Ja, då va det avklarat, dagens besök hos ortopeden. Och det besöket gjorde ont kan jag tala om.
Fick en väldigt bra förklaring och blev visad på röntgenbilderna exakt var och hur problemen sitter, sånt uppskattar jag, jag vill ha koll. Har fattat mer nu hur det ser ut där inne i "träsket". Det som bilderna däremot inte visar är meniskskada, som däremot läkaren inte var helt övertygad om det stämde, det kunde finnas en sådan sa han efter att ha klämt, vänt, vridit och dragit i mitt ben.
I alla fall, det blev återigen en kortisonspruta, med en förhoppning att denna faktiskt ska ta och hjälpa. Kan säga att denna var än vidrigare än förra, höll till och med på att tuppa av och kräkas. Så in i satan ont gjorde det... Det blev nästan helt svart för ögonen när jag skulle ställa mig upp efter, bara till att snällt lägga sig ner en stund till. Fick inte gå hem direkt efter jag "kommit i ordning" utan fick stanna kvar för att läkaren ville böja och vrida lite på knät efter det tagit lite (det var även lokalbedövning i kortisonsprutan), och först därefter släpptes jag hem. Mycket tacksam för att mamma var med, att köra hem själv idag hade inte vart tal om. Såg mig själv i en spegel i förbifarten när jag haltade hemåt, var helt askgrå i trynet, mådde lite sådär kan man väl säga.
Hur som helst, detta innebar även order om två dagar i stillhet, och sedan sakta men säkert trappa upp träningen för att bygga upp allt igen. Så konvalecent är jag i allra högsta grad (när man är hästnörd tänker man i dessa banor och ordval, vet inte om det sägs konvalecent om människor ;) ).
Jag är uppsatt för en tid till operation inom åtta veckor. Men om jag har tur så kanske denna sprutan har löst problemet tills dess, då avbokas operationen. Vi får se hur det går med det. Jag har lite svala förhoppningar om detta, mest med tanke på att den förra inte hjälpte. Men det hade vart gott att slippa operation.
Nu väntar tre veckors sjukskrivning, och jag är redan rastlös.
Just nu sitter jag i soffan och inser att de här två dagarna kommer att gå långsamt då jag inte får göra nåt, men samtidigt känner jag att det inte går att göra nåt, för nu har lokalbedövningen börjat gå ur och det värker så in i satan. Försöker att tänka på annat så smärtan ska döljas lite. Var uppe hos katterna på logen och gosade, det var bra, det släppte tankarna från det lite. Men höll knappt på att komma därifrån, är ju en lite smalare trappa att ta sig ner i där... Men men, så får det väl vara. Lite fick jag röra på mig, gå på benet fick jag med stor måtta här hemma, bara jag var försiktig och inte fick för mig att gå iväg för långt. Och det kan jag lova, det går inte att ta sig särskilt långt som det värker nu... Försökte sova en stund, men nädå, det gick inte, då bultade det igång ordentligt i knät och jag fick en vedervärdig frossa, så nu sitter jag här med ögonen i kors, iklädd den tjockaste fleecetröjan jag äger. Bättre så.
Men men, nu ska jag släppa detta gnället för en stund, och se framåt, det kommer att bli bra när allt är klart!!
Jag vill upp på hästryggen igen!! Nu får vi bli friska du och jag Minerva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar