypperligt i ett sånt här läge, tack!!) och vi tänker att Descarada ska hänga på med mig på. Trots att mitt knä har blivit bättre fixar jag inte att böja det såpass som det krävs för att ta sig upp i sadeln utan pall, och en sådan släpar vi ju inte direkt med oss ut i skogen... Men nej, Descarada bryr sig inte ett smack om att de två går iväg och står kvar och försöker vända hem, flanar sig mer än vanligt. Efter en stund kände jag att det kunde gå över i något farligt och hoppade av och släpade hästfånen förbi människa och hund, tackade för deras tålamod, och sedan fortsatte vi vår tänkta runda, fortfarande till fots, släpandes på två vita fånar till hästar. Först när turen vände hemåt blev det fart på dem igen. Gunilla kunde hoppa upp och rida resten av vägen, jag gick. Bra det med, men lite frustrerade, det måste jag erkänna.
Aja, nya tag om ett par dagar, när hästarna fått smälta allt lite, innan dess blir det promenader. För hålla igång ska de allt göra ändå!!
Envis 1 och envis 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar