Rasat ner i soffan

Efter allt som varit så börjar tröttheten verkligen sätta sina spår. Knät har ju vart ett overkligt stort problem som orsakat mycket sömnbrist och irritation, och inte minst ångest och smärta. Att inte veta om det kommer att hjälpa med en operation, om det är nödvändigt att genomgå en sådan för det är osäkert om det kommer att hjälpa. Att vara sjukskriven skapar en stress i sig hos mig, jag orkar inget men känner mig låst, att inte kunna göra vad jag vill stör. Att hästarna vart sjuka, Minerva som fått skada på skada och att inte veta hur lång tid det kommer att ta innan det blir bra, om det blir helt bra (det bör bli bra, ska inte tänka så, men ikväll är det tröttheten som bestämmer och då dyker dessa tankar upp), trassel mellan hästarna, hästletandet, nervositeten över om att Minerva och Descarada ska tycka om varandra. Känslan över att det inte funkar på jobbet, att känna att det är grymt jobbigt att gå dit. Ovissheten över huruvida jag kommit på utbildningarna jag sökt eller ej, att nu stå som reserv, samt ha sökt ytterligare fem utbildningar som jag ej ännu vet om jag kommit in på eller inte. 

Detta är saker som tröttar ut. Jag vill vara pigg, njuta av sommaren som verkar ha kommit nu, vara frisk och hel och att alla runt om mig får vara det också. Nu går mina tankar till att jag måste ladda om batterierna, att jag ska komma igen, och det kommer jag att göra. Behövs bara lite tid. Snart så. Jag har min underbara familj, släkt och vänner, katterna, hästarna, huset, stallet, naturen, det hjälper. Det är underbara ljuspunkter i allt!!