Sista tiden med Jason

Ok, det var vintern 09-10 (kommer bli väldigt långt detta...)

Trots framtidsplaner så började en känsla gro i mig, en känsla som undrade vad jag höll på med, vad det detta jag ville egentligen, egen häst, med allt vad det innebär. Jo, vad det innebär är jag väldigt väl insatt i, efter att ha vart hästägare i 10 år. Men det fanns några orsaker till detta vilket var att min ork, mitt intresse, min ekonomi, vad som hänt under de senaste åren i sjukdomsväg och några andra orsaker som jag inte drar här nu. 

Men jag tryckte ner känslan, nu ska det minsann bli bra och vi ska bli framgångsrika i dressyren! 

Hur som helst, det bittra vintern höll i sig, snömassorna vägrade ge med sig och låg kvar. Vi kämpade och red så gott det gick, emellanåt gick det riktigt bra, när en del av snön sjunkit och minskat i djup, strax innan nästa snöfall gick det riktigt bra! Det var rätt kul att galoppera fram i snön, och musklerna började sätta sig på Jason! Men så kom lite magtrassel hos Jason, vilket i och för sig löste sig snabbt och bra, men då kom känslan igen ich den gången började jag spåna lite på hur jag skulle göra, började lägga ut lite trådar här och var, bara för att se om det fanns något intresse av en häst som heter Jason.

Det var lugnt på den fronten ända tills jag fick ett samtal på morgonen att Jason inte alls verkade bra, och jag åkte ut till honom. Magont, bara att gå, denna gången fick distriktaren komma ut och behandla honom. Det tog hela dagen innan det släppte. Då bestämde jag mig, han skulle få flytta från mig. Jag var helt slut i orken, fanns inget kvar att vrida ur på den fronten, för att inte tala om ekonomin, den existerade inte, och att ha häst när man inte kan betala för honom, det är inte rätt. 

Rätt ledsen men ändå "nöjd" över mitt beslut åkte jag hem sent den kvällen. Nu skulle det läsa sig.
Men lugnet varade inte. Redan tidigt nästa morgon var det dags igen, och denna gången var det bara att lasta och åka till Skara. Transportproblem blev det med, min transport var inplogad bakom orubbliga snöhögar (inte så vansinnigt smidigt) så jag fick lånat ett släp och vi kom iväg tillslut. Det var en rätt läskig resa, is och halka längs med vägen.

Väl framme tog dom emot honom och behandlade honom direkt mot förstoppning. Han skulle få bli kvar, hemgång om ett par dagar. Dels för att se så att allt släppte och vad det var som var fel. Detta var en tisdag. 

Redan dagen efter ringde som och sa att detta var ingen vanlig kolik, och de frågade om de kunde utreda honom vidare. Självklart. på eftermiddagen hörde de av sig och frågade om de kunde bedöva ut nedre lederna på honom, han hade visat sig vara oren i gången. Dagen efter hade de en misstanke om att fång kunde vara med i bilden, han hade inte svarat på bedövningen av lederna mer än att de hittade hälta i samma ben som sommaren 09. Men detta gav inget heller. Och magproblemen gav sig inte. De började bli som frågetecken på Skara. De började förbereda mig på att de inte visste om det kunde gå vägen. På fredagen var det inte bättre, han stod fortfarande som en bergsget, alla fyra benen ihop och sköt upp ryggen, magen ville inte komma igång och han var allmänt låg. På lördagen hälsade vi på honom, och jag märkte att det inte var någon skillnad sedan vi lämnade honom. 

På söndagen ringer de igen, de undrade om de kunde bedöva ut knäna på honom. Det fick dom. det var då förändringen kom, allt började rätta till sig, och de kunde konstatera hälta i båda bakknäna. Magen blev bra, och det enda de kunde hitta som anledning till magen vara att han spänt sig så för smärta i knäna att magen fick stryk.  

Han fick komma hem på tisdagen tror jag det var, efter en vecka på klinik. Jag visste varken ut eller in, hur skulle jag göra? Det fanns inte en krona till i min plånbok, hur löser man det då? De hade lämnat ett "löfte" om att fortsatt behandling behövdes om han skulle ha en chans. För det fanns en liten chans att han skulle bli bra, men hur bra visste dom inte. Skulle jag kunna ge bort honom? Men vem vill ha en skadad häst?

Men så på onsdagen ringer det en tjej, presenterade sig som Petra och hon hade fått tips om en häst som skulle säljas. Jag sa som det var, att jag i så fall skänker honom, berättade hela hans historia, men hon blev inte avskräckt! Hon berättade om sig själv, jobbat på både Åby och Blå Stjärnan som djursjukvårdare och skulle nog kunna hantera det som var. Vi bestämde att hon skulle komma och hälsa på honom på torsdagen, samma tid som Sören skulle vara där och sko Jason, jag tyckte det var bra, för då kunde Petra prata med honom med. Hon fick även tillstånd att begära ut alla hans journaler från klinikerna. Sören sa att han hade en liten aning om vad det var för folk, hans syster hade bott granne med dom, och han sa att det var bra folk. Skönt att höra! De hade även kontakt med Freddy, en veterinär som jag haft ute många gånger, inte bara veterinärt, de red visst på samma träningar, det kändes också skönt! 

Hur som helst, de åkte hem och skulle tänka. På kvällen ringde Petra och sa att de vill gärna ha honom, och att de i så fall inte tyckte att jag skulle stå för någon mer veterinärkostnad, utan att de kunde tänka sig att hämta honom redan på lördagen. Jag gav ju bort honom, fortfarande fullförsäkrad, så skulle det bli fel utgång så skulle de ju få igen de pengarna i alla fall. De var alltså villiga att ge honom en chans!

Han fick flytta på lördagen den 12:e mars. Jag, Christian och Susanne åkte med honom, och jag kan säga att han kom till ett helt underbart ställe, stort luftigt stall på deras egna gård, otroligt stora hagar och flera hästkompisar. Jason klev ur transporten och man såg på honom direkt att detta gillade han!

Han fick flytta in i sin box som han verkade väldigt nöjd med och vi sa hejdå. Tråkigt naturligtvis, men det kändes som att det var det enda jag kunde göra

Jag hade lite sms-kontakt under våren med Petra och i juni fick jag ett meddelande att han var friskförklarad!! Då kände jag att jag gjort så rätt.

Nu är han helt frisk, så pass frisk att han i morgon ska starta en fälttävlan!!! Jag ska åka dit och kolla och träffa honom. Har inte träffat honom sedan jag lämnade honom. 

När jag valde att lämna honom så fanns det bara det att välja på förutom att ta bort honom. För jag hade helt enkelt inte råd att behandla mer, och att han skulle gå och ha ont var inte tal om. Visst, jag kunde väl gjort så som jag fick höra från många, att ta bort honom, få försäkringspengarna och skaffa en ny häst. Men det ville jag inte, fanns det en chans så skulle han få den. Jag hade utan tvekan gjort så även idag. 

Nu när jag sitter och skriver detta rinner tårarna, och det är faktiskt för första gången sedan han fick lämna mig. Låter kanske konstigt för vissa, men jag har helt enkelt inte kunnat innan. Men nu släpper det, det är inte för att jag är ledsen, utan för att jag är så vansinnigt glad för att jag gav honom chansen till livet, och att det gick så väl! Självklart saknar jag honom, men har hela tiden känt att han har det bra, och därför lugnat mina känslor med det. 

Vi har ju haft en ganska brokig historia, jag och Jason, och nu, först nu känner jag att jag har kommit till ro med allt som hände under vår tid. Trodde att jag gjort det innan, men nu känner jag det på riktigt. 

Längtar så till i morgon, ska bli underbart att få träffa honom igen, min gamle Jason!!