Jag tror att det finns en hel del som känner likadant som mig. Det jag tänker på är julen. Som barn var det en högtid att se fram emot, julafton var något man längtade till lika mycket som sin födelsedag.
Så är det inte riktigt nu. Som liten hade man inte några bekymmer, i alla fall inte några som innebar långvarig stress eller annat. De bekymmer man hade var väl oftast de som fanns för dagen, t ex att man inte fick leka med den kompisen man tänkt. Detta var ju för det mesta något man släppte rätt fort igen.
Just när det gäller julen så var man inte medveten om allt runtomkring, det man såg var julklapparna och den roliga dagen med släkten och med smaskig mat. Då fanns inte stressen över att fixa den där maten, se till att julklapparna hamnade under granen, att granen ens kom på plats, att helt enkelt ordna allt runt omkring för att få julaftonen till att gå runt. Man förstod inte att det var en massa jobb bakom. Istället njöt man av att vara just barn, att man kunde leka med kusinerna samtidigt som man med en olidlig spänning väntade på att få öppna klapparna. Att kolla på Kalle på tv var en stor höjdpunkt med, och den timman var hejdlöst rolig.
Och då, när man var liten hade man en föreställning om att allt detta, det kommer alltid att kännas såhär. Och att det alltid skulle vara på samma sätt, inget skulle förändras. En dag som bubblade av skratt, förväntan och en overklig lycka när man äntligen fick öppna sina julklappar med spänning. Det enda som inte var bra var att det bara var en gång om året, att man skulle behöva vänta så länge till nästa gång när denna underbara dagen var över.
Och jag önskar så att det skulle kunnat få fortsätta så. I alla fall känslan för julen, för att hålla samman släkten som bildar egna familjer skulle vara en omöjlighet, så mycket folk det skulle bli, ojoj... Men känslan. Jag saknar känslan. Sedan många år tillbaka så är man ju fullt medveten om att den där lyckliga drömdagen som man upplevde när man var liten är borta för alltid. Men jag längtar till den. Men dit kommer jag aldrig igen. Nu ser man allt på ett helt annat sätt, och framför allt är man medveten om alla måsten, och stressen över att allt ska bli perfekt sitter inbankat i skallen på en likt en spik som är hårt inbankad i väggen. Det kommer aldrig att bli perfekt, för det perfekta är i det förflutna, så som man upplevde julen som barn. Det går inte göra något åt.
Nu ska ni inte missförstå mig, jag tycker om juletiden, jag tycker den är underbar. Men jag vill understryka; juleTIDEN. Inte julafton. Julafton har på något sätt blivit en stark påminnelse av en svunnen tid, en tid man aldrig kan gå tillbaka till igen. Och det gör mig lite nedstämd. Numera innebär julen en massa administration, man ska se till att vara på rätt plats på rätt tid, det är julklappar hit och dit, man ska le och vara glad hela tiden, det är ju julafton, då ska alla vara glada, men samtidigt gror andra tankar som gör att man bara har en fasad av att vara på topp, i år för mig är det plugget, jag har en enorm stress för att jag har så mycket dessa veckorna att läsa in, sårass att jag inte har kommit in i julkänsla och fattar inte att det är julafton på måndag.
Men nu ska jag inte svartmåla julafton så värst mycket egentligen, för visst, det är en mysig dag som jag egentligen gillar. Men det är så mycket mer numera, som gör att det bara känns som en rätt så vanlig dag, med lite extra god mat. Jag tycker om traditionerna vi numera har, och vill gärna ha dem kvar, men sinnet letar ändå efter känslan jag hade när jag var liten. Jag försöker kolla på Kalle med samma entusiasm som fanns då, men den infinner sig inte. Men bara för att, vill jag se Kalle ändå, för korta stunder så får jag den där härliga känslan av julen som liten.
Men jag ÄR vuxen nu. Det är bara att ta, och det har sina fördelar ;) Jag är glad över att jag har härliga minnen från barndomens jular, för de var underbara, och jag tycker ändå att det är bra nu. Men jag kan inte låta bli, jag saknar det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar